Det är snart en månad sedan som Migrationsverkets beslut att utvisa tolvåriga Duaa Masood och hennes mamma Tahira till Pakistan verkställdes. Efter mer än tolv år i Gällivare och en flytt på nästan 700 mil var det omöjligt att få med sig allt. Möbler och många tillhörigheter lämnades kvar.
Ett par veckor efter utvisningen samlade några av familjens vänner kraft för att tömma lägenheten.
– Den första veckan fixade jag det inte. Det var tvunget att lägga sig lite först. Jag frågade om stöd i gruppen om några kunde hjälpa till. Det kändes för tufft att gå dit ensam, säger Sofia Isaksson Fors.
Sofia fick hjälp av vännerna Roger Wanhainen och Jenny Dagbro Gran. De var förberedda på att det skulle vara jobbigt, men ändå kändes det nästan överväldigande, berättar Sofia.
– Det var jättemycket känslor. Nästan mer än vad jag förväntat mig. Det kändes nästan som när man går igenom ett dödsbo. Glasögon på bordet, tandborstar i tandborstmuggar – det var väldigt känslosamt.
– Det kändes så fel. Man lämnar inte sitt hem och sin trygghet på det här sättet. Det händer ju bara när man dött eller som i det här fallet, när man blir tvingad från sitt hem.
Sofia berättar att hon tänkte mycket på tolvåriga Duaa. Spåren efter henne var många och tydliga.
– Här i Gällivare fanns ju alla hennes drömmar, förhoppningar och framtidstro. Det här är ju liksom allt hon känner till; allt hon vet. Nu sitter hon instängd i en trång liten lägenhet i Pakistan. Det är så orättvist.
– För mig blev det som tydligast när jag såg en träskål som Duaa gjort i träslöjden. Jag vände på den och såg att hon skrivit sitt namn med en lödpenna. Det kändes i hjärtat, säger Roger.
Vännerna som kämpat och kämpar för Tahira och Duaa är många. Kampen fortsätter, men det gör även vardagen.
– Det svåraste är när min tioåriga dotter frågar varför Duaa inte får stanna i Sverige. "Hon är ju svensk. Är det på grund av hennes hudfärg mamma?", frågar hon. Det är fruktansvärt, men det känns som att det ligger en sanning i det.
Hoppet att Duaa och hennes mamma ska få återvända till Sverige och Gällivare lever. Därför har vännerna tagit hand om sakerna och ställt dem i ett förråd.
– Vi behåller lägenheten och låter några möbler stå kvar och hyr ut den som korttidsboende. Vi måste våga hoppas att de får komma tillbaka, säger Sofia.