Det har gått knappt fem år sedan vi senast sågs på gården. Jonas Lehto har hunnit fylla 32 och ler brett i gungstolen. I hans famn ligger sonen Sixten och myser, sex månader gammal. Vid köksbänken står sonen Valter, tre år, och babblar om dinosaurier med sin mamma Johanna.
– Det är märkligt vet du, bara ett par månader efter förra reportaget du skrev, när jag satt här och funderade på hur man skulle finna en kvinna att leva med här på gården, träffades vi.
De minns båda två första gången de möttes.
– Det var nog faktiskt kärlek vid första ögonkastet. Vi sågs på en skotertävling en bit bort härifrån. Jag hade egentligen inte ens tänkt dit men min kusin drog med mig, och hon kände till Jonas lite grann, Ett par veckor efter det skulle jag med några grejer till min farmor och farfar som bodde i Ullatti nära här, så då skrev jag och frågade om han var hemma och om jag kunde svänga förbi på kaffe. Det var han, och jag åkte hit. Efter det åkte jag aldrig hem igen. Jag blev kvar.
Johanna berättar hur hon dagen efter hon kommit på kaffe började fixa och måla i det som nu är deras kontor.
– Allt var så självklart liksom. För oss båda. På en gång.
Ibland förändras livet verkligen i en handvändning. Att något så okänt kan vara så givet från en sekund till en annan är Jonas och Johanna tydliga bevis på.
Det har gått tio år sedan Jonas bestämde sig för att jobba i trakten och startade det företag som gör det möjligt för honom bo på gården och ha nära till jobbet. Han jobbar med skog, snöröjning och serviceentreprenad bland annat. Men även gårdens jobb kräver sina timmar då veden som bostaden värms med ska fixas, hö åt djuren ska hinnas med och service av fordon ordnas.
Johanna har alltid velat bo på landet, ha får och leva ett liv nära naturen. Även hon har ordnat sig ett arbete på nära håll då hon satt igång en firma för avel av såväl får som höns på gården och har en servicefirma och tar jobb lite här och var. Men just nu är hon mest bonde och föräldraledig.
Ett tjugotal får hörs bräkande i hagen när vi lämnar köket och går ut för att spana in allt liv på gården. Katten Göta traskar nära intill, hönsen som är runt 50 stycken lever fria liv runt alla husknutar och i hundgårdarna står fyra hundar. Jonas och Johanna visar allt med lugna händer och ord. De utstrålar värme och trygghet och det syns långa vägar att de trivs med varandra och livet.
Ett projekt just nu är den gamla timringen som var första huset på plats i Kompeluslehto för snart 200 år sedan, en rejäl pjäs som de nu gjort ny grund och nytt tak åt på för att bevara på bästa vis.
– Det känns fint att bevara den här timringen, den är ju själva grunden till gården. Valter och Sixten blir åttonde generationen Lehtos här och det är rekord. Många av gårdarna här i trakten har det bott folk på i två-tre generationer, men sedan har de flyttat vidare och bara använt husen på sin fritid. Jag är stolt att vi lyckats ha någon kvar här på gården i snart 200 år. Husen har aldrig stått tomma.
På gården finns även det stora timmerhuset från 1880 som Jonas farbror Ove gjort ett museum i där man kan se hur ett hem med bygdens kultur tidigare såg ut. Under sommaren som var kom det drygt 300 personer och kikade i det.
Jonas ögon glittrar när familjen sätter sig på farstukvisten till museet och han berättar om den där vintern när han bodde här själv, när förra reportaget gjordes och mycket var oklart men han ändå var säker på att allt skulle lösa sig tids nog.
– Klart det kändes ensamt här då och då, det var ju bara jag som bodde i den här delen av byn. Nu är vi uppe i fem personer. Det är jag, Johanna och barnen här på gården och där borta i grannhuset bor min farbror Ove, säger Jonas och pekar en bit bortanför den gamla timringen.
Jonas växte till stor del upp här med sin farfar lediga dagar och lov, detsamma gäller Johanna som var mycket med farföräldrarna i Ullatti.
– Som barn ville jag verkligen bo så här hela tiden, men jobb och skola var ju i Gällivare så det var därifrån man utgick. Det känns fint kunna ge sina barn den uppväxt man själv hade velat ha, säger Johanna och Jonas fortsätter:
– Det här är verkligen min livsdröm. Att få ge sina barn närheten till djuren och gårdslivet och att jag skulle finna en sån kvinna som Johanna som vill dela livet med mig. Vår dröm är att bli gamla tillsammans här på gården.
Valter har börjat förskola i Tärendö, det samhälle som ligger närmast Kompeluslehto.
– Vi har allt på tjugo minuters avstånd med bil. Det känns väldigt smidigt, säger Jonas.
Men det är långt till grannar och barn i samma ålder.
– Det känns inte som något problem. Jag är övertygad om att barn mår bra av att växa upp så här. De lär sig hitta på saker själva, samtidigt som de får ta ansvar för djur och annat praktiskt här på gården. Det lägger en bra grund i livet. Dessutom är vi mycket i farten då vi bor mitt mellan två kommuner, Gällivare och Pajala, och far även runt mellan flera olika byar här, både i jobb och andra ärenden. Så barnen är vana haka på och lär sig ta sig fram, tänker Johanna.
Hon har i den här artikeln bara nämnts vid sitt förnamn. Johanna heter Eriksson i efternamn men är mer än redo att byta. Jonas får sig en blinkning när det hela kommer på tal och det känns som om del tre i den här artikelserien närmar sig; bröllopet.
Låt oss återkomma i den frågan.