I två delar har vårdare på psykiatrin på Gällivare sjukhus berättat om en ohållbar arbetsmiljö. De beskriver hur avdelningarna är underbemannade, att det sedan länge finns en tystnadskultur och att de är oroliga för allas säkerhet.
Det har lett till flera IVO-anmälningar om att det finns säkerhetsrisker på avdelningarna. Och till slut drabbar allt det här patienterna.
Det har också gjort att antalet bältningar, alltså fastspänningarna av patienter som inte går att kontrollera, har ökat väldigt mycket de senaste åren. 2019 hade man sex bältningar på sjukhuset. De senaste två åren hade man 26 respektive 16.
En bältning ska vara den sista åtgärden för att få kontroll över en patient som är våldsam och farlig både för sig själv och andra.
När polisen kommer in med en patient som ska tvångsomhändertas kan det bli farligt om polisen behöver lämna mottagningen snabbt.
– Polisen har heller ingen skyldighet att stanna och hjälpa oss på jouren. Deras skyldighet är att föra personen till närmaste sjukinrättning, säger en av vårdarna och fortsätter:
– När de har kommit in bakom våra låsta dörrar, då har de rätt att fara därifrån. Och det har hänt flera gånger att de har behövt åka i väg på andra saker. De har inte tid att stå och vänta med en aggressiv patient medan vi ringer efter en jourläkare. Ibland får vi vänta i sex till åtta timmar för att få dit en läkare.
Personalen vi pratar med säger att de senaste åren är det färre män som jobbar på avdelningarna och då finns det inte längre lika mycket muskelkraft kvar. De nya medarbetarna har inte heller kunskapen eller rutinen för att hjälpa till med våldsamma patienter.
Därför blir bältningar en säkerhetsåtgärd.
– Den enda möjligheten vi har att bälta på jourtid är när polisen är med, om de stannar. Då tar man ofta det säkra före det osäkra, upplever jag, och bältar patienten. Då reagerar Socialstyrelsen med att vi har för många bältningar, säger en vårdare och fortsätter:
– Tvångsåtgärder är det sista vi vill göra. Det är bara när det krävs. Det ska inte vara för att vi inte har personal eller resurser för patienten.
När det tidigare i år inte fanns möjlighet till bältning ledde det till en väldigt farlig situation.
– Vi släppte ut en tvångsvårdad patient som absolut inte fick släppas ut. Vi lämnades i en sån valsituation. Den personen var en hög risk för andra och för sig själv. Det är ett exempel som man blir mörkrädd av. Då hade kunnat gå hur illa som helst.
Det var i slutet av en vecka och det handlade om en riskpatient som dessutom hade skadat sig själv ganska illa.
– Han skulle flyttas till en annan vårdenhet på en annan ort. Det skulle ske på måndagen. Man vet att den här patienten är en risk. Han kan vara hotfull och en fara för andra och för sig själv.
Cheferna tog beslutet att man inte behövde ta in extra personal för att ha kontroll över situationen.
– Man vet om det och tittar på helgen: det är ny personal, men det går väl an tycker man. Där skulle ledningen säga: ”nu ska vi hålla det här säkert med tillräckligt med personal tills han kommer att flyttas, tills säkerhetstransporten kommer”. Men under helgen bryr man sig inte om att säkra upp.
Vårdarna säger att riskpatienten blev våldsam och inte gick att kontrollera.
– Han hotade sig ut och vem går emot det? Han försökte strypa personalen och har tidigare gått på personal. Nu gick det ändå bra. Polisen fick in honom fort och sedan tog man in mer folk under helgen.
Vårdarna berättar om andra händelser där det bara har funnits en eller två rutinerade medarbetare i tjänst när det har blivit våldsamt. De oerfarna inte har kunnat hjälpa till och stått och tittat på.
– Vad ger de för signaler till patienten? Patienten blir ju också rädd om personalen står och är rädd.
Allt det här drabbar patienterna.
– Egentligen kan man säga att patienten inte får den vård den ska ha. Dessutom kan man se att eftersom vi är så många nya vårdare leder det till att nästan ingen patient får frigång. När man bedömer att patienten börjar bli bättre måste den få ett eget ansvar för att gå vidare. Till exempel att gå ut och ta en promenad. Men då måste man göra en suicidriskbedömning. Det kräver erfarenhet och är svårt att göra när man är ny.