Ombonat vinterparadis

Renskinn ligger utplacerade på bänken vid entrén och ljuslyktor lyser upp vägen till den frostbitna timringen intill ravinen på berget. Med en viftande svans möter oss yorkshireterriern Vira vid dörren som leder in till ett fritidshus fullt av stämning och harmoni. Stugans öppna planlösning bjuder på genomsikt och en anslående vacker utsikt över snötyngda tallar och skidbacken på Dundret. Här har familjen Axelsson sitt vinterparadis, för dagen klädd i julskrud.
Maria, Micael och deras tre barn har varit trogna besökare av Dundrets skidanläggning i mer än 20 års tid. Under många år hyrde familjen anläggningens stugor över veckosluten.
– Vi packade bilen full av skidor, pjäxor och sängkläder och så åkte vi iväg. Eftersom stugan skulle vara tömd redan vid lunchtid på söndagen brukade jag skicka ut familjen i backen medan jag städade ur stugan. Det var mycket jobb och bök kring lastning, bäddning och städning, säger Maria som ändå till en början inte tände på idén att köpa en egen stuga här. Hon tyckte att det lät tokigt att äga en stuga på en skidort. Vad skulle man med den till på sommaren?
– Men det är faktiskt jättemysigt att vara här även på sommaren och hösten är magisk! säger Maria och berättar om lugnet och om vandringar till toppen och fina hjortronställen.
När uthyrningsstugorna bjöds ut till försäljning anmälde familjen Axelsson sitt intresse och de fick chansen att välja mellan tre olika objekt. Maria, som vid det tillfället själv var bortrest, bad maken välja stugan med det bästa läget och därför blev det en stuga av den allra minsta sorten.
– Vi hade 23 kvadrat att röra oss på och visst funkade det men när vi åkte hit med hela gänget låg vi som packade sillar, skavföttes. Jag minns att en av sönerna brukade paxa att ligga under matbordet med sin madrass, skrattar hon.
Barnen blev större, skaffade sig flick- och pojkvänner och med tiden växte tanken på att sälja den lilla stugan och bygga nytt. Av en slump stötte Micael på en man som lagt märke till familjens svartmålade stuga. Han tyckte den var fin och nappade direkt när han fick höra att stugan var till salu.
– Han fick forsla bort stugan efter skidsäsongens slut så att vi hade hela sommarsäsongen på oss att bygga. Micael och en vän till oss byggde upp timringen, stock för stock. På två veckor var väggar och tak resta och sedan ägnade vi hela sommaren och hösten åt att bygga klart.
Maria har själv ritat planlösning och exteriör. Ritningarna fick en arkitekt titta på och han la till en extra dörr mot altanen.
– Det var bara en detalj men en detalj jag är jätteglad för!
Även om huset skulle bli flera gånger större än det förra ville familjen återskapa känslan av närhet som inbjuder till umgänge och därför finns nästan inga innerväggar. Det är i stället de grova takbjälkarna som är bärande i husets konstruktion.
Här finns tio sängplatser, de flesta i de 120 centimeter breda väggfasta våningssängarna som påminner om kabysser med sina förhängen som Maria sytt av gamla jeansdukar från Lexington. Maria och Micaels dubbelsäng ryms bakom en ”halvvägg” där det finns möjlighet att stänga om sig litegrann med hjälp av gamla pardörrar från 1800-talets början. I övrigt är badrumsdörren den enda dörr som går att stänga.
I storstugans blickfång står en generös eldstad, som klätts med skiffer och utrustats med specialbeställda spottar i design av Jonas Bohlin, där en brasa ständigt sprakar.
Ryggåstaket skapar en generös rymd i huset vars alla väggar och tak är betsade i en mahognybrun nyans. Maria säger att de ville undvika vita väggar som snabbt skulle sotas svarta av det ständiga eldandet.
– Dessutom blir alla väldigt vackra i det dämpade ljuset. Men när jag målade väggarna tänkte jag att jag aldrig mer vill behöva måla om här, säger hon och berättar att färgaffären bara kunde tillhandahålla pyttesmå burkar av den betsfärg hon valt och arbetet var därför extremt tålamodskrävande när Maria timme efter timme pillade med miniburkar och små, små penslar.
På golvet ligger svartmelerade kalkstensplattor - ett material som går igen i badrummet. Maria har planerat sitt hus för att det ska vara lättstädat och därför har hon också byggt väggfasta hyllor av limträbalkar som betsas i samma nyans som väggarna.
Vistelsen på Dundret ska vara enkel, kravlös och framför allt vill familjen tillbringa större delen av tiden utomhus.
– Man är ute på ett helt annat sätt här än hemma - även när det inte är väder för skidåkning. Förra nyårsdagen satt vi invirade i renskinn och drack te. Det var 20 minusgrader och jättemysigt men hemma skulle nog grannarna tittat konstigt på en, haha.
Att fira in det nya året på Dundret har blivit en familjetradition som lever vidare även i år.