De har försökt påverka sin situation under en längre tid. De har pratat med facket, med arbetsmiljöverket, med klinikledningen och med regiontoppen Anna-Stina Nordmark Nilsson.
Nu har många som jobbar inom psykiatrivården på Gällivare sjukhus fått nog. De anser att läget är akut. Nu vill de få till en bättre arbetsmiljö och därför väljer de anonymt att berätta om sin vardag för oss.
Vi har pratat med drygt tio medarbetare och de säger att de senaste åren har förutsättningarna blivit sämre och att det är inte lika roligt att gå till jobbet längre.
– Det känns skit. Det är inte pengar, det är inte därför man jobbar inom vården. Det är känslan av att man faktiskt har hjälpt nån och näst intill har räddat livet på en person. Man har varit behövd och fått använda sin kunskap. Det är den största lönen vi har. Men vi hinner ju inte. Man är ju så arg när man går hem, säger en av de vi har pratat med.
Deras kritik handlar inte om en sak. Det finns flera olika orsaker som de lyfter fram som har gjort att arbetsmiljön har blivit sämre:
*Personalen är underbemannad på kvällar och nätter. Det gör att man är orolig för både patienternas och personalens säkerhet.
*Det är för många nya och orutinerade vårdare som inte får chansen att skolas in ordentligt. Den rutinerade personalen har fullt upp med att klara av sina ordinarie arbetsuppgifter som blir fler än vanligt när den nya personalen inte har skolats in.
*När ett fungerade schema gjordes om förra året blev det kaos.
*Cheferna tar inte de anställdas oro på allvar.
*Det finns en tystnadskultur på sjukhuset som gör att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att säga vad man tycker till sin chef.
Ett arbetspass på en psykiatriavdelning står ut jämfört med väldigt mycket annat i arbetslivet.
Här kan en patient snabbt bli farlig för sig själv och andra. I en underbemannad miljö med för få som kan jobbet är det en risk.
– Vi har ett jobb där vi är väldigt beroende av vilka vi jobbar tillsammans med. Att man känner varandra och att alla vet vad man ska göra och när man ska göra det. Det är inte så i dag, eftersom vi har fått så många nya. Det är inte deras fel heller. De har bara inte fått möjlighet till en bra inskolning, för tiden finns inte, säger en och fortsätter:
– Vi har haft år av naturliga pensionsavgångar, men också kollegor som har valt att sluta på grund av en ohållbar arbetsmiljö. På några år har vi i princip blivit av med 20 i personalen.
Personalen känner att deras oro nonchaleras.
– Vi har påtalat det så många gånger. Nästan dagligen får vår närmaste chef höra att vi har någon oro. Antingen inför kommande skift eller för någon patient som är på väg in och vi känner att vi inte mäktar med det. Vi påtalar det hela tiden. Vi får ingen respons. Han tar oss inte på allvar.
En annan vårdare säger:
– Det finns personal som har sagt att ”jag känner mig inte trygg med den här bemanningen. Och till svar får man: ”jag är trygg” från enhetschefen. Och så går han hem för dagen.
Schemat och sommaren är två andra orosmoln. De vi pratar med beskriver förra sommaren som ett kaos med underbemanning och för få i tjänst som kunde göra jobbet.
– Efter sommaren bad vi om att få utvärdera den, för vi tänker att man måste utvärdera. Vi har ännu inte utvärderat den. Vi har tjatat om det i ett år. Vad behöver vi tänka på inför den här sommaren? Men struntar verksamhetsledningen i att utvärdera det, då har det formellt heller aldrig skett. Och där är vi nu.
Tidigare har de som jobbar inom psykiatrin haft ett önskeschema. De har bytt pass och täckt upp för varandra.
I slutet av förra året gjordes schemat om utan att personalen tillfrågades. Det blev fasta scheman som rullar över tio veckor.
– Alla var fruktansvärt upprörda. För innan vi skulle göra det fick vi faktiskt sitta ner inför både chefen för öppenvården och slutenvården och berätta vad vi tänkte och tyckte om fasta scheman. Vad det kan leda till. Fördelar och nackdelar. Det var 26 nackdelar och en fördel. Fördelen var att vi vet ju hur vi jobbar vid jul om tio år, säger en vårdare och fortsätter:
– De sket fullständigt i våra åsikter och slog fast att det skulle var ett fast schema. Sen resulterade det i att många slutade. Många av våra farhågor har allt eftersom besannats.
Tystnadskulturen på psykiatrin ska vi återkomma till senare, men de vi har pratat med vet hur de vill att det ska vara.
– Att inte bli ifrågasatt av cheferna när man säger att vi behöver mer personal nu. ”Vi behöver ringa ut extra personal. Vi mäktar inte med det här”. Det ska inte vara så att chefen tittar i schemapärmen och säger: ”jag är trygg”. Och så går han hem. Det är så kränkande att de inte tar det på allvar.