Hovarna klapprar när Amanda Åsgård kommer galopperandes på sin häst Wicke. Vid en första anblick är synen kanske inte så märkvärdig. Men Amanda Åsgård rider utan någon som helst utrustning annat än en halsring med hästen Fille som handhäst. Båda hästarna lyssnar till hennes knappt märkbara hjälper. Och hon i sin tur lyssnar till dem.
– Det är något spirituellt, andligt och själsligt med hästar som jag aldrig upplevt med något annat djur. Man kan styra så stora djur med så små medel, egentligen med tanken, säger hon.
– Ibland hittar man vägar som passar bra eller mindre bra och då får man testa något nytt.
I dag är hon 27 år och har hållit på med hästar största delen av sitt liv. Hennes första häst är Wicke, som hon beskriver som en "stissig arab som var rädd för mycket" när hon fick honom som 17-åring.
– Han har verkligen lärt mig mycket. Han var inte inriden och det är väl kanske inte så det brukar vara när man skaffar sin första häst. Men jag var intresserad av relationen med hästen och inte var vi kunde komma rent resultatmässigt och tävlingsmässigt, berättar hon.
Det tog ungefär en månad när hon väl började träna Wicke att rida med halsring tills han förstod vad det handlade om. I dag rider hon både med och utan utrustning.
– Jag gör precis samma saker med träns som utan. Vi hoppar eller rider ett dressyrpass, säger hon.
– Det allra viktigaste är att lyssna på sin häst. De är så förlåtande och lär sig otroligt fort.