Den 12 februari tog Utrikesdepartementet kontakt med Inna Tuchkova för första gången. Då befann hon sig hos hennes mamma i Mykolaiv i södra Ukraina, och hade därför skrivit upp sig på svensklistan.
På grund av det upptrappade säkerhetsläget i hemlandet uppmanade de henne att resa tillbaka till Sverige.
– Jag tänkte vad jag skulle göra med mamma. Svenska ambassaden svarade att hon kunde komma till Sverige i tre månader, men hon ville inte, och jag visse inte vad som skulle hända, säger Inna Tuchkova.
Trots informationen från departementet och USA, om att ryska soldater hade samlats vid Ukrainska gränsen, trodde hon inte att det skulle leda till en fullskalig invasion.
– Jag tittade på rysk TV och Putin sa att nej vi ska inte göra någonting med Ukraina, det är bara övningar. Våra grannar i Mykolaiv, två äldre män, satt på en bänk, rökte och var lugna, säger Inna Tuchkova.
Men hon visste också vad som hände sommaren 2014. När den väpnade konflikten mellan Ryssland och Ukraina inleddes och de tvingades lämna sitt hem i Golivka.
Därför reagerade hon instinktivt när Mykolaiv nu, åtta år senare, var under attack.
– De började bombardera flygplatsen på morgonen, jättetidigt, vid klockan 05. Jag hörde explosioner och det blev rött på himlen. Då sa jag till mamma att vi måste åka nu, jag blev rädd, säger Inna Tuchkova.
Hon hyrde en chaufför som körde de till Lviv. Därifrån tog de bussen till Warszawa i Polen. En resa som tog ett dygn på grund av långa köer.
– Det var panik på bussen. Mamma blev knuffad och skadade benet, och det kom ganska mycket blod. Men jag sa till henne att bita ihop, för jag ville inte att de lämnar oss någonstans, säger Inna Tuchkova.
På flygplatsen i Polen avråddes de, på grund av Eugenias skadade ben, ålder och hälsoproblem, att flyga. Inna Tuchkova bad då om hjälp på Facebook.
– Det delades och delades och delades. Det kom ett meddelande från en polsk man som körde oss till färjan, och hans mamma gjorde mackor och soppa åt oss, säger Inna Tuchkova.
När de anlände till Nynäshamn var det en kvinnan som kom med en rullstol och körde de till Stockholm.
– Hon var så snäll, och kramade mamma. Hon körde oss till Migrationsverket, och det var jättemånga människor där, kanske tusen, men de kollade på mamma och sa att de skulle ta henne först. Så vi lyckades ansöka om asyl där, säger Inna Tuchkova.
Efter åtta dagar i bil, på buss, färja och tåg anlände de 3 mars till Gällivare. Där har de lyckats lösa ett tillfälligt boende till hennes mamma på Mellanområdet.
– Vi åkte direkt från stationen till akuten, där de röntgade benet. Inget var brutet, men hon har fortfarande ont och det är svullet, säger Inna Tuchkova.
Eugenia Tuchkova kan bara ryska och ukrainska, men berättar genom Inna att hon är besviken på att behöva lämna Ukraina.
– Hon gråter varje dag. Hon förstår att hon är långt borta från Mykolaiv nu, och hon vill bli begraven med sin dotter, det är det hon tänker på, säger Inna Tuchkova.
Precis som vid flykten 2014 har hennes mamma bara kläderna hon rest i, och en väska med mediciner.
– Jag har inte kunnat koppla av sedan det började för 14 dagar sedan. Jag gråter varje dag, för min mamma, för mina vänner, säger Inna Tuchkova.
– Jag blev förvånad att så många snälla människor ville hjälpa till. Jag brukar inte be om det. Vi är tacksamma för det.