Där andra kommuner arbetar med öppenvård och frivillighet har socialförvaltningen i Gällivare gått i motsatt riktning. Förra året omhändertogs över 20 barn omedelbart och placerades i familjehem.
Varför sticker en kommun med 17 000 invånare plötsligt ut i statistiken? I vår granskning Kampen om barnen försöker vi hitta svaret på den frågan.
Det är en vanlig fredagsmorgon som familjens tillvaro förändras för alltid. De två äldre barnen ska till skola och förskola. Mamman är i badrummet och tar hand om minstingens morgonbestyr när hon upptäcker att klockan är mycket. Hon ropar till sin son som sitter och ser på tv i vardagsrummet att han måste avsluta för att bege sig till skolan. De ska ha nationella prov, hon är angelägen om att han ska komma i tid. Han blir arg, hon höjer rösten. Sonen åker iväg till skolan med sin pappa. Pappan ska senare berätta för socialtjänsten att han uppfattat att situationen vid färden till skolan har lugnat sig. Han och sonen kramas innan de skiljs åt.
I skolan berättar pojken för en lärare att hans mamma har slagit honom på benet med en toffel. När pojken senare läkarundersöks har han ett blåmärke på benet, men läkaren kan inte utesluta att han har fått det i samband med någon annan händelse. Enligt föräldrarna har han stött i benet i bilens dragkrok efter en dag i skidbacken. Några gamla skador eller ärr noteras inte. Mamman säger att det pojken berättar om slaget med toffeln kommer från något han sett i ett videoklipp på Youtube.
Socialtjänsten kontaktas och socialsekreterare kommer till skolan för att prata med pojken. Föräldrarna underrättas inte. Pappan och barnen är tillsammans i lägenheten vid dagens slut när det plötsligt ringer på dörren. Utanför står två anställda från socialtjänsten, tillsammans med två poliser.
– Jag förstod inte varför de hade kommit. Jag bad om att få ringa min fru, så hon kunde komma hem från jobbet, säger pappan.
Mamman kommer hem. Socialtjänstpersonalen tar barnen till ett jourhem. Det minsta av dem är vid tillfället bara nio månader gammalt. Ingripandet föregås varken av ett möte eller ett telefonsamtal. Det sker omedelbart enligt LVU, Lagen om vård av unga.
Efter fem dagar får föräldrarna tillbaka sitt yngsta barn. En socialsekreterare gör hembesök och en utredning som visar att det inte finns någon risk för barnets hälsa och utveckling att han lever med sina föräldrar. Trots att två barn är placerade i familjehem bedöms föräldrarna inte behöva några stödinsatser i hemmet för att klara omvårdnaden av honom.
– Det är bara den här socialsekreteraren som har besökt vårt hem efter omhändertagandet. Jag har bjudit hem både politiker och tjänstemän – kom och se hur vi har det, vilken miljö vårt hem är, säger mamman.
– Jag har sagt till dem att de kan installera övervakningskameror hemma hos oss, säger pappan.
Men ingen från socialtjänsten kommer.
Under de första månaderna har föräldrarna övervakade träffar med sina två barn. Men efter ett umgänge i juni tar det stopp när det gäller dottern. De får varken träffa henne eller ha telefonkontakt. Socialtjänsten påstår att barnet, som ännu inte börjat första klass, inte vill och att hon själv ska få bestämma. Var sjätte vecka reser föräldrarna och deras yngsta barn 35 mil enkel väg för 1,5 timmes umgänge med sonen, i lokaler som badhus och konferensrum. De får även prata med honom i telefon. Vid samtalen frågar han återkommande när de ska ses igen och om han kan få flytta hem.
I september tar socialnämnden ett beslut om umgängesbegränsning gällande flickan. Men förvaltningsrätten undanröjer beslutet, då det inte anses rättssäkert. Trots detta vidhåller socialtjänsten att det ska råda total umgängesbegränsning och det är också beskedet föräldrarna får. Umgängesbegränsning måste omprövas var tredje månad och det görs också av socialnämnden, i november och januari. Socialnämnden beslutar om fortsatt stopp för umgänge och att barnets vilja ska styra om föräldrarna får ha kontakt eller inte. Detta trots att det ursprungliga beslutet inte längre gäller.
Vid ett möte den 14 mars får föräldrarna veta av de två socialsekreterarna som medverkar att ett fel har begåtts och att föräldrarna och deras dotter har tvingats avstå från all kontakt i nio månader utan laglig grund. Föräldrarnas advokat påpekar att det är allvarligt. Socialsekreterarna svarar att socialtjänsten har begått ett formellt fel, men att bedömningen hela tiden har varit rätt eftersom barnet inte vill träffa sina föräldrar. Socialsekreterarna meddelar föräldrarna att socialförvaltningen ska anmäla sig själv enligt Lex Sarah till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Under samma möte frågar mamman när de får träffa sin dotter, då det inte finns något beslut som förbjuder kontakt. Svaret blir att nämnden ska besluta om en ny umgängesbegränsning, som även omfattar deras son. De får papper med sig hem. "Umgänget" hädanefter ska med sonen begränsas till att han får skicka meddelanden när han vill, som föräldrarna får svara på om de önskar.
Familjehemmet kan skicka bilder eller filmklipp när sonen utför aktiviteter. Föräldrarna får skicka videohälsningar. Orsaken till att träffarna och telefonsamtalen bör upphöra är enligt socialsekreterarna att sonen själv sagt att han vill "pausa". Det ska ha framkommit vid två barnsamtal som en socialsekreterare hade med pojken i februari och mars. Föräldrarnas advokat vill veta om barnet erbjudits andra alternativ, som att till exempel få flytta hem till föräldrarna igen. Frågan lämnas obesvarad.
Flickan och föräldrarna ska enligt socialtjänsten inte ha kontakt alls, även framledes. De ska få bilder på henne från familjehemmet. Minst en gång i månaden ska hon få träffa sin storebror. Ingenstans står det hur de båda äldre barnen ska bibehålla kontakten med sin lillebror. Föräldrarna godkänner inte socialtjänstens nya plan för umgängesbegränsning och får då veta att nämnden ska fatta beslut inom kort.
Ett stort antal personer som har arbetat inom socialtjänsten i Gällivare eller har insyn i verksamheten på andra sätt har kontaktats, men få av dem vill uttala sig offentligt. Orsaken är rädsla för repressalier. Till slut når vi Marika Korpi-Frisk, som är socionom och tidigare socialchef i Gällivare kommun. Hon har verkat inom socialtjänsten under större delen av sitt yrkesliv och ger exempel på fall där även föräldrar med allvarlig psykisk sjukdom får ha övervakat umgänge med sina barn.
Hon påpekar också att det inom rättsväsendet vanligtvis finns en praxis som säger att ett barn först i tioårsåldern förväntas ha nått den mognadsnivån att det bör läggas stor vikt vid det barnet ger uttryck för.
– Umgängesbegränsning är en ytterligt sällan använd åtgärd, utifrån min erfarenhet. När det sker ska det vara tidsbegränsat och kort, umgängesbegränsning används när det finns en påtaglig risk att barnet ska skadas av umgänget. Om det finns en sådan risk måste socialtjänsten verka för att jobba bort den, säger hon.
Marika Korpi-Frisk betonar vikten av att barn får behålla och utveckla sin relation till sin familj. Hon påpekar också att en placering av ett barn alltid medför ett så kallat tredelat föräldraskap mellan de biologiska föräldrarna, familjehemmet och socialtjänsten. Det måste vara ett mycket välfungerande samarbete för att barnets utveckling ska tillgodoses på bästa sätt.
– Det är socialtjänstens ansvar att få det att fungera utifrån att det är barnets bästa som ska styra både rättsväsendets och socialtjänstens arbete.
Framförallt mamman anses av socialtjänsten sakna insikt om vad hon har utsatt sina barn för. Detta då hon från första stund har hållit fast vid sitt nekande om att ha använt våld mot sina barn.
– I början hade jag kontakt med flera advokater. Några av dem rådde mig att erkänna att jag slagit min son, för att på så sätt visa att jag bekräftar hans upplevelse och samarbetar. Men hur kan jag erkänna något jag inte har gjort?
Polisen håller förhör med pojken två månader efter att han placerats i familjehemmet. Han vidhåller att mamman har slagit honom med en toffel och "fyra månader innan det har hon dragit mig i håret, så jag fick blåmärke i håret".
Av socialtjänstens utredning framgår det att pojken berättar om hur mamman även slår hans lillasyster och att hon slår för att straffa dem. Vid två tillfällen förhörs flickan av polisen, men utredningen gällande mammans misshandel av henne läggs ned. Mamman döms mot sitt nekande för lindrig misshandel av sonen i december. Straffet blir böter. Bevisningen som presenteras i rätten består huvudsakligen av ett inspelat förhör med pojken och vittnesmål från socialtjänsten, och skolan. En av nämndemännen anser att mamman bör frias.
Efter att kontakten bryts i juni får föräldrarna veckovisa rapporter om dotterns liv i familjehemmet. De byts efter hand ut mot månadsrapporter och mamman måste själv begära ut journalanteckningar för att få information. Under hösten dröjer det flera månader innan föräldrarna får kontakt med familjens socialsekreterare.
I barnutredningen som görs efter omhändertagandet av barnen beskrivs flickan av personal på förskolan som normalt utvecklad för sin ålder och kapabel att sköta sin hygien, exempelvis vid toalettbesök. Från förskolans sida framgår det också att hon är glad vid både lämning och hämtning tillsammans med sina föräldrar. Hon har ingen oförklarlig frånvaro, inga blåmärken och visar inga tecken på bristande omsorg.
I anteckningarna från socialtjänsten finns uppgifter från familjehemmet och företagets konsulent, som beskriver att flickan "börjar skaka" när föräldrarna kommer på tal. Hon är enligt familjehemmet avvikande i sitt sociala beteende och klarar inte toalettbestyren själv. Även pojken beskrivs av familjehemmet och konsulenten som avvikande, främst i sociala sammanhang.
Barnens beteende och utvecklingsnivå bedöms av socialtjänsten vara en konsekvens av deras uppväxt i föräldrahemmet. Ingenstans i utredningen nämns det möjliga trauma som det plötsliga uppbrottet från föräldrar och syskon kan ha inneburit. Först ett år efter omhändertagandet meddelar familjens socialsekreterare att det har skrivits en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin för en traumabedömning av barnen.
– Jag har sagt flera gånger att de måste få träffa en barnpsykolog som inte tillhör familjehemsföretaget! Men socialtjänsten har sagt nej, berättar mamman.
Enligt Marika Korpi-Frisk är det en oerhört drastisk åtgärd att omhänderta ett barn, det är den kraftigaste insats en socialtjänst kan göra.
– Det vanliga är att man istället stöttar familjen med olika öppenvårdsinsatser, till exempel med en kontaktfamilj, stöd i hemmet och så vidare.
Marika Korpi-Frisk påpekar att Gällivare kommun tidigare hade en mycket välutvecklad öppenvård och ett aktivt samarbete mellan socialtjänst, sjukvård och skola.
– Förebyggande insatser kan effektivt motverka behovet av att placera barn. Det är de första månaderna av ett omhändertagande som är avgörande. Det är då man måste jobba med familjen för att man ska kunna föra tillbaka barnen. Det är inte barnen som väljer att lämna sina föräldrar och socialtjänsten måste verkligen göra sitt yttersta för att behålla kontakten mellan dem, säger hon.
Familjen i Gällivare lever under ordnade förhållanden. Båda föräldrarna har universitetsutbildning och arbete. Pappan har bott i kommunen i nästan 20 år. Mamman flyttade dit 2010. Hon beskriver samhället som sitt paradis på jorden, även om tillvaron inte alltid har varit enkel.
I familjehemmet blir pojken utan skolgång från och med mars till sista dagen innan skolavslutningen. Föräldrarna är oroliga, han hade vissa svårigheter i skolan redan innan placeringen. Familjen hade kontakt med BUP för utredning, då pojken hade koncentrationssvårigheter. Detta avbryts i samband med omhändertagandet.
Om hur dottern fungerar i relation med andra barn i förskoleklassen och hur hon utvecklas vet föräldrarna i stort sett ingenting. Vid ett tillfälle frågar mamman socialsekreteraren om flickan fortfarande lever.
Marika Korpi-Frisk säger att det redan vid omhändertagandet ska det finnas en tydlig vårdplan där det framgår hur barnen ska tas omhand i familjehemmet, hur skolgången ska försäkras och hur kontakterna till de viktiga personerna i barnets liv ska tryggas upp. Direkt när ett barn placeras ska arbetet med återföreningen påbörjas.
– Forskning visar att förutsättningar till återförening försämras betydligt efter att placeringen överstigit sex månader.
För familjen i Gällivare har ett helt år passerat sedan den där ödesdigra dagen, där det som enligt föräldrarna var ett vardagligt gräl med en motsträvig pojke som inte ville gå till skolan, förvandlade deras tillvaro till ett helvete. Minstingen har hunnit bli 1,5 år och föräldrarna känner djup sorg över att hans syskon inte längre är en del av hans liv.
Med anledning av domen mot mamman har socialtjänsten dessutom inlett en ny utredning avseende det yngsta barnet.
– I juni förra året frågade vi enhetschefen på socialen vad vi skulle göra för att få barnen tillbaka. Hon sade då att de ska vara "placerade under lång tid". Vi var helt chockade. Vi är inte psykiskt sjuka, vi jobbar båda två. Vi säger gång på gång att vi samarbetar, att vi gör allt som krävs för att vi ska få tillbaka våra barn. Det enda vi får veta är att allt vi gör är fel. Det här är rent maktmissbruk, säger mamman.
Socialchef Annette Viksten Åhl bekräftar i en skriftlig kommentar att en Lex Sarah-anmälan är gjord. Socialförvaltningen ska själv utreda det som har skett gällande beslutet om umgängesbegränsning och har utsett en person som ska göra det. "Vi kan inte föregå denna utredning och avvaktar själv svaret från utredningen", skriver socialchefen.