Naturens skönhet på de branta sluttningarna är lika betagande som ett gott vin - på bägge dalsidorna mot den stilla flytande Dourofloden klättrar terrasser med vinrankor. Mitt i höstprakten dyker ensamma vingårdar, Quintas, upp som vita eller tegelfärgade blommor i det bedårande landskapet.
Det är en magisk känsla att första morgonen blicka ut genom rumsfönstret, de spännande frågorna dyker upp direkt. Hur har det egentligen gått till att skapa alla dessa välbyggda stenterrasser för vinrankorna genom århundranden? I dag finns små specialbyggda grävare och bandfordon till hjälp men hur var det förr när på sin höjd hästar och oxar fanns till hands?
Då gjordes säkert mesta arbetet av starka män och kvinnor. Det är omöjligt föreställa sig allt slit som måste ha föregått skapandet av dessa tusentals vinodlingsterrasser.
Världsarv
Rosviksgänget, 14 bybor med matglädje, viner, och reslust som gemensamt intresse valde alltså Portugal och den stora portvinsdalen, Dourodalen i norra Portugal, för sin fjärde resa.
Ett Unescolistat världsarv som nu lockar allt större skaror av besökare men som är behagligt "icketuristiskt" och känns som en jordnära miljö där folket lever sina dagar i lugn och ro - opåverkade av omvärlden.
Boendet hade matgängets primus motor Svante Utsi hittat i den fina vingården/lantgården Quinta da Costa de Condes väster om den lilla byn Gouvinhas, dit vi kom i våra hyrbilar från Lissabon en sen septembernatt i becksvart mörker sedan gps:en på sluttampen lett oss lite vilse på de smala, slingriga småvägarna som bitvis saknar räcken vid de hisnande branterna.
Själva nerfarten till gården var ett kapitel för sig. Den kändes som att köra ner i ett dike och vägen ner kunde bara tas från ett håll fick vi snabbt lära oss ...
Hemlagad buffé
Väl inne i gula gården, byggd helt i sten, regerade allas vår Big Mama. Silvia hette hon och var en bestämd dam som faktiskt var uppe och serverade oss mat, en stor hemlagad portugisisk buffé, mitt i natten.
Hon skrämde nog oss lite i början med sin höga röst - men efterhand förstod vi hennes sätt kommunicera och då insåg vi att damen som levt hela sitt 55-åriga liv på gården under enkla förhållanden, både var vänlig och humoristisk. När vi reste var det med blanka ögon, både hos henne och oss.
Gårdens hundar, som oftast låg utslagna på den torra, mjöliga sanden eller på de heta stenhällarna, gillade oss också och viftade glatt på svansen både när vi kom och for iväg på våra utflykter.
Rustika rätter
Under dagarna i Dourodalen lagade vi själva mycket lokal mat i det trånga köket och vi besökte också andra Quintas och fick äta genuin portugisisk mat i magnifika miljöer.
Regionens mat är rustik och enkel. Kan nämna Feijoada, som är en gryta på lufttorkat kött och kidney- eller limabönor, som var så läcker. Rojoes, fläskkött, kokat med vin och vitlök och smaksatt med mycket spiskummin, var en annan god rätt. För att inte tala om nationalrätten Cozido a portugesa med en rad köttsorter, korvar (inte minst blodkorv) och grönsaker, som tillagas och serveras i sin egen buljong.
Den goda och mest berömda soppan är Caldo verde, som får sin färg av huvudingrediensen couve galega, ett slags grönkål.
En vanlig efterrätt är Sopa dourada, en sockerkaka under ett täcke av mald mandel och äggula. Givetvis används dalens specialitet, portvin, till många rätter.
Pampigt barockslott
Under vistelsen hann vi också med en tågresa till storstaden Porto, längs banan som följer Dourufloden, samt givetvis en tur på floden. Då chartrade vi en egen båt i stället för att åka med de stora turskeppen. Båten liknade ett vikingaskepp, som vi fick till en rimlig penning, och som förde oss österut från Pinhao förbi oändliga vinodlingsterrasser.
Besöket på det pampiga barockslottet Casa de Mateus, vars stamfader har kopplingar till just vår vingård, där också den berömda 35 meter långa cederträtunneln återfinns i trädgården var minnesvärt.
En annan höjdare var besöket på vingården Quinta do Crasto, där vi badade i en underbar pool högt uppe på bergskanten, bjöds läcker mat och fick följa vinproduktionen i alla steg. Skörden av de smakrika, blå, gröna och gula druvorna är nu inne.
100 plockare
På gården görs inte mindre än en miljon (!) buteljer vin (rött, vitt och portvin) varje år, samt även ljuvliga olivoljor, så det gäller att organisationen fungerar i alla led.
- I början klarar vi oss med vår ordinarie personal på 20 personer, men om en vecka måste vi ta in 100 personer för att plocka druvorna, berättade charmerande värdinnan Andreia Freitas för Norrbottens-Kuriren.
Portvinstillverkning är i stora delar ett hantverk. Vindruvorna odlas på sluttningar som är så branta att de inte går att maskinskörda. Druvorna plockas för hand, samlas i plastlådor och bärs till fordon som kör dem till vinfabriken där stjälkarna avlägsnas i en maskin, innan de trampas ... Ja, än i dag trampas faktiskt druvorna på de traditionella vingårdarna i stora stenkar och många anser att det fottrampade vinet är bäst.
Det som gör portvinet sött är att det inte får jäsa färdigt. Sedan tillsätts alkohol innan vinet lagras i ekfat av hög kvalitet. Min stora behållning i området var dock ett rödvin.
Rosviksgänget, är i grunden ett herrsällskap i byn som lagar mat tillsammans under vintrarna och vartannat år tar med sig sina respektive på en mat- och vinresa ut i Europa.
Helt klart bjöd årets resa på den vackraste miljön under alla år. Att bo högt upp i bergen, vakna och blicka ut över oändliga vinterrasser, vandra, dricka utsökt vin, plocka lite druvor, eller njuta av sanslöst goda färska fikon är oförglömliga värden som värmer ljuvligt när vintern är i antågande.