Nyligen donerade han flera miljoner kronor till den stiftelse som bär hans och bortgångna hustrun Ruts namn.
Totalt har 18,5 miljoner kronor donerats av makarna och stiftelsen har i sin tur hittills främjat bergteknisk forskning och utbildning vid universitetet med drygt sex miljoner kronor.
– Det är självklart att det här hjälper oss. Jag beundrar honom för hans entusiasm, han är vår bäste vän, säger Johan Sterte, rektor vid universitetet.
Paret Brand har inte vunnit storkovan på spel och har inte drivit framgångsrika företag. Det handlar om livslångt yrkesarbete förenat med kapitalförvaltning där Rut, av vad som framkommit, var finansministern.
– Vi fick inga barn. Min hustru och jag hade fötts under små omständigheter och vi hade sparat pengar. Vi ville att de skulle vara samhället till nytta, och universitetet i Luleå har betytt mycket. Jag har alltid tyckt att man ska satsa på utbildning, och framför allt brinner jag för bergtekniken. Att flytta den utbildningen från KTH till Luleå var lämpligt, det blev bättre. Jag följer med hur det går i gruvnäringen, och nu lider jag med LKAB, säger förre gruvmannen Sten Brand.
Där det hänt något av historiska mått , där har han varit med, tycks det som.
Sten Brand, som blev gruvingenjör, letade för Bolidens räkning järnmalm i Kaunisvaara flera årtionden innan Northland kom dit.
Den 1 september 1939, den dag som andra världskriget bröt ut, började han en gymnasial utbildning i Haparanda och berättar om soldaterna som efterhand kom på plats i Tornedalen, som följd av finsk-ryska kriget. Det var under den här tiden han träffade Rut, som hette Henriksson i efternamn och var från Seskarö.
Sten Brand jobbade i många år åt LKAB och när gruvstrejken bröt ut i december 1969 hade han personalchefsansvar i Kirunaförvaltningen.
– Jag var med i strejkförhandlingarna, det var jobbigt sitta med. Det var inget trevligt. Det har sagts att den nionde december gick solen ner i Kiruna, och det här året blev det dubbelt så mörkt jämfört med andra år.
Sten hörde till en familj vid namn Palo. Efternamnet byttes till Brand. Det var många med finskklingande namn som bytte.
– Så hade man inte gjort idag, reflekterar han.
Han kommer från ett jordbrukarhem i Ullatti.
– När jag var fyra-fem år brann vårt hem. Far var på hästmarknad och mor, som var barnmorska, var på förrättning. Vi hade hembiträde och hon hade glömt fylla fotogen, så barnen fyllde på. Så började det. En grannflicka som var där dog, hon fick svåra brännskador. Vi hade bara kläderna som vi hade på oss och vi fick bo hos en farbror. De var sju-åtta, vi var lika många.
Till skillnad mot syskonen har han fått studera vidare efter folkskolan och hamnade slutligen på Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm.
– Jag mötte överklassen och berättade att jag var från Ullatti och frågade andra vad de hette. Oxenstierna och Nordensköld, blev svaret.
Det blev tungt för familjen att bekosta sonens utbildning. Sex bönder i hembyn borgade för lån men det godtogs inte. Slutligen fick han hjälp av ett par lärare.
Sten Brand fick jobb i en rad bolag. Rut, som blev farmaceut, följde med och jobbade på apotek.
Sten arbetade i Skellefteåfälten, Bergslagen, studerade gruvor i USA och Kanada, gjorde studieresor i Afrika och han arbetade i Kiruna och Luleå. Arbetsgivare var bland andra Atlas Copco och Bergmästarämbetet och han var chef i länet inom det som kom att heta Arbetsmiljöverket.
På väggen i lägenheten hänger minnen från olika världsdelar. Härifrån följer Sten Brand samhällsdebatten, och samhällsomvandlingen.
– Så tråkigt det är, det som händer med byggnader som kyrkan och Stadshuset i Kiruna. Hade man vetat för 200 år sedan vad som sedan blev känt hade samhället byggts på annan plats, säger Sten Brand, och pekar ut platsen.