Eva och Lars Alriksson är djupt kritiska till socialnämndens agerande gällande barnplaceringar.
Där andra kommuner arbetar med öppenvård och frivillighet har socialförvaltningen i Gällivare gått i motsatt riktning. Förra året omhändertogs över 20 barn omedelbart och placerades i familjehem.
Varför sticker en kommun med 17 000 invånare plötsligt ut i statistiken? I vår granskning Kampen om barnen försöker vi hitta svaret på den frågan.
Lars och Eva Alriksson har båda varit verksamma som lärare i Gällivare under många år. Lars på gymnasieskolan, Eva de sista 30 åren av sitt yrkesliv som lärare på SFI, Svenska för invandrare. Båda är politiskt engagerade i Moderaterna. Lars sitter i kommunstyrelsen, Eva i barn- och utbildningsnämnden. Hon är också revisor i Region Norrbotten.
Eva Alriksson säger att både hon och hennes man inte minst genom sina arbeten har kommit i kontakt med många olika människor i samhället. Under ett antal år var de själva familjehem för två tonårsflickor.
När antalet LVU-ärenden plötsligt börjar öka dramatiskt vid årsskiftet 2020-2021 inser paret efter en stund att de känner flera av de drabbade familjerna.
– De kontaktade oss och hävde sekretessen. Vi fick läsa utredningarna. Då såg vi ju att det fanns delar i dessa som var ofullständiga och felaktiga. När en myndighet slår mot medborgare på det här sättet, då måste vi stå upp för dem. Det handlar inte bara om de här människorna och deras barn, det handlar om alla Gällivarebor, om rättssamhället, säger Lars Alriksson.
Eva Alriksson ställer upp som ideellt ombud vid några av föräldrarnas möten med socialtjänsten. Det ska tilläggas att hon inte har några politiska uppdrag kopplade till socialnämnden. Två gånger tar nämndens utskott beslut om att avvisa henne som ombud, men förvaltningsrätten upphäver besluten. Socialnämnden överklagar.
Till slut bestämmer rätten att Eva Alriksson inte får agera ombud för en familj gällande umgängesbegränsning. Beslutet är överklagat till kammarrätten.
I beslutsunderlagen från socialnämnden beskrivs Eva Alriksson som "olämplig". Hon saknar erfarenhet, omdöme och missköter uppdraget, heter det. Vid två tillfällen beordras hon att lämna möten där en av de familjer hon stöttar ska träffa socialsekreterare.
En av socialsekreterarna hänvisar till att ansvarig chef har beslutat att Eva Alriksson inte får vara delaktig i de mötena. När Eva sedan efterfrågar besluten så visar det sig att de inte existerar. Socialsekreteraren medger till slut att det inte finns några beslut om att avvisa Eva Alriksson som ombud för den familjen och hon får fortsätta sitt uppdrag.
Orsaken till att ledningen i socialnämnden vill få bort henne är att försvaga familjerna, det är hennes absoluta övertygelse.
– Jag kommer aldrig att svika barnen. Jag har jobbat med barn sedan jag var 19 år och jag har sett orättvisorna. Alla barn ska ha en chans i livet, det var därför jag utbildade mig till lärare. Politiken kan jag lämna vilken dag som helst, men att överge barnen, aldrig.
Lars och Eva Alriksson har träffat flera av barnen i de familjer vars utredningar de har tagit del av. Innehållet i utredningarna förvånar dem. Barn som av förskola och skola tidigare har beskrivits som fullt fungerande gällande förmåga att exempelvis sköta sina toalettbestyr, beskrivs i utredningarna som om de behöver extremt mycket stöd.
– De kan plötsligt varken leka eller äta själva. Detta förklaras med att barnen har utsatts för omsorgssvikt av sina föräldrar. Men jag blev själv omhändertagen som barn och vet att det kan handla om själva traumat över att ha blivit tagen! Det är ju utbildat folk som läst till socionomer, nog måste de väl veta hur ett trauma från ett omhändertagande yttrar sig, säger Lars Alriksson.
Norr Media har granskat ett antal utredningar och det kan konstateras att barns tecken på trauma som tas upp i vissa av utredningarna inte i något fall kopplas samman med själva omhändertagandet och flytten till kommuner många mil hemifrån
Paret Alriksson beskylls ofta för att enbart ha politiska drivkrafter bakom sitt engagemang i LVU-ärenden.
– Vi arbetar för barnens bästa. Det stora problemet är att man blir stämplad som rättshaverist så fort man pratar om det här. I början tänkte vi ju, i de fall som vi känner till, att det kommer att lösa sig snart. Någon måste reagera på att det inte går rätt till, säger Lars Alriksson.
Men reaktionerna uteblir. Istället beskriver de hur en tystnad breder ut sig.
– Det har aldrig tidigare varit ett sådant hårt tryck på att det bara är en bild som ska ut. Johannes Sundelin (socialnämndens ordförande, reds. anm.) är dominant och vältalig när han pratar om det här. Ingen, inte ens de andra kommunalråden ifrågasätter någonting, ändå är ekonomin fullständigt körd i botten, säger Lars Alriksson.