Här sätter hoppet guldkant på tillvaron

Guldruschen i Nordamerika 1896?1900 fick blickarna att riktas mot liknande geologiska områden i norra Skandinavien där, närd av hopp om en bättre framtid, guld med lika enkla medel, spade och vaskpanna, ansågs kunna utvinnas ur jorden. I norra delarna av Finland utvecklades så småningom en än i dag pågående guldutvinnings- och guldvaskarverksamhet i mindre skala. I området i och kring Finlands största nationalpark Lemmenjoki, 285.000 hektar, i landets nordöstra del, fanns 2002 36 inmutningar och 25 utmål inregistrerade. En av de första svenskar att med ett omgivande romatiskt och exotiskt skimmer beskriva den speciella guldgrävarkulturen i Ivalo, Tankanvaara och Lemmenjoki, var författaren Hans Lidman. Textrader som på 1950- och 1960-talen växte till förhoppningar om egna guldfynd hos Brynässonen Bo Lindberg som i vuxen ålder inte bara utmärkt sig i professionella tävlingssammanhang ? ett flertal internationella, skandinaviska och svenska titlar i guldvaskning ? utan också lett till ett förverkligande av ungdomsårens drömmar. Tillsammans med guldgrävarkompisarna Ken Carlsson och Stig Söderlund, samt hustrun Lena Lindberg är Bo Lindberg sedan ett par år tillbaka, som enda svenskar, ägare av en 100 x 700 meters guldinmutning i Kaojas dalgång under det 544 meter höga lågfjället Jäkäläpää i Lemmenjoki nationalpark som också utgör ett av Finlands Natura 2000-områden. Vid bildandet 1956 sågs den då redan halvsekellånga guldgrävarverksamheten som en rättighet och del av områdets karaktärskapande drag. Här tillbringar Bo Lindberg numer en stor del av sommaren med att gräva, sålla och slutligen vaska fram guld längs ett avsnitt av en av Jäkaläpääs många små jockar, Karujokks, strandbrinkar. ? När jag först kom upp till Gällivare var mitt första mineralfynd inte guld utan molybden i trakten av Nattavara 1976 som jag fick pris för i det årets Mineraljakt, minns han. ? Sedan kom jag i kontakt med chefen för Malmbergets bibliotek, Adolf Henriksson, och hans beskrivningar av samhällets tidigare gruvpionjärer, bland andra Lars Bengtson Björkvist och jag besökte Björkvist gamla inmutningar intill Nautanen och det var här jag på allvar började att vaska och guldet visade sig finnas där, säger han. En möjlighet öppnade sig På 1980-talet blev det mer än ett besök, i samband med guldvaskartävlingar, i det nordfinska guldlandet där tillfälliga kontakter kom att växa till stabila vänskapsförhållanden och respektfulla relationer. ? Genom att min fru Lena, som är från byn Yrttivaara söder om Gällivare, talade finska, isolerade vi inte oss tillsammans med övriga svenskar utan kom alltmer att umgås med de finska guldvaskarna från Ivalo-, Tankanvaara- och Lemmenjoki-områdena. Det ledde till möjligheten att få en egen inmutning som tidigare innehafts av en av legendarerna i trakten, Yrjö Kuhrunen, vars söner i dag är några av våra närmaste vänner, berättar han. Avgörande för att få det femåriga inmutningstillståndet vid Karuoja, med en inmutningsavgift på 7.000?10.000 kronor per år, som medger utvinning av guld med handredskap, var ?betygsättningen? av den Lindbergska moralen och hedern från de finska guldvaskarna runt Lemmenjoki. Guldvaskarsäsongen startar tidigt på våren då förnödenheter, bränsle och övrig utrustning fraktas upp till inmutningen i Lemmenjokis östra del med gränserna Norge och Ryssland bara några få mil bort. ? Eftersom det är en nationalpark finns särskilda bestämmelser som bland annat innebär att ingen ved får huggas. Transporter genom terrängen får utföras men enbart med särskilda tillstånd, berättar Bo Lindberg. Han skriver redan på årets förnödenhetslista som innehåller konserver, fotogen, ved, virke för ett mindre stugbygge, en kamin och hel del annat som han tror kommer upp i en totalvikt på något ton som i april?maj ska fraktas med bil och släpvagn från Gällivare till den finska byn Njurgulahti där allt lastas bakom snöskotrar för vidare transport en dryg mil upp efter Lemenjokks dalgång till Kultahamina, en av de första guldvaskarplatserna vid Lemmenjokk vid sekelskiftet och vidare till Karuoja ytterligare en mil i östlig riktning. ? Barmarkstid finns tillgång till fyrhjulingstransport om det kniper men för oss själva gäller då en 1,5 timmars båtransport från Njurgulahti upp efter Lemmenjokk och sedan en fotvandring i en dryg mil innan vi är framme. Från det att vi lämnar Gällivare brukar det ta cirka tio timmar innan vi är framme, berättar Bo Lindberg. Fyra veckors ensamhet Sommaren 2004 tillbringade han nio veckor vid Karuoja, varav fyra i ensamhet, där han och de övriga grävde upp, sållat och slutligen hade genomvaskat cirka 30 kubikmeter jord innan vinterhalvåret stod för dörren. ? Arbetsmetoden är ganska enkel. Med spade gräver man upp jord och grus som kastas mot ett såll. Det grövre materialet faller ned i en vaskränna som genomströmmas av ett reglerat vattenflöde. I botten på rännan finns ?riller?, fördjupningar där de tyngre partiklarna, och guldet, stannar. Rillerna töms sedan och materialet vaskas igenom, berättar han. I fyra veckor vistades han ensam vid inmutningen. Under de ensamma veckorna utgör mobiltelefonen enda kontakten med yttervärlden. ? Det finns en liten fläck på ett närliggande berg där det är möjligt att ringa och dit går jag regelbundet varje kväll och meddelar att jag mår bra och pratar en liten stund. Batterierna laddar jag med hjälp av ett bränsledrivet litet elverk vi har tagit upp. Ensamheten bryts också genom besök då och då hos guldgrävargrannarna Kurhunen, som driver ett utmål några kilometer längre västerut. Där handlar det om ?guldvaskning? i en helt annan skala. ? Kurhunens har ett utmål som medger användandet av grävmaskiner och grävare och även om guldutvinningen sker på i princip samma sätt, är det långt större volymer grus, jord och sten som gås igenom. Och deras vaskrännor är nästan en meter breda. Men i grunden är det samma intresse och frihetslängtan som ligger bakom arbetet. ? Man rår sig själv, lagar mat, bakar och strosar runt. Det är livskvalité. Man är den man är och det räcker. När vi är där uppe samtidigt så är det ett grundkrav att man är kompisar. De ensamma stunderna anpassar man sig till. I fjol var det två veckor då jag bara såg mig själv i spegeln. Men man ska nog också vara trygg i sig själv och veta att man klarar av en nödsituation, som ett benbrott i värsta fall, säger Bo Lindberg. ? Men varje dag ligger också spänningen i luften inför den speciella glädje man känner när man hittar en större nugget, en större guldklimp. Än har det inte hänt, men de finns. Förrförra året hittade en guldgävare i närheten en nugget som vägde 282 gram. I sommras var guldpriset cirka 300 kronor per gram. Nuggetvärdet är dock högre än så. ? En nugget är en naturens egen skapelse och därför blir priset högre. Ofta används de för smycketillverkning, säger Bo Lindberg. Men området är rikt också på mineraler i övrigt. Koppar, grafit, guld, kopparkis, pyrit, magnetit, kuprit, kvarts, rutil, malakit, azurit, fluorapatit, krysokollan, devilin, epidot, hornblände, tremolit, talk och serpentin är några av de mineral man kan finna i den jord som blivit resultatet av den av inlandsisens rörelser i omgångar bearbetetade 2.500 miljoner år gamla arkeiska berggrunden. Här ligger också mineralet korund som beroende på färgen antingen kallas för rubin, smaragd elller safir och väntar på sin upptäckare. ? Många tänker nog att man bara är ute efter värdet, pengar, men så är det inte. Visst hittar man guld, men det är inte därför man längtar upp varje år. Det är främst livskvalitén som drar. Allt sedan den första boken jag läste av Jack London har det här livet lockat mig. Det var det som fick mig att flytta till malmlandet i Gällivare och åka till Dawson city och hyra en stuga en bit från där Jack London själv en gång bodde i Alaskaområdet. ? Det var det som gjorde att jag offrade pengar och bekvämlighet för