För ett år sedan ledde en rad händelser till att hon blev "en gråtande kropp som bara ville gömma sig".
Hon har skrivit om händelsen, först på en blogg, och nu senast i magasinet Facing Gällivare som delades ut till hushållen i samhället nyligen. Några talade illa om henne och fick henne att må riktigt dåligt.
– Jag var ganska nervös när det skulle publiceras. Men jag hade skrivit om det på en blogg innan, och då öste det in kommentarer. Folk tyckte det var fördjävligt det som hänt, säger hon.
Hon säger att hon inte förstår vad det är som gör att folk sprider illasinnat skvaller vidare. Hon nämner en händelse då hon hjälpt människor med boende och sysselsättning och någon spred ut att hon utnyttjade dem.
– Jag fick aldrig tag på personen men jag ville fråga varför hon säger så här. Förstår man inte att det gör ont? Jag har lärt mig att distansera mig själv. Om det är någon artikel om mig så läser jag inte läsarkommentarerna. Jag mår helt enkelt inte bra av det. Oftast håller jag mig utanför diskussionerna på Facebook. Diskussioner kan leda till förbättring när saker lyfts upp ur mörkret men inte när man hoppar på varandra. Man behöver inte tycka lika, men man måste få våga tycka.
Hon säger att det tagit lång tid att förstå och acceptera att hon är en offentlig person.
– Men det är klart, tittar man i backspegeln har vi gjort en del jobb bland mycket folk och synts mycket i media. Det är klart att folk känner igen en då. Och jag tycker att jag är bra på att vara ärlig och fråga om det är något. Men jag kände att jag behövde skriva av mig. Det är ett sätt att rensa, att sätta punkt, säger hon.
Har du lärt dig något av det här?
– Ja, det är viktigt att våga stå upp för sig själv. Min mamma säger att den som är modig blir buren. Det stämmer.