Kerstin fick covid – dödförklarades på byn

– Jag vet inte hur många gånger mina anhöriga har fått höra att jag är död. Det känns rätt skönt att se hur förvånade personer som sagt att jag är död är när de ser mig i matbutiken, säger Kerstin Stålnacke. 

Ganska tidigt efter att Kerstin hamnat på sjukhus började det florera rykten om att Kerstin fått covid-19 och att hon dött av viruset.

– Kalle, min man, har fått en del telefonsamtal. De flesta har kommit från goda vänner som ringt av ren omtanke efter att de hört ryktesvägen att jag dött men det har även varit andra som ringt, säger hon. 

För Kerstin började hennes sjukdom med att hon kände att hon hade tungt att ta sig de fyra trappor upp som hon vanligtvis tog med enkelhet, därefter försämrades hennes hälsotillstånd med symptom som tydde på covid-19. Det ledde till att Kerstin åkte och testade sig och därefter isolerade sig innan hon fick beskedet att hon hade covid-19. 

På den tolfte dagen på sjukhus, efter att Kerstin först flyttats till intensivvårdsavdelningen (IVA) i Gällivare fick hon beskedet att hon skulle flyttas till den då nya IVA på Piteå älvdals sjukhus. 

– Under den tiden när jag låg i respiratorn hade jag ingen kontakt med min familj men läkaren uppdaterade min familj två gånger om dagen med mitt tillstånd. De var alltid ärliga mot familjen om mitt mående. Jag kan tänka mig att det inte alltid var lätt att få samtalen. Att någon tog sig tiden att ringa till min familj två gånger om dagen för att berätta hur jag mådde är jag fruktansvärt tacksam för, säger hon. 

Efter att ha legat respirator är det vanligt att personer har hallucinationer och Kerstin var en av dem. 

– Jag minns att jag såg kackerlackor överallt. Det var inte så att jag var rädd men jag minns att jag tänkte att man inte brydde sig lika mycket om att städa på IVA i Piteå, säger hon. 

Första gången Kerstin skulle se sin man Kalle och sitt barnbarn Elias var fyra veckor efter att hon lagts in på sjukhus. Familjen hade åkt till Piteå 30 mil med bil. Med sig hade de Cola, tidningar och ett påskägg som de överlämnade till sköterskorna medan de själva fick se Kerstin via ett fönster. 

Ett par dagar senare friskförklarades Kerstin och väl hemma började det långa arbetet att ta sig tillbaka från sjukdomen. 

– Jag minns första gången jag skulle stå på mina egna ben. Två sköterskor kopplade ett stadigt grepp om mina armar men benen ville ändå vika sig, säger hon. 

Att klara av att ta de 64 trappstegen upp till sin egen lägenhet blev ett mål för Kerstin. Hon minns hur fick stanna vid varje avsatts, efter 16 steg och vila på rullatorn innan hon tog sig an nästa våning. 

– Det stackars blombudet har haft det han gjort när han fått springa upp för trapporna med alla blommogram som skickats, säger Kerstin.

Med hjälp av en fysioterapeut och ett jävlaranama har Kerstin, efter tre månader, kunnat lämna tillbaka rullator och hittat tillbaka till den form som var vid innan hon fick covid-19. 

– När jag kom tillbaka och gick i affären för första gången förvånades jag över att jag såg så många 70-plussare i butiken. Jag menar, det var inte så att jag var någon atlet eller gymnast men, jag var en aktiv människa som rörde på mig. Det är bra många i matbutiken som är i sämre skick än mig. Förstår de inte hur allvarlig den här sjukdomen är?