September 2012. Fredrik har arbetat ungefär två månader för GISAB som utför monteringsarbeten vid pelletsverket i Svappavaara. Klockan är strax efter nio på morgonen och han befinner sig i en stor trumma där han ska skära till plåtar. Några arbetare monterar ett stort galler ovanför honom. Plötsligt lossnar en balk vid monteringen och faller på Fredrik. Balken väger ungefär 800 kilo.
December 2015. Fredrik sitter i sin lägenhet, bjuder på kaffe och saffransbröd. Sedan olyckan då han krossade vänsterarmen, bröt tre revben, punkterade lungan och krossade en kota i ryggen är han rullstolsburen. Det har tagit tid att vänja sig vid ett liv i rullstol, men nu är han, som han säger, van. Fredrik kör bil, arbetstränar och reser. Det som han saknar mest är att spela innebandy, som han spelade i 14 år innan olyckan.
Men tillbaka till den olycksaliga dagen för tre år sedan.
– Jag kommer inte ihåg så mycket av själva olyckan. Jag svimmade av smärtan och var nersövd i 14 dagar, säger Fredrik.
Han flögs med ambulansflyg till Sunderbyn och sedan till Umeå för flera operationer. De närmsta två åren tillbringade han på sjukhus.
– Min första tanke var: Vad fan har jag råkat ut för. Och sen förstod jag och jag tänkte helvete, säger han.
Första tiden efter olyckan var han frustrerad och irriterad på allt. Livet hade tagit en oväntad vändning.
– Man tror ju aldrig att det ska hända en själv, säger han.
Han tystnar, dricker en klunk kaffe. Tittar ut på snön som faller utanför köksfönstret.
– Det som har varit svårast att vänja sig vid har varit att armarna var så svaga när man ska förflytta sig. Och i början ville jag klara allting själv men nu frågar jag om jag behöver hjälp, konstaterar han.
Fredrik arbetstränar på Alltinget, återvinningsmarknaden. Han reparerar trasiga prylar och trivs med att få arbeta med händerna. I dagsläget arbetar han fyra timmar om dagen men tiden kommer att utökas. Han säger att han blivit lovad arbete i LKAB men just nu finns det inga jobb.
Det finns naturligtvis problem med att vara rullstolsburen. Det är problematiskt om man som handikappad reser längs E10:an och toaletter längs vägen är för trånga. En del butiker och restauranger är inte handikappanpassade.
– Men många affärsinnehavare är väldigt hjälpsamma, poängterar han.
Livet är annorlunda idag helt klart. Kanske kommer Fredrik en dag att kunna gå igen, han hoppas på forskningen. Förhoppningsvis kommer han en dag att spela innebandy.
– Mina vänner tycker att det är tragiskt det som hände, men de säger ”Du överlevde i alla fall”. Och det finns de som har det värre, säger han.