Varken mamman eller pappan kan förstå hur den korta filmsekvensen kunde tolkas som barnpornografi.
Det är en bitande kall vinterdag i början av februari. Hemma hos en familj i centrala Gällivare bjuds det på kaffe och wienerbröd. De två yngsta barnen, som är i förskoleåldern, är hemma i dag med lindrig förkylning. Syskonen busar i sovrummet, deras skratt och glada utrop hörs till köket. Familjelivet har börjat återgå till det normala, säger pappan. Men särskilt det äldsta barnet, som är i lågstadieåldern, är fortfarande oroligt, särskilt innan han ska sova. Mellanbarnet pratar om "tanter i vita bilar som hämtar barn", berättar mamman.
Det var förmiddag den 25 augusti förra året som tillvaron vändes upp och ned. Mamman i familjen var på jobbet. Barnen var i förskolan och skolan.
– Jag satt här på stolen, med en kopp kaffe, säger pappan och pekar.
Det ringer på dörren och in kommer fyra poliser. "Heter du N N", frågar en av dem. Pappan svarar ja. Han blir ombedd att lämna ifrån sig sin mobiltelefon och ge pin-koden till poliserna. Han är chockad, men lyder.
– Det kändes som om jag skulle få en hjärtinfarkt. Jag frågade vad jag var anklagad för. "Det får du veta när du kommer till häktet", svarar en av poliserna. De frågade efter min fru och jag sade att hon är på jobbet.
Mamman får ett telefonsamtal mitt i arbetet. Rösten i andra änden säger att det är från polisen, men hon får inte veta vad som har hänt. Första tanken är att barnen eller maken har råkat ut för en olycka. Kort efter kommer poliser in på hennes arbetsplats. De säger att hon ska föras till häktet och hon får sätta sig i polisbilen. I tre timmar väntar hon på en advokat, pappan får vänta i fyra.
– Förhöret med mig tog 10-15 minuter. De sade att jag och min fru misstänktes för att ha utsatt vårt barn för sexuell posering, säger han.
Pappan har levt hela sitt liv i Gällivare. Han har aldrig haft någon anledning att ifrågasätta myndigheter. Han har levt ett skötsamt liv, haft en ordnad tillvaro. Han är helt oförberedd när hans familjs trygga vardag plötsligt förvandlas till en mardröm.
– Polisen visade en bild där man ser benen på någon, med svarta Adidasbyxor. Jag sade på en gång att jag inte äger sådana byxor. Men de påstod att jag har filmat mitt barn naken.
Filmen är knappt tio sekunder lång, ett klipp taget med en surfplatta. Barnet springer runt utan kläder på underkroppen, skrattande.
– Min syster och hennes barn brukar besöka oss, kusinerna leker ofta tillsammans. Det måste vara kusinen som har filmat, säger mamman.
När hon är klar hos polisen får hon ett samtal från socialtjänsten. Mamman får veta att barnen är omhändertaga och att hon och hennes man är kallade till ett möte hos socialtjänsten två dagar senare. De får inte veta var barnen är.
Hon berättar att polisen rotade runt i lägenheten, när paret kommer hem är allt upp- och nedvänt.
– Det var en hemsk upplevelse att se det också, jag bara grät.
– När vi kom till mötet med socialen fick vi veta att barnen är någonstans i Västerbotten. De hade separerat på syskonen. De två yngsta fanns i ett familjehem, deras storebror var i ett annat.
Mamman och pappan får inte sitta tillsammans, de pratar med socialsekreterare var och en för sig. Utredningen av barnens situation ska ta en månad, får de veta. Först då kan de få information om vad som ska hända med dem. Under den månad som passerar har föräldrarna ingen kontakt med socialtjänsten och de får ingen mer information.
– Det var meningen att vi skulle ha ett möte, men det blev inget, säger pappan.
– Vi fick information från företaget som har familjehemmen en gång, av en som jobbar där. Hon sade att barnen mår bra, tillägger mamman.
Hur filmen, som fanns i barnens surfplattor, kunde spridas vet föräldrarna inte. Kanske har barnen råkat ladda upp den av misstag, kanske har den lagrats i någon molntjänst, där polisen fått en träff. Men filmen är inte barnpornografi, slås det fast. Brottsutredningen läggs ned. Den 4 oktober häver förvaltningsrätten omhändertagandet av barnen. Samma dag ringer socialsekreteraren som håller i utredningen.
– Vi var helt beredda på att hämta barnen, vi var ju friade från misstankar! Men då sade socialsekreteraren att de hade överklagat till kammarrätten, säger mamman.
Socialtjänsten anser inte att den nedlagda polisutredningen är skäl nog att låta barnen återförenas med sin familj. Istället får föräldrarna veta att syskonen har visat "symtom" som tyder på att de kan ha utsatts för sexuella övergrepp. Några konkreta bevis läggs inte fram. De anklagas för barnpornografibrott och en åklagare utreder detta. Socialsekreteraren meddelar föräldrarna att total umgängesbegränsning råder och att de ska få det beslutet skriftligt med en bifogad blankett för att kunna överklaga det.
Något beslut får föräldrarna aldrig och därmed kan de inte överklaga. Socialnämndens ordförande, socialdemokraten Johannes Sundelin, uttalar sig i allmänna ordalag om totala umgängesbegränsningar och varför de förekommer i åtminstone några av fallen i Gällivare, trots att det är en åtgärd som sällan används.
De tre barnen kom hem i november. De hade då inte haft kontakt med sina föräldrar på nästan tre månader.
– Vi har enligt lag skyldighet att begränsa umgänge om vi ser att ett barn far illa eller om det pågår en polisutredning som man inte vill att någon ska lägga sig i, säger han.
Det framkommer i socialtjänstens anteckningar att barnen är väldigt tystlåtna och har svårt att kommunicera. De beskrivs ha problem med sina sociala kontakter, något som kopplas till deras uppväxtmiljö. Ingenstans i utredningarna av de tre barnen nämns omhändertagandet och den plötsliga separationen från föräldrarna och varandra som en möjlig bidragande orsak till barnens beteende.
Vid ett möte med socialtjänsten frågar föräldrarnas ombud vilken typ av symtom som barnen uppvisar och varifrån den informationen kommer.
– Socialsekreteraren svarar inte. Den enda information som finns om symtom är att mellanbarnet har varit rädd för män i förskolan och att barnet också varit rädd för sin familjehemspappa, berättar mamman.
Föräldrarna ber om att åtminstone få se fotografier på barnen, men nekas. De får veta att deras äldsta barn inte har någon skolgång alls under placeringstiden i familjehemmet. Motiveringen är att han måste få tid på sig att "landa". Detta trots barn i Sverige har skolplikt enligt lag. Familjen anmäler senare detta till Skolinspektionen.
Den 17 november kommer beskedet om att kammarrätten har beslutat om att LVU av de tre syskonen ska upphöra, då inga brottsmisstankar mot föräldrarna finns kvar. Socialtjänsten i Gällivare meddelar inte familjen. De får istället information från en anställd vid företaget som driver familjehemmen.
Familjen har mängder med papper från socialförvaltningen och andra myndigheter. "Socialenfortsatte att driva det här trots att vi blev friade från alla misstankar", säger mamman.
Mamman och pappan kontaktar socialtjänsten och ber om att få låna en större bil så de kan köra till Umeå och hämta sina barn tryggt och säkert. Svaret blir nej. Socialtjänsten bistår inte heller föräldrarna inför eller vid hämtningen. De får en adress och kör de 50 milen enkel väg till Umeå.
De får återförenas med sina barn en månad innan jul. Alla tre barnen har minskat i vikt, något som fastställs vid ett besök på barnavårdscentralen. Det minsta barnet, som är i treårsåldern, har tappat nästan tre kilo. Det äldsta barnet har infekterade sår på benet, av oklar orsak.
Barnen, särskilt de två äldre, är fortfarande påverkade av det som hände i höstas.
Familjen firar jul tillsammans och försöker återgå till ett normalt liv. De begär extra stöd till det äldsta barnet, som har förlorat tre månaders skolgång. Från skolans sida får de beskedet att det inte behövs.
Några dagar innan jul ringer socialsekreteraren och vill ha ett möte. Men hela familjen är förkyld och mötet blir uppskjutet.
– De måste lämna oss i fred, så vi kan fortsätta att ta hand om våra barn. Vi har pratat om att lämna den här kommunen och flytta. Det går inte att bo här i Gällivare som socialen håller på och jagar familjer, säger pappan.