Arrenden av statlig mark utgör förutsättningen för verksamheten i både jakt- och fiskevårdsföreningar runt om i länet.
Efter en revidering av Sveaskogs arrendeavgifter fördubblas och tredubblas nu arrendekostnaderna för många fiskevårdsföreningar.
För många av de mindre föreningarna handlar det om kostnader som skapar tveksamhet inför fortsatt verksamhet.
- Vi tjänar ju inte några pengar på det här egentligen och när vi redan balanserar på marginalen är frågan om vi orkar hålla på så länge till, säger en representant för ett av de mindre fiskevårdsområdena i kommunen.
Tagit hänsyn
Enligt Sveaskog har en revidering av arrendeavgifterna varit nödvändig. Senast avgifterna justerades var för 10-15 år sedan.
Med föreningarnas fiskekortsförsäljning följer också intäkter.
Hänsyn har också tagits till respektive förenings ekonomiska utrymme och höjningen har inte baserats på areal.
- Höjningarna är inte oskäliga och vi har tagit jättestor hänsyn, säger Ingrid Granberg, upplåtelseansvarig vid Sveaskog och berättar att det i de flesta fall handlar om någon enstaka tusenlapp i höjt årsarrende.
Kritik
Gällivares fiskevårdskonsulent, Tommy Nilsson, är ändå kritisk.
- Konsekvenserna av höjningen kan bli att flera föreningar upphör med sin verksamhet och då läggs fiskevattnen för fäfot. Och om ingen arrenderar och sköter om de områden det handlar om hur ska tillsynen då fungera? säger han.
- Man ska också ta hänsyn till folkhälsoperspektivet. 75 procent av befolkningen sportfiskar några gånger årligen. Det måste också beaktas när man vidtar sådana här åtgärder. Man bör också beakta hur den här landsänden fungerar och hur få människor som bor här, säger Tommy Nilsson.
Allt riskerar dö
Många små fiskevårdsföreningar ska betraktas ur sociala och kulturella perspektiv menar han.
Med fiskevårdsföreningarnas nedläggning dör många av de mindre byarnas sista gemensamma verksamheter.