- Det var årets happening när jag som tioåring deltog i höskörden. Samtidigt gläds jag åt att arbetet i dag har blivit lättsammare för bönderna.
En ständig oro för regn och för att höet inte skulle hinna tas in innan det blev förstört av fukt. Det levde bönderna med den här årstiden för bara några decennier sedan. Att inte få ihop foder till djuren under sommaren kunde innebära en smärre katastrof.
- Jag minns när vi hjälpte min farfar i höskörden. Så fort vi gick in för att äta fick han syn på ett moln på himlen och skickade ut oss igen. Ingen tid fick spillas.
Att bondmoran gick ut med matsäckskorg packad med saltströmming och svagdricka i höskörden var därför inte bara för att skämma bort skördearbetarna, utan för att arbetet skulle bli så effektivt som möjligt.
Lika och olika
Sättet att bärga hö under 1900-talets första hälft har både likheter och olikheter med dagens metoder.
- Vid den tiden slog man det och lät det förtorka ute på fältet någon dag. Under tiden vände man det minst en gång med hjälp av en hövändare som drogs av en häst, berättar han.
Därefter spände man en släpräfsa bakom hästen, körde fram höet till hässjorna och lastade upp det med högafflar så att det fick sluttorka under ett par veckor. Till sist lades det in i små timrade lador. Någon stod i den dammiga ladan och fördelade det lösa höet med en högaffel. Ofta fick barnen hjälpa till att trampa till och packa höet därinne.
Hökanoner
Under 1960-talet blev traktorn vanlig och då kunde bönderna börja köra in höet i stora lador eller loft i anslutning till ladugården.
- Antingen löspressade de höet i småbalar som lastades i en vagn eller så körde de in löst hö i självlastarvagnar.
För att få in höet användes sedan hökanoner som blåste in det lösa höet i ladan eller på loftet. Om det var balar matades det in med transportband eller lyfttelfer och fördelades manuellt inne i ladan.
Snart kom också de elektriska höfläktarna som monterades i ladorna för att säkerställa torkningen.
På 1990-talet övergick många bönder till ensilage som visade sig vara mycket bättre både ur näringssynpunkt och när det gällde hygienisk kvalitet. De kunde bärga vallen efter bara några dygn och förvara det fuktiga gräset i lufttäta silos.
Plastbalarnas intåg
För drygt tio år sedan gjorde plastbalarna sitt intåg i Norrbotten. I dag uppskattar Nils-Olov Lindfors att det är den metod som de flesta bönder använder. Man slår gräset och låter det ligga i en sträng på gärdet något dygn innan man plastar in det. Det krävs åtta lager plast runt balen och fukthalten inuti ligger på mellan 40 och 50 procent.
Någon silo behövs inte, utan ensilaget kan förvaras i plasten tills det ska användas. Även om plasten är ganska dyr slipper småbrukarna den kapitalkostnad det innebär att investera i en silo.
- Båda ensilagemetoderna innebär att bärgningskapaciteten förbättrats enormt, konstaterar Nils-Olov Lindfors.
Höskörden som förr tog nästan hela sommaren kan nu vara färdig på några få dygn. Dessutom hinner man numera få två eller tre skördar per sommar.
Det innebär att dagens bönder inte alls är lika väderberoende som förr.
- Men jag tar också in hö till hästar och det höet ska vara torrare. Därför är jag fortfarande storkonsument av väderprognoser.
Plastkorvar
För att minska plastförbrukningen har vissa lantbrukare börjat gå över från balar till plastkorvar - upp till hundra meter långa. När ensilaget ska användas skär de helt enkelt av en bit av korven.
- Inplastningen i korvar kräver en utrustning som är väldigt dyr. De flesta bönder investerar inte i den, utan hyr in entreprenörer med speciella maskiner när det är dags.