Miriam Vikman lämnade Koskullskulle och Gällivare för Skåne under några år. Men sedan september är hon tillbaka på hemorten igen. Framför allt har hon saknat familjen.
– Det är skitjobbigt att bo långt ifrån familjen, säger hon. Men tillägger sedan:
– Jag behöver gå mer skola, kanske konsthögskola, så jag vet inte hur länge jag blir kvar.
Fram till lördag kan Miriam Vikmans bilder beskådas på Centralskolans museum. Miriam Vikman berättar att hon arbetar mycket med mellanmänskliga relationer, situationer som hon själv varit i eller sett andra i. Hon arbetar inte medvetet med ett tema eller en fast frågeställning men temat är alltid detsamma: Det som händer när människor interagerar med varandra.
– Saker som uppstår psykologiskt mellan människor som är i relation med varandra, säger hon.
Måleriet ligger henne närmast och är något hon utforskat grundligt.
– Jag har en klar bild av hur mitt måleri ska se ut. I andra medier har jag inte någon genomgående stil på samma sätt som jag byggt upp med måleriet, berättar hon.
Miriam Vikman beskriver hur skapandeprocessen går till:
– Jag får en bild av något jag vill förmedla och visa upp, en inre bild som jag vill tecka eller måla. Jag tar oftast fotografiska förlagor som jag utgår från.
Hon väljer färger och bygger upp strukturer. Att komma på vilken proces som passar motivet kan ta lång tid. Och det är svårt att veta när målningen är klar.
– Det handlar om att stanna upp och studera bilden. Bara titta och inte röra, vilket kan vara väldigt svårt. När man har tittat på den länge nog vet man om den behöver mer. Mycket går på ren intuition, det är ett val som ögonen gör.
Hur man vet att något är bra eller inte, färdigt eller inte är en estetisk intuition som sker halvmedvetet, konstaterar hon.