Familjen Wrengbro bodde under 1988 till 1991 i Bolivia för att delta i varierande SIDA-projekt. Jörgen, som hade arbetat som polis, utbildade sig till pilot. Uppdraget var att förse människor med förnödenheter och hjälpa sjuka människor. Solveig var barnmorska och kunde arbeta på kliniker. Barnen André och Viktoria var bara tre och fyra år när de flyttade till landet långt därborta.
Solveig arbetade högt uppe i bergen tillsammans med en sjuksköterska.
– Jag flög dem upp på morgonen, och sedan ner till byn igen på kvällen. Det tog 12 minuter att flyga upp i bergen, men det tog två dygn att promenera dit. Det var eländig terräng, berättar Jörgen.
Solveig kom i kontakt med många sjuka barn i sitt arbete och kände att familjen inte bara kunde lämna barnen när det var tid att åka tillbaka hem till Sverige igen efter slutfört missionsuppdrag.
– Då kom tanken på att vi kunde göra något mer, det skulle bli en fortsättning, säger Solveig.
De startade Barnens räddningsark och körde hjälpsändningar till Ryssland under flera år. Men i bakhuvudet fanns hela tiden Bolivia. Paret Wrengbro hade sedan innan kontakt med Ana María som redan arbetade med fattiga människor utifrån sitt hem i Bolivia. Tillsammans med Högalidskolan i Kiruna påbörjades ett samarbete som pågår än idag. Idag är fler skolor engagerade för att hjälpa barnen i Bolivia.
– En första insamling gjordes och vi reste till Bolivia, till Cochabamba. Vi hade med oss pengarna, kring 30 000 kronor blev det, det var mycket pengar, säger Jörgen.
Det första mötet med gatubarnen beskriver de som oförglömligt. De åkte ut till en park tillsammans med Ana María och möttes av gatubarn i olika åldrar, de allra flesta var pojkar.
– Vi såg alla de här barnen som Ana María hade kontakt med. Alla barn ställde sig i kö och vi delade ut bröd och chokladmjölk, berättar han.
1995 fick Barnens räddningsark sitt första hem, El Arca, som var ett hem för pojkar. På den tiden höll sig flickorna gömda och syntes inte så mycket. Men några år senare fick även flickorna ett eget hem med stöd av Radiohjälpen.
– Det var ett hem för dem, det fanns ledare där, de fick kärlek och omsorg, de fick gå i skola, säger Jörgen. Att deras arbete för barnen betyder oändligt mycket för dem själva, är lätt att se.
De poängterar flera gånger att det är Bolivianerna själva som driver och utvecklar arbetet, Barnens räddningsark står för det ekonomiska ansvaret.
– Det är det som är styrkan i arbetet. Tanken har hela tiden varit att det var de själva som skulle driva det här. Av den anledningen ser vi också till att det som barnen behöver köps i Cochabamba, så det kommer lokalbefolkningen tillgodo, säger Jörgen.
– Behoven är så enorma och det som har varit svårast är att vårt arbete bara är en droppe i havet. Men att kunna hjälpa en människa, en familj, ett barn - det är fantastiskt, säger Solveig.
För mer information: www.barnensraddningsark.se