Dramatisk räddningsinsats får sitt efterspel

...Det startade med en trevlig flygtur för fyra entusiastiska Gällivarejägare över ett solbelyst höstklätt skog- och fjällandskap en höstdag i september 1989, men slutade i en dramatisk räddningsinsats som ägnas ett särskilt kapitel i boken På söndag morgonen ringer telefonen ... - Fortfarande kan det dyka upp minnesbilder. Det var en händelse man aldrig glömmer, säger den socialdemokratiske politikern Göte Henriksson. Det var jaktintresset som fick de fyra jaktintresserade männen från Gällivare att bestämma sig för att träna sina hundar strax söder om Tjuonajokk den här höstdagen i september 1989. - Det var jättebra väder och vi snackade ihop oss om att sticka upp till Tjåkkålisjaure. En av killarna hade flygcertifikat och lånade en kärra, en Cessna 185, av en bekant och så stack vi iväg. Det var tänkt som en dagstur, berättar Göte Henriksson. - Det blev en toppendag, det var gott om fågel i markerna. Framåt eftermiddagen började det blåsa lite mer och blev molnigare. Bäst vi sticker hem sa jag. Men vi var inte oroliga på något sätt. Vädret försämrades snabbt och när packning, jägare och hundar stuvats in varvade piloten motorn och körde ut på Tjåkkålisjaures nu vindpiskade yta. Inom några få sekunder befann sig samtliga i en situation där deras liv sattes på spel. - Vad som hände vet väl ingen egentligen. Kanske var det en stark vindby som kom från ingenstans. Planet kastades bara omkull och föll ned i vattnet. Jag har en minneslucka. Det jag sedan minns är att jag är inne i kabinen, jag får ingen luft och försöker ta mig ut. När jag når vattenytan ser jag de andra sitta på planets pontoner och tar mig halvsimmande, halvkrypande upp på en av dem. "Ingen visste var vi fanns" Vinden ökade. Våg efter våg slog över de nödställda. Någon möjlighet att simma iland fanns inte. Det var alldeles för långt till stranden för att de ska våga ta den risken. Tryggheten fanns på det flytande lilla flygplanets pontoner. - Vi förväntade oss att vi skulle driva närmare land och vi drev också rätt fort över vattnet. Men efter en liten stund slutade planet driva. Det hade fastnat på ett grund nästan mitt i sjön, berättar Göte Henriksson. - Ingen visste var vi fanns eller hur illa ute vi var. Timme efter timme gick. Efter flera timmar hörde vi en helikopter men den fortsatte bara uppefter Kaitumdalen och förbi oss. Då tror jag nog vi alla började fundera på om vi skulle klara oss. Men larmet hade gått när planet inte återvänt i enlighet med inlämnad färdplan. Besvärligt räddningsarbete Klockan 19:45 nåddes besättningen på en av F 21:s Superpumor av centrala flygsäkerhetsledningen. De tvingas ringa många samtal innan en besättning på fyra man till sist kunde äntra helikoptern och ge sig av från Boden en timme senare. Flygvädret var dåligt, molnhöjden låg och motvinden stark. Bara den ena sökstrålkastaren fungerade när de kom fram till fjällsjön cirka 90 minuter senare och började söka längs stränderna. "Plötsligt glimmar det till cirka 300 meter ut i sjön. Vi hovrar dit och ser Cessnan upp och ner i vattnet med endast flottörerna ovanför ytan och fyra nödställda, två på vardera flottör, som genomblöta håller om varandra i den fyragradiga septembernatten", skriver piloten Tore Dahlberg i boken. Med bara en strålkastare blev räddningsarbetet besvärligt. Helikopterns ytbärgarutbildade navigatör Leif Skanefors vinchades ned men föll ur selen. Den enda sökarljuset måste fokuseras på helikopterns manövrer i de turbulenta förhållandena och därför hängdes en tyngd på styrlinan man sedan försökte manövera mot de nu fem nödställda i vattnet. Fick en ny chans - När han kom simmande i vattnet mot oss kände man en stor tacksamhet. Han slet verkligen för att allt skulle sluta lyckligt. Han såg först inte linan, det var becksvart där den hängde, men till sist fick han tag i den och tittade oss i ögonen var och en och sedan sa han "du först". När alla bärgats ur vattnet styrde helikoptern till närmaste sjukhus. Det var i Kiruna. - Jag är säker på att hade det gått en timme till då hade vi nog inte överlevt. Timmarna där på pontonen är nog det längsta timmarna i mitt liv. När vi kom till sjukhuset var det som att få en ny chans. Jag är helikopterbesättningen evigt tacksam. De trotsade svåra förhållanden och agerade med ett mål i sikte, vi skulle räddas. Det var små marginaler men de var på vår sida, säger Göte Henriksson. Orkar mer än man tror Alltsedan dess är han en förespråkare för en jourberedskap för liknande händelser. - Vid sådana här tillfällen är enda möjligheten att hjälp kommer utifrån. Vi får aldrig tumma på att tillskjuta de nödvändiga resurserna så att vi bibehåller en god beredskap. - En annan sak är att jag själv är förvånad över vad en människa faktiskt orkar med. Det är långt mer än man tror. När vi satt där på pontonerna tänkta jag, nu orkar jag inte mer, men ändå lyckades jag hålla mig kvar. Man ska aldrig ge upp. Det är en viktig lärdom som jag och mina kamrater är ett levande bevis på, säger Göte Henriksson.

Dramatisk räddningsinsats får sitt efterspel

Hösten 1989 inträffade en dramatisk händelse i Gällivarefjällen där fyra människors liv hängde på en skör tråd. Den händelsen får sitt efterspel i boken "På söndag morgonen ringer telefonen".