"Visst gör vi nytta", säger Mats Larsson.
– Det är perfekta förhållanden nu, soligt och lite molnigt, säger Thomas Wettainen, brandflygsansvarig, på väg ut till klubbflygplanet, en Cessna 172.
Kanske är det därför jag lyckas hålla nerverna i styr vid de första anropen till flygledaren.
– Yngve Olof ställer upp bana 30, QNH 1010, säger Thomas Wettainen.
När planet lyfter från Lapland Airport är det andra gången i dag som Thomas Wettainen och Mats Larsson beger sig upp över norra Norrbotten.
– Det är inre befäl vid räddningstjänsten i Luleå som tar ett beslut utifrån SMHI:s brandriskprognoser om det ska flygas eller inte, så varje morgon klockan nio får vi ett besked om vi ska flyga och hur många gånger, säger Thomas Wettainen.
Vi närmar oss Kiruna i en hastighet av 100 knop. Brandslingan vi ska flyga är femtio mil lång och tar drygt tre timmar. Totalt finns tre slingor i Norrbotten, och Flygklubben Nordvingen ansvarar för den norra, med hjälp av underleverantören Gellivare Flygsällskap.
– Det finns en påse i stolsfickan, säger Thomas Wettainen och pekar bakom ryggen på Mats Larsson, det är tydligen inte ovanligt att den kommer till användning.
Flygklubben Nordvingen har haft brandflygsuppdraget sedan 1970-talet.
Men själva är de van vid att det skumpar. Bara den här sommaren har klubben flugit 80 timmar och upptäck fyra bränder, och under åren 2018-2020 bevakade de slingan 400 timmar och ropade in 25 bränder.
– Det var en sommar vi flög så ögonen blödde, det var rök överallt, säger Mats Larsson.
Några timmar tidigare ropade han själv in en brand sydväst om Granhult.
– Det var visserligen en kontrollerad bränning men det hade inte räddningstjänsten någon kännedom om, säger Mats Larsson.
Om de upptäcker rök går de ner närmare branden för att se vad det handlar om. Brinner det utan att det finns folk i närheten ropar de in det till SOS-alarm.
– I normalfallet tar de över därifrån, men de kan be oss stanna kvar i luften och fråga om vi ser sjöar och tillfartsvägar i närheten, säger Mats Larsson.
Under brandflygningarna är en pilot och en spanare.
Trots att många timmar har passerat sedan dagens första flygning är röken från bränningen ännu synlig.
– Du kan upptäcka en korvbrasa från luften, så i regel hinner det inte brinna så mycket förrän vi har lokaliserat att det är rök, så nog gör vi nytta, absolut, säger Mats Larsson.
Flygklubben har uppdraget sedan 1960-talet, 10 år i egen regi, och de åtta personer som flyger gör det på sin fritid. Vilket innebär ett ständigt schemapusslande under semestertider.
– Det är en uppoffring alla gör, det kommer man inte ifrån, man får ju flygtid men blir det flygningar måndag till fredag och kanske två gånger per dag så nog har man ju kanske roligare saker för sig, men folk gör det, det är jättebra, säger Thomas Wettainen.
Brandflyget är också en viktig inkomstkälla för klubben.
– Det är väldigt dyrt att hålla ett flygplan igång med all service som krävs och alla tillstånd, tillståndsbiten är något som det bara blir mer och mer av, så det blir dyrare och dyrare att få allting att gå runt, säger Thomas Wettainen och fortsätter:
– Skulle vi bara förlita oss på att folk betalar vad det kostar att flyga planet så hade det varit så dyra timpriser att det inte hade gått runt.
Vi passerar raviner, fjäll och älvar. Trots de fantastiska vyerna ligger det någonting annat i luften. Frågan, och förtvivlan, kring flygbensinen som inte längre tillhandanhålls på flygplatsen.
– Vi gör ju det här helt ideellt och vi vet att vi sparar jättestora pengar åt framförallt den kommunala räddningstjänsten. Det försvåras av att vi inte har tillgång till bränsle på ett normalt sätt. Alla vill ha brandflyget och uppskattar det, men de bollar ifrån sig ansvaret när det gäller bränslet, säger Thomas Wettainen.
Planets kurs går att följa från en surfplatta i planet.
En gång var det faktiskt på håret berättar de. Bränslefaten var tomma och när brandflyget var i luften dök lastbilen upp vid klubbstugan.
– Blir det en varm vecka med mycket flygningar kan ju faten ta slut, och då kan vi hamna i situationer där vi inte har bränsle och inte kan flyga, säger Thomas Wettainen.
Kvällstemperaturen är 25 grader. Det känns nästan som utomlands när vi efter tre timmar och sju minuter kliver av. Det blir tydligt varför den här typen av insatser behövs.
– Det kan bli lite tjatigt om det blir en period med väldigt mycket brandflygningar, då är man inte på topp alla gånger, men jag tror att vi alla uppskattar det. Det låter som en klyscha men man känner att man gör nytta, säger Thomas Wettainen.