Redan innan matchstart hade Luleå förlorat på ett plan.
Förlusterna av Pavel Skrbek, Anton Hedman och Mika Pyörälä kändes tuffa att reparera.
I första perioden klev sedan Joonas Vikho av och Sami Sandell fanns sedan tidigare på skadelistan.
Ändå lyckades laget ta sig bekvämaste seger och första skalpen i Scandinavium.
Starkt.
Det blev aldrig så tufft som jag trodde att det skulle bli. Jag trodde åtminstone att Frölunda skulle offra ett gäng hörntänder innan de gav bort den sista matchen i serien.
Men förutom tio minuter i andra perioden tycker jag inte att Luleå behövde förta sig särskilt mycket för att kunna vända hem med en semifinalbiljett i bröstfickan.
På något sätt kändes det givet redan på förhand vilket lag som skulle gå vinnande ur den här striden.
Jag hade räknat med ett kokande, fullsatt och övertaggat Scandinavium. Jag hade trott på ett förbannat, revanschlystet och aggressivt Frölunda.
Men när jag satte mig på den här slitna och trånga pressläktaren gapade många stolar tomma i hallen och den där beryktade Göteborgsstämningen var aldrig riktigt närvarande.
Och hemmalaget gav inte heller publiken något att jubla åt. Halvtaffligt målvaktsspel och avvaktande spelare gjorde det till en ljummen eftermiddag på västkusten.
Tråkigt på ett sätt. Men inte helt oväntat.
Frölunda var tröttkört och Scandinavium orkade inte hoppas hur länge som helst.
Luleå har varit det bättre laget under hela den här kvartsfinalserien och vinner rättvist.
På fredag väntar något helt annat.
Färjestad på bortaplan i en (på riktigt) kokande kaffekanna. Då behövs alla Hedmans, Skrbeks och Pyöräläs man kan få.
Semifinalen blir ingen lek.
Och jag ser fram emot det.