Hon känner sig frisk och stark. Just nu umgås Gunda Sundquist på Lärkstigen inte med några planer på att sälja villan och flytta till en lägenhet.
– Nej, inte som jag mår i dag. Visst, tankarna kommer ibland men jag gör inte verklighet av dem. Jag kollar ibland i Kurirens bilaga på lägenhetsannonserna och tänker. "vad dyrt"! Men i så fall skulle man ha köpt tidigare, säger hon.
Gunda Sundquist är en 83-årig pensionerad lärare och har bott i villan sedan 1969. Nu är hon ensam, maken har avlidit och sönerna är vuxna och bosatta på andra orter.
– Men jag kan aldrig hitta en så här bra och billig bostad någon annanstans. Det är för dyrt att köpa en lägenhet och jag klarar inte av att bo in en skrubb. Jag vill inte bo trångt, säger hon.
Gunda Sundquist följer dock med i utvecklingen på bostadsmarknaden i Luleå.
– Jag har läst i Kuriren om trygghetsboenden och det förefaller ju vara en bra sak. Och de bygger ju trygghetsboenden här i Gammelstad nu. Men jag har inte ställt mig i kö, jag har inte kommit mig för. Och vi får se, jag vill ju bo kvar här tills ..
Tills de bär ut dig?
– Just så är det fast man vill ju inte säga det högt. Framtiden kommer ju oroväckande fort och jag kan ju tvingas tänka om. Jag kan ju få något fel så att jag inte kan bo kvar och då blir det väl ett äldreboende.
Skotta snö och klippa gräs klarar Gunda Sundquist själv än så länge. Tomten är inte så stor och hon är ingen trädgårdsmänniska berättar hon. Och hon har stöttning.
– Jag har fantastiska grannar som hjälper mig på alla vis. Jag har placerat nycklar hos två av dem och de ser efter mig och efter huset när jag är bortrest. De har klippt häcken här och erbjudit sig att måla huset. De bjöd mig till och med på lunch på Hemmagastronomin, de är helt otroliga, säger hon med värme.
Hon är dessutom helt införstådd med att hon kan behöva mer stöd längre fram och talar om hemtjänst och att leja bort de tyngre sysslorna.
Gunda Sundquist har bott ensam i huset rätt länge. Hon och maken skaffade redan i slutet av 70-talet ett boende i Spanien där hon tillbringar somrarna.
– Min man gick bort får 18 år sedan, den 8 november 1996. Han hann inte ens bli pensionär. Han fick jobb på lärarhögskolan och vi flyttade hit från Härnösand. Vi tyckte inte man skulle bo på samma ställe hela tiden. Vi sa att vi stannar i fem år så att vi inte blir betraktade som hoppjerkor. Nu är det 45 år ...
Det var ert gemensamma hem, spelar det roll för att du bor kvar?
– Ja, visst. Det finns något här som ... här finns pianot, gitarren och plattorna vi spelade. Jag är hemma här. Trygg.