Thomas Fogdö besöker sällan besöker sin hemstad Gällivare längre, och därför gör vi intervjun per telefon. Slalomkungen befinner sig – var annars än på ett slott. Han kallar Uppsala hem och hans kontor är beläget i ett slott som byggdes av Gustav Vasa på 1500-talet.
Utövades det mycket sport hemma när du var liten?
– Både ja och nej. Min pappa var mycket intresserad av sport men min mamma är inte sådär jätteintresserad och har aldrig varit. Men idrott har alltid funnits med i bilden. När jag växte upp blev det mycket tennis och hockey. Jag kommer så väl ihåg hur vi spelade ishockey i en liten rink vid sameskolan. Man spelade två mot två eller tre mot tre. Vi åkte dit och gjorde rent planen från snö. Vi ägnade nog mer tid åt att göra banan snöfri än att spela hockey för det låg alltid två, tre decimeter snö när man kom dit. Men vi hade skitroligt.
Uppmuntrade dina föräldrar dig att satsa på sport?
– Det kändes som att det var ganska självklart. De såg nog gärna att jag höll på med idrott, men det fanns ju andra alternativ också. Men just idrott har alltid känts så självklart. Det var 70-tal och Ingemar Stenmark, så det var svårt att värja sig från att bli intresserad. Speciellt då av alpint när man bodde på ett ställe där det fanns snö året om. Även om det fanns andra sporter som jag var intresserad av kände jag att alpint var det jag ville hålla på med. Det har alltid varit den röda tråden.
Du är kritisk mot elitsatsningar för barn. Vad tycker du att man ska fokusera på?
– Det måste finnas en glädje över att hålla på med idrott. Jag vill också få fram elitidrottare och att vi ska vara lika duktiga i alla de olika typer av idrott som vi alltid varit duktiga på. Men vi har inte bara en kropp utan även en knopp och den måste också hänga med. I mitt fall var jag var jätteintresserad av alpin skidåkning och det var det jag ville hålla på med. Jag hade bestämt mig redan när jag var väldigt liten. Men mina föräldrar har aldrig pressat mig utan varit otroligt noga med att jag skulle tycka att det var roligt. Det stödet har jag alltid haft. Det har också alltid varit lustfyllt och stöttande från tränarnas sida och jag har aldrig blivit ställd utanför om jag inte kunnat komma på en träning. Jag tror på att hålla på med många olika idrotter och se till att glädjen finns kvar oavsett vad man gör.
Du har själv sagt att skidåkning inte var din största talang och ändå lyckades du bli bäst i världen. Berätta hur.
– Jag tycker inte att jag hade en talang på skidor, det var inte så att jag ställde mig på skidorna och så förstod jag hur det funkade. Men jag tyckte det var vansinnigt roligt. Träningsviljan fanns och jag ville bli bättre. Och jag var klok nog att fundera över mina träningar, över vad som var bra och vad som var mindre bra tillsammans med kloka föräldrar och tränare. Det är så många saker som spelat roll. Jag hade turen att vara i närheten av bra människor och jag fick göra det på mitt eget sätt. Jag fick också många goda tips av de som gjorde det bättre än jag. Vad gäller talang finns det medfödda delar men det är också ett väldigt brett begrepp. Och ibland ifrågasätter jag om det alltid är så bra att ha enkelt för något. Det verkar som om människor går igång på utmaningar och de som kan jobba för framgång och kan hantera motgång bäst verkar lyckas väldigt bra i livet. Vet inte om det har så mycket med talang att göra.
Hoppas du att dina barn blir sportintresserade?
– Jag hoppas att de blir intresserade av något, vad det blir får de välja själva. Om det är idrott så är det klart att jag inte blir ledsen för det, men vill de bli forskare får de gärna bli det. Idrott är bra för barn och självklart vill jag att de håller på med idrott.
Vad tycker du är viktigt att lära sina barn?
– Ja du, det är världens största fråga. Det är viktigt att energin kommer inifrån. Om det finns ett tävlingsmoment är det okej. Men för att skapa framgång i mening av resultat så behövs det en inre drivkraft och en inre motivation. Att lära sig nya saker är lika stor vinst som att kanske vinna den där tävlingen. Viktigast av allt är att se till att det är kul för när folk har roligt blir det oftast bra.
Du är engagerad i organisationer som värnar om barn. Berätta.
– När jag går tillbaka till min egen barndom så inser jag att jag har haft det otroligt bra. Men jag vet också att alla inte har det bra. Och om jag på något vis kan vara en del av att skapa förutsättningar för de som inte haft det så bra, då vill jag självklart hjälpa. Att få ha varit en del av BRIS, som betytt så mycket för väldigt många, är en ära och har varit otroligt lärorikt.
Minns du vad du tänkte när du vann din allra första världscupseger?
– Jag kommer ihåg det väldigt väl. På kvällen låg jag i badkaret och tänkte att "Idag var jag världens bästa". Det var otroligt häftigt. Det var ju sånt där som man drömde om. Jag hade sett alla fantastiska åkare på teve och hoppats på att någon gång få vara i närheten av det där. Det var också de olika stegen: Som att få vara med i landslaget och få ställa upp i en världscuptävling och att få vara med i förstagrupp med sina idoler på start. Och sen slog jag faktiskt dem. Det var svårt att ta in först. Jag var överlycklig och kände mig sådär som man inte får känna sig. Man ska ju inte vara kaxig men jag kände mig det och jag tänkte att "Idag var jag världens bästa". Det var stort.
Vilka var dina idoler?
– De var många, som Jonas Nilsson. Alberto Tomba var en gud, det var ju sån hysteri kring honom. Jag beundrade Ole Kristian Furuseth oerhört mycket. Man stod på start och såg alla stora åkarna omkring sig, och där var lilla jag helt plötsligt. Det var både svårt och häftigt.
Vem har betytt mest för dig i din sportsliga karriär?
– Mamma och pappa. Utan deras stöd hade det aldrig funkat. Sen har ju många tränare varit oerhört viktiga. Håkan Åsell och hela gänget på skidgymnasiet. Just skidgymnasiet var en så viktig tid och där hade jag sånt otroligt stöd.
Berätta något om skidgymnasiet.
– Det var en tuff tid. Jag är glad att jag kunde vara hemma och hade kvar det sociala nätverket. Jag är inte säker på att jag hade klarat av att flytta hemifrån som 16-åring, jag var inte så mogen. Att få möjligheten att träna samtidigt som man gick skola var fantastiskt. På Välkomma var det så självklart att vi var en del av skolan.
Hur ser du på svensk slalom idag?
– Det har nog aldrig funnits så många duktiga åkare som idag. Men jag skulle vilja se fler åkare uppifrån norr där de absolut bästa förutsättningarna finns. Det är som att det blivit ett storstadsfenomen.
Vad tänkte du efter olyckan 7 februari 1995?
– Det var så mycket olika tankar. Jag funderade på hur livet skulle bli. Det fanns en besvikelse över att inte få avsluta skidåkningen på ett riktigt sätt. Just det var en stor förlust Jag hade tänkt bli polis och det förstod jag ju snabbt att jag inte skulle kunna bli. Det är osäkerheten jag minns bäst. Tankarna på vad jag kommer att klara av och inte klara av. Idag vet jag att de tankarna var obefogade men jag hade aldrig varit i närheten av någon som brutit ryggen och då vet man ju inte riktigt vad det innebär med en ryggmärgsskada. Det var mycket rädsla och mycket funderingar.
Hur kom du vidare?
– Det som var viktigast från början var att jag fick tydliga besked. Jag kunde inte ta in allt, men sjukvården var oerhört professionell. Rehabiliteringen var bra. Jag förstod att jag kommer att klara av det här, och att mycket är upp till mig själv. Det är mycket som skidåkning, jag måste träna för att klara av det. Men här var det mer i potten och då blir motivationen högre. Det var många besvikelser efter resan också. Det var en jäkla resa som fortfarande pågår men inte lika akut som de två, tre första åren.
Får du tampas med fördomar?
– Både mina egna och andras. Jag drar förhastade slutsatser ibland. Jag försöker påminna mig själv om att se den andra sidan av myntet och att våga ställa frågorna som kanske är lite obekväma. Frågar man får man oftast svar och man lär sig saker. Jag tycker ändå att folk har fått bättre koll när det kommer till funktionsnedsättningar. Jag ska inte säga att det är självklart att vi ska ha lika stor plats i samhället men det går åt det hållet. Tillgängligheten är viktig. De stora stegen är inte tagna än.
Vad bör göras?
– När vi bygger kan vi se till att inte bygga hinder. Jag har förståelse för att man inte kan hitta perfekta lösningar för alla och att det blir en kompromiss. Men jag tycker det går lite trögt att hitta lösningar. Som bensinbolaget som byter pumpar så man inte kommer åt att trycka in sin kod utan får be någon annan göra det. På bilbesiktningen kommer jag inte in för att anmäla min ankomst. Det är naturligtvis en ekonomisk fråga men ibland får jag känslan av att det inte är tillräckligt viktigt.
Hur tycker du att vi kan arbeta mot fördomar om människor med funktionsnedsättning?
– Genom kunskap. Jag tycker inte vi måste ladstadga för att få ut människor i vardagen och verkligheten. Får vi ett tillgängligare samhälle möts alla personer med olika förutsättningar och då blir det inte så förbaskat konstigt. Det finns de som hör lite sämre, ser lite sämre och de som har svårt att gå men det måste inte innebära att det är svårt, vi kan faktiskt hitta en lösning. Jag tror på att kunskap är makt.
Hur fungerar det att vara pappa i rullstol?
– Jag har inget att jämföra med men det funkar rätt bra. Säkerhetsaspekterna är jobbiga. Jag har svårt att komma åt i vissa lägen. Om barnen cyklar ner i diket har jag lite svårt att kunna hjälpa dem, medan andra föräldrar bara kliver ner. Det har jag jobbigt med. Jag ser lite väl många risker och försöker slå band på mig själv men i det stora hela funkar det bra. Ända sedan jag gjorde illa mig tar allt mycket längre tid. Jag måste först se till att jag är "fit for fight". Tillvaron är ganska inmutad men det är den ju också för andra föräldrar.
Hur har du förändrats sedan du blev pappa?
– Jag hoppas att jag har samma grundvärderingar och allt det där. Jag har fått en annan förståelse för mina egna föräldrars rädsla att det ska hända sina barn något. Och när det väl har hänt nåt, hur svårt det är att komma runt det. Det är fantastiskt att älska och vara så mån om någon, men det är också jättejobbigt.
Nämn tre personer som får dig att skratta?
– Mina döttrar Saga, Maja och Irma.
Vilken talang skulle du vilja ha?
– Jag skulle vilja spela något instrument och hade nog någon barndomsdröm om att hamra trummor. Jag är otroligt imponerad av de som är duktig på trummor. Det enda jag spelar är lufttrummor och luftgitarr (skratt).
Vad gör du när du kopplar av?
– Jag lyssnar på musik eller läser, gärna historiska böcker. Just nu är jag helt inne på andra världskriget. Jag lyssnar helst på rock och hårdrock men kan lyssna på det mesta.
Vad är din största framgång?
– Mina barn.
Vem inspirerar dig?
– Min fru och mina barn.
Vad värderar du högst hos en person?
– Ärlighet.
Du gillar kokböcker. Kan du laga mat?
– Jag vill tro att jag är ganska duktig på det. Jag älskar verkligen kokböcker och att bläddra i dem. Jag tycker om Per Mobergs böcker.
Vad är din drivkraft?
– Glädje.
Du älskar musikalbum. Berätta.
– Ja precis, jag är en sån ja. Om det är nya releaser på Spotify blir jag jättebesviken om det bara är en låt, jag vill ha hela album. Är det väl genomtänkt är det få saker som slår ett album. Det finns många fantastiskt bra album, men Metallicas svarta album är ett betydelsefullt album på flera sätt.
Vilket ishockeylag hejar du på?
– Det finns bara ett: Luleå hockey.
Så du har inte bytt hockeylag fast du flyttat till Uppsala?
– Skulle inte tro det.
Du har tidigare beskrivit dig själv som blyg. Är du fortfarande det?
– Jag tyckte nog att det var jobbigt förut. Det har blivit bättre men jag är inte så bekväm att jag kommer in i ett rum och säger "Hej här är jag" men jag har inte det behovet heller.
Vilka situationer gör dig arg?
– Jag blir arg när människor är dumma mot varandra och när lojaliteten och solidariteten inte finns där. Jag tycker nånstans att vi har ett samhälle där vi sagt att vi ska hjälpas åt. Åtminstone är jag uppfostrad så. Sedan finns det människor som tycker att vi bara ska hjälpas åt till en viss gräns. Det gör mig ledsen, arg och besviken.
Hur träffades du och din fru Anna?
– Vi träffades på vänners bröllop. Då var jag faktiskt för blyg för att göra något. Ett halvår sedan skulle jag och en kompis fixa en nyårsfest och då tänkte jag att jag skulle vara "wild and crazy" och bjöd in henne. På den vägen är det. Det var 2001.
Vad har du för råd till unga idrottare?
– Se till att det är roligt. En del tycker att tävlingsmomentet är det roligaste, andra tycker det är kul att utveckla det de håller på med. Tänk på vad glädje är för dig, inte för din mamma och pappa. Våga göra saker på ditt sätt. Alla kan inte bli världens bästa, men alla kan göra sitt bästa. Det är viktigt.
Vad är ditt motto?
– Det är nog det som är mitt motto. Och en Ozzy Osbourne-strof: "I'm sick and tired of being sick and tired" (Jag är less på att vara less). Ett annat bra motto är från Stockholmsbandet Prime STH: "If you walk with your head down, you won't be able to see the sun". (Om du går med huvudet nere kan du inte se solen). Där får jag bilden av Tigger i Nalle Puh som hoppar omkring och tycker att livet är toppen.