Varje år fotograferas nästan en kvarts miljon svenskar som kör för fort.
Vid åsynen av en fartkamera bromsar många in och sänker hastigheten. Men andra verkar inte bry sig alls.
- Varje år fotograferar fartkamerorna 230.000 fordon som överträder hastighetsgränserna, berättar Annika Thyni, sektionschef vid Rikspolisstyrelsens enhet för automatisk trafiksäkerhetskontroll.
Från landets 1.077 fasta fartkameror och 25 mobila enheter skickas de krypterade bilderna trådlöst till Rymdhus 1 i Kiruna. Där sitter 66 personer och arbetar med att bland annat få fram vem det är som kört för fort.
- Vi tar bort passageraren som inte är intressant i sammanhanget, zoomar in registreringsskylten, ramar in förarens ansikte och bedriver inre spaning. Vi försöker att identifiera personen genom pass- och körkortsbilder.
Många erkänner
Den som identifierats får ett brev hem och kan erkänna eller neka. De flesta erkänner. Dessa får då en betalningsavi per post medan de som nekar kallas till förhör. Och nej, det håller inte att hävda att man befunnit sig i en nödsituation - såvida man inte kört ett utryckningsfordon, är läkare eller veterinär på brådskande uppdrag.
- Eftersom motorcyklar saknar skylt fram och förarna bär hjälm går de fria, men kan förstås fällas av poliser på plats. Även utomnordiska bilister går fria eftersom det inte finns något avtal om böter med länder utanför Norden.
Färre dör
Det händer också att andra klarar sig fast de inte borde. Smuts, solreflexer, regn och snö kan skymma föraren som därför inte kan identifieras. Sammanlagt leder ungefär 30 procent av alla ärenden till böter eller åtal.
- Fartkamerorna är ett komplement till trafiksäkerhetsarbetet och bidrar till att färre dör och allvarligt skadas. Om alla höll hastighetsgränserna skulle vi spara 100-150 liv per år, poängterar Annika Thyni.
Dessutom bidrar lägre hastigheter till minskad bensinförbrukning som i förlängningen ger en mindre påverkan på miljön. Och fordon och vägar slits inte lika mycket.