Än hugger fisken

Sommarens första kast gjordes i tjärnen några mil söder om tätorten där två förhoppningsfulla flugfiskare väntar sig finna förra årets gäckande storrödingar på bästa hugghumör. En svag vind krusar den försommarsvala vattenytan och de ännu så länge knoppande björkarna ger tjärnens omgivningar ett höstlikt intryck som förstärks av en låg temperatur. Men rödingarna håller sig undan. Dagen räddas av ett kraftigt hugg, och årets första flugfångade röding kan bärgas efter en kort kamp. - Det är nog lite för tidigt på säsongen, säger fiskekompisen Kjell och fyller kåsan med mer kaffe vid dagens tredje fikapaus. Elden får värmen att återvända till köldstela fingrar. Av tidigare års erfarenheter vet vi också att det är under vindstilla varma sommarnätter som tjärnens stora
rödingar ger sig ut på jakt efter småfisk. Men den här dagen fick fiskeivern gå före det bättre vetandet. Regnbåge och öring
Det har blivit lite av en tradition att förlägga någon av sommarens fiskedagar till Nattavara där harren vakar talrik i Råneåälvens strömmar och byns fritidsförening erbjuder fiske efter regnbåge och öring i några planteringsvatten. Där träffar man också ofta på P O Olsson, en av byns eldsjälar som i åratal medverkat till att förse både ortsbor och tillfälliga besökare med ett lättillgängligt fiske som attraherar både ung och gammal. En mänsklig resurs som tråkigt nog tillhör en försvinnande skara som med smittande glädje understryker vikten av utevistelse för både ung och gammal. - Visst kan man bli lite less ibland. När man inte får andra att ställa upp. Men så vaknar man på morgonen nästa dag och så är man igång igen, säger han när vi möter honom vid stranden av Saitajärvi på midsommardagskvällen och blir bjuden på varmkorv ur en stor gryta. Ingen lax ännu
Fiskekompisen Rolands muntra min när han visar upp en öring med rätta måtten och vikten får också P O Olsson att le. Det är ett synbart bevis på hans ideella ansträngningar och att mindre lyckosamma fiskare den här kvällen måste söka anledningen till den uteblivna fångsten hos sig själva. Årets långresa går inte till fjälls för andra året i rad. Lågtryck, moln, blåst och kyla, avstyr återigen planerna. Laxfiskedagarna kröns inte med någon framgång men är inte mindre minnesvärda för den sakens skull. Jag är inte heller ensam om att inte lyckas kroka en lax den här sommaren. Ersättningen får bli långturen
söderöver i början av juli där fisket mest gäller svårfångade regnbågar i mörkt humusfärgade vatten med strandkanter kantade av vita näckrosor. Bekantskapen återknyts än en gång med det lilla fiskeklubbsvattnet,
inklämt mellan kala klipphällar och mossrik granskog, där öringar i femkilosklassen döljer sig. Nykomponerad fluga
Det efterlängtade hugget kommer när mökret redan lägrat sig över sjön vid den andra turen. En nykomponerad fluga i wollybuggerstil fiskad på sjunklina går inte att stå emot och kampen blir lika kort som intensiv. Obevekligt rör sig öringen bort från mig i riktning mot djupvattnet i sjöns mitt medan den med kraftfulla
huvudrörelser försöker göra sig fri från kroken. Fiskehatten lyfts när öringen går
segrande från bataljen och åtföljs av "På återseende nästa år". En av höstens sista fisketurer i mitten av september går till ett närvatten med hopp om öring. Med lite tur
Önskningen uppfylls när ett första nafsande slutar i ett kraftigt hugg på tubflugan. "Tur ska man ha", säger fiskekompisen Kjell när tvåkilosöringen tryggt
ligger i håven. En stund senare har också han napp. När öringen gett upp sin kamp och är färdig att håvas lossnar kroken. De två huggen är de enda denna dag och vi är båda överens om att höstens grepp snart får ge vika för en betydligt kallare årstid som redan gör sig
påmind.

Än hugger fisken

Höstfärgerna präglar landskapet och dagarna blir allt kortare. Vandringarna ut till fiskevattnen där myggen fortfarande biter går över lingonröda marker förbi frostskimrande gulbleka lövskogsdungar. Och än hugger fisken i höstkalla vatten.