Sverige blev det första landet i världen med ett eget statligt rasbiologiskt institut 1922 som tidigt började klassificera människor med utgångspunkten att den nordiska rastypen var grunden för en frisk och sund befolkning. Den rasbiologisk bedömning gjordes av bland andra Herman Lundborg, som redan några år innan 1922 hade inlett en omfattande forskning genom sina många resor till nordligaste Sverige redan på 1910-talet för att göra rasundersökningar bland finnar och samer.
I hastigt resta kåtor på olika platser, fotograferades, mättes och registrerades befolkningen för att finna ut hur de avvek gentemot den nordiska rastypen som ansågs som ett ideal.
Maja Hagerman, historiker och vetenskapsjournalist, har ägnat en stor del av sin tid åt att belysa Herman Lundborgs gärning genom att ta del av mängder av brev, fotografier och annat material som arkiverats, bland annat bilder av av många samer, som resulterat i en dokumentärfilm om Herman Lundborgs undersökningar och den tiden tankegångar, som sänds i TV i januari 2015.
Hon besökte i veckan Malmberget där hon visade dokumentärfilmen om Herman Lundborg och ledde en diskussion om denna glömda tid i Norrbotten.
-Jag hade påbörjat en bok om svensk rasforskning och märkte då att det egentligen inte framgick att rasforskningen handlade om Norra Sverige. Majoriten av svenskar, utom en mindre grupp initierade, tror att det handlade om judar och romer , och om det någon gång tas upp så framgår det inte att det till stor del var i Norra Sverige den här rasbiologiska forskningen bedrevs, säger Maja Hagerman.
-Jag ville då berätta om det och undersökningarna i norr och det har fått mig att försöka kartlägga hans resor, och vad han gjorde här upp i norr och jag ville veta vad han menade med finnar och lappar, för det har inte beskrivits tidigare, säger hon.
Hon har gått igenom 1.000-tals, och fotografier,brev och rapporter för att försöka få en bild av Lundborgs resor och kontakter i Norrbotten på 20-,30- och 40-talen.
Herman Lundborg korresponderade också sina forskningsresultat med det nationalsocialistiska partiet i Tyskland, och nazisterna som inte hunnit lika långt som Sverige i sin forskning om rasskillnader beundrade Lundborg.
En av Lundborgs kontakter i Norrbotten var Hjalmar S Lundbom.
-Han framförde ju något som sågs som ansågs representera sanning och vetenskap och det går ju att se att det var överhetspersoner som präster, och fogdar och lärare, som främst stödde Lundborgs resonemang och visst påverkade det synen på Norrbotten och den befolkning som bodde här. Det påverkade bland annat landets skolpolitik, och blev en varning för Norrbotten för övriga landet och det var inte så konstigt för det ju först under den senare hälften av 1920-talet man började förstå att den här hållningen som Lundborg hade inte var så bra och han hade ju också hållit på länge, han började ju sina resor till norrbotten redan 1913, säger Maja Hagerman.
Lundborg och många andra var också medveten om de konsekvenser hans rasbiologisk resonemang kunde få.
-Det är jätteviktigt att veta att makthavarna har haft en sådan världsbild och som omsattes ibland annat i skolpolitik, och det känns ju också bra att komma hit och prata om det och på så sätt få förankra det innan det går i TV, eftersom det hände här i Kiruna och Gällivare kommuner, säger hon.
Hon har mött personer som fortfarande minns Lundborgs undersökningar.
-Visst möttes det av protester, men mest genom att några vägrade att delta i dem, men i ett störra sammanhang smög hans åsikter sig på samhället för då representerade han både sanning, vetenskap och överhet så de flesta gick med på att undersökas och han publicerade inte heller så mycket som explicit förklarade hur han värderade sina undersökningar annat än i rapporter som skrevs på tyska, men jag vill nog säga att när man läser dem så framgår det nog tydligt att han tyckte att samhället var tvunget att på något sätt hantera bland annat samerna, och den i hans tycke degenererade befolkningen när de väl skulle förflyttas, bland annat genom nödhjälp, som han såg som en yttersta konsekvens av teorierna, säger hon.
Men Lundborg var på inget sätt konsekvent, vilket filmen visar, han arbetade ofta tillsammans med lokalt rekryterade kvinnliga assistenter, och fick också ett barn med en av dem. Vilket var på tvärs mot de egna lärorna om vådan av rasblandning och ideal om rasrenhet. Detta belyses också i dokumentärfilmen om Herman Lundborg som visas på TV den 15 januari.