Polarrace-deltagare hyllar oväder

Polarrace har sitt ursprung i en 60-mil lång expedition 1996, från Resolute Bay i norra Kanada till den magnetiska nordpolen, genomförd av de två brittiska "äventyrarna" Jock Wishart och Hempleman-Adams.
2003 gick startskottet för den första tävlingen, med nio tävlande som kämpade om vandringspriset, "Blue Ice Trohpy".
2005 genomfördes den andra tävlingen och i början av april i år är det dags för den tredje i ordningen.
Sex lag har hittills anmält sitt deltagande. Inga av dem är svenska, men Team refuge, bestående av engelsmännen och skolkamraterna Jake Morland, biståndsarbetare, och James Turner, grundskolelärare, är ett av lagen.

Startar fond
Deras tävlingsdeltagande motiveras av en insamling till en särskild fond, administrerad av UNHCR, FN:s flyktingbyrå, till hjälp för bland annat krigsdrabbade barn.
För att förbereda sig för de extrema vinterförhållanden som väntar har ett av träningslägren förlagts till de norrbottniska fjällen, med Porjus som utgångspunkt.
Jake Mor land som besökte länet sommaren 2005 för att skriva en tidningsartikel valde platsen för träning. Det blev en dramatisk och nyttig upplevelse.
- Våra enda tidigare erfarenheter av vinter och kyla är från skidåkning i alperna och det har ingenting att göra med överlevnad i vinterklimat. Det vi har erfarit här uppe de senaste fem dagarna har skrämt livet ur oss. Fingrarna domnade bort, det var extremt kallt och ett oerhört dåligt väder, säger Jake Morland.

Stormvindar
- Stormvindarna gjorde det omöjligt att resa ett tält och sikten var obefintlig under några dagar. Men vi klarade av det och aldrig har det väl kännts skönare att få komma inomhus.
Morland fortsätter:
- För två engelska killar som oss har det också varit en helt igenom fantastisk upplevelse att inom loppet av några flygtimmar förflyttas från London till en del av Europa där man faktiskt kan befinna sig i en situation på gränsen mellan liv och död. För det var så vi upplevde det under de värsta stormtimmarna i fjällen. Det var nog första gången, trots mina erfarenheter från volontärarbete i bland annat Bagdad senast, som jag insåg att jag var en hårsmån från att antingen skadas eller till och med dö.

Suck av lättnad
James Turner säger:
- Vi kunde inte se något, inte se vår position med GPS. Vi hade inget annat alternativ än att bara fortsätta framåt och hoppas att finna något skydd. När vi slutligen träffade familjen Utsi, våra skyddsänglar, på den plats vi avtalat om, då drog vi båda en lättnadens suck.
Men erfarenheten får ingen av dem att tveka. Tvärtom har de fått uppleva vilka mentala och fysiska ansträngningar de kommer att möta.
- Det finns läkare vid vart och ett av de fyra etappmålen och ett supportteam i Resolute Bay. Skulle till exempel isbjörn, som det finns gott om, ta sig in i lägret kan en evakuering genomföras. Det förutsatt att vädret tillåter det, säger Jake Morland.
- Förra årets vinnarlag anfölls av en isbjörn som rev sönder tältet och tvingades skjuta den, berättar han och tillägger:
- Mina två största farhågor är att vi antingen hamnar vilse eller att en isbjörn attackerar oss när vi befinner oss i tältet.

Överger Porjus
Nu lämnar de Porjus med ett stort tack till alla innevånarna.
- Vi har mötts av stor vänlighet. Hela samhället har intresserat sig för oss, bjudit på renkött, gett oss vantar. Vi upplever det som om vi adopterats av hela befolkningen, vilket har värmt oss. För oss kännetecknar det en svensk mentalitet, säger Jake Morland som lovar att återkomma.
Hans uppskattning av Norrbottens län är så stor att han funderar på att köpa ett hus här.
Mer finns att läsa på www.teamrefuge.org