Vi skriver söndag den 17 juni 1984 och invånarna har börjat dra sig tillbaka för ännu en arbetsvecka när det första skottet av lossas i centrala Gällivare.
Klockan är då några minuter efter halv elva på kvällen och en fasansfull historia tar sin början.
Holger Pohjanen, 38, och den då 30-årige Ingemar Westerlund har precis startat sitt arbetspass.
En av polismännen kommer inte att återvända vid liv till polisstationen.
När Kuriren når Ingemar Westerlund, i dag kriminalinspektör i Umeå, är det som att väcka liv i en mardröm.
– Å, hjälp.., säger polismannen och drar efter andan när han förstår vilket ämne telefonsamtalet kommer att handla om.
Han börjar sedan en berättelse om ond bråd död, skräck, sorg och ett halvt liv av lidande.
Frågor behöver knappt ställas under det långa samtalet. Sakta, och med ett lågt och lite ansträngt tonläge, redogör polismannen för händelserna för många år sedan som etsat sig fast i hans inre.
Hur han och Holger Pohjanen får order att åka till centrala Gällivare efter ett larm om bråk. Hur han lämnar polisbilen och kollegan och smyger fram i kvarteret för att så syn på gärningsmannen. Hur han helt plötsligt står öga mot öga med gärningsmannen.
Eldstriden – och hur han slänger sig ner bland sommarblommorna i diket invid den relativt nybyggda leden mellan Gällivare och grannorten Malmberget.
Blommor som kommer att färgas röda av blod.
– Jag vrålar åt honom, då vänder han sig om och höjer geväret. Då drar jag i väg en salva, sedan slänger jag mig ner i diket igen, säger Ingemar Westerlund vars kroppsfunktioner vid den tidpunkten har börjat hacka betänkligt.
– Jag började få tunnelseende och slocknade en stund. Adrenalinhalten var för hög. Jag vet inte hur lång tid det handlade om.
Under den dryga timme som dramat pågår avlossar gärningsmannen ett 30-tal skott mot allt och alla i centrala Gällivare.
Liggande i diket hör Ingemar Westerlund 18-åringen skrattande skrika: ”Snutjävel, vad du skjuter dåligt.”
Krypande tar han sig vidare till polisbilen som står en bit bort efter vägen med ena bildörren öppen. Tanken är att få kontakt med kollegorna på stationen.
– När jag kom fram låg det en kvinna nere i diket, blodig. Hon hade tagit hand om min hund som var med i bilen och han blödde från käken. Jag frågade henne var kollegan var men fick inget svar.
Efter att ha tagit mod till sig vågar Ingemar Westerlund sticka upp huvudet från dikeskanten och öppna passagerardörren till polisbilen.
– Då fick jag en chock. Jag drog bara ut micken, sedan slängde jag igen dörren och ropade in till stationen och sa som det var. Jag såg att ingenting fanns att göra. Det är jobbigt att prata om det.
Resten av den där söndagskvällen och natten ligger som i dimma för Ingemar Westerlund.
Han får hjälp av boende i en lägenhet intill brottsplatsen. Där hör han hur skottlossningen slutar. Han promenerar sedan svårt chockad tillbaka till polisstationen, för att på morgonen skjutsas till lasarettet.
Efter en två veckor lång sjukskrivning är han tillbaka på jobbet.
– Första halvåret var ganska jobbigt. Det fanns ju ingen krishantering på den tiden. Sedan började man repa sig lite grann men med tiden smög det sig på en utan att man reflekterad över det, säger Ingemar Westerlund som tre år efter skottlossningen promenerar in i en svart tunnel som han fortfarande vandrar i.
Läkardiagnosen är posttraumatiskt stressyndrom och brukar drabba personer som varit med i krig.
– Det var ungefär som om du fick en tegelvägg över dig. Du blir fullständigt utslagen. Man förstår ju efteråt vad som hände. Du börjar bete dig på annat sätt, du går ner i humör och du får sömnstörningar och sådana där problem. Jag lider fortfarande av det kommer aldrig att bli av med det.
Sedan 1990 är Ingemar Westerlund deltidssjukskriven och har en inre tjänst på polishuset i Umeå.
Tankarna far ibland tillbaka till händelserna 50 mil norrut för ett halvt liv sedan.
– Det gör ont varje gång. Det river upp någonting, säger Ingemar Westerlund som inte vill vara med på bild i Kuriren.