Höstrusk och luriga isar gäckar sportfiskaren

Det gäller att ta tillfället i akt! Med den förvissningen planerades höstens första isfisketur till ett mindre fiskevatten norr om tätorten där sikar i kiloformat vanligtvis patrullerar grundområdena i jakt på föda. - Jag har varit där ett par gånger redan och har nog fått närmare 20 sikar, några riktigt fina. Så det är läge att prova. Isen är också bra, berättar Pelle med viss frustration, de riktigt stora sikarna har inte velat nappa. - De simmar bara förbi, fortsätter han och besvikelsen märks. Säkerheten viktig
De första isarna kan vara förädiska men utgör ändå en lockelse för sportfiskaren. Förutsättningarna för kikmete, en stor fördel vid sikpimpling, är optimala men riskerna uppenbara och isdubbar, och helst en ispik, är ett måste. Säkerheten ska sättas främst och mångårig erfarenhet är till god hjälp för att undvika ofrivilliga vinterbad. När jag knackar på hemma hos Pelle är vädret det värsta tänkbara. Det blåser kraftigt under mörkgrå moln och duggregn avbryts av häftiga skurar. - Det gör inget, säger Pelle. Efter en kopp halvljummet kaffe ger vi oss iväg med båt över Tjautjassjön och sätter oss sedan på en fyrhjuling. En halvtimme senare befinner vi oss vid den lilla skogsjön där isen täcks av ett par centimeter vindpiskat vatten. Ute på grundet har en vak öppnat sig. - Där vid grundkanten satt jag och fick tre och såg flera stycken i går, säger Pelle och ger sig ut på isen med yxan i hand. Huggen uteblir
Två tre hugg och hålet är klart. Isen visar sig vara ungefär åtta cm tjock. - Det håller, säger Pelle och snart har också jag knackat upp ett hål i isen där den agnade mormyskan släpps ned. Djupet är en dryg halvmeter. Nappen uteblir dock. I det klara vattnet syns heller ingen sik. Vinden tilltar och river upp vattenhinnan på isen i kaskader som träffar allt i sin väg. Vaken vid grundet blir allt större och plötsligt vakar en, senare flera sikar, i det öppna vattnet. Pelle försöker kasta sin mormyska i det öppna vattnet för att lura till hugg, men förgäves. - Det är nog vädrets fel. Jag har bara sett en sik i hålet, ropar Pelle medan jag ägnar mig åt ryggsäckens matinnehåll. Efter ytterligare ett tappert försök medan mörkret faller, bestämmer vi oss för att det får bli en annan dag.Mörkret gör det svårt att hitta tillbaka men 45 minuter senare lastas bilen och färden styrs hemåt. Kontrasternas tid
Sen höst är en kontrasternas tid. Den otursdrabbade första isfisketuren i höst föregicks av ett verkligt givande och trevligt rödingfiske bara en dryg vecka dessförinnan. 14 grader varmt, ingen vind, molnfri himmel. Vad mer kan en sportfiskare önska sig? Redan ankomsten till rödingtjärnen var som hämtad ur en sportfiskare önskedröm. En röding i storformat simmar invid stranden och med all fluglina på rullen kan jag bara sprätta ut flugan på måfå i vattnet och ägna mig åt ett slags metemetodik. Men rödingen hugger tvärt och vattnet sprutar vida omkring när den försöker slå sig lös. Den korta linan tvingar fiskaren att agera resolut och den närmare 50 centimeter stora rödingen överraskas av att plötsligt ligga i en håv. - Det kan bli ett jäkla bra fiske i dag, säger Bertil som raskt springer bortåt längs stranden för att hitta en kastplats. I det klara vattnet kan jag se både mindre och större rödingar simma bara några få meter utanför stranden. De ignorerar helt de flugor som jag i ivriga kast försöker få den att hugga på. En röding i kollossalformat rör sig sävligt förbi och reagerar med att simma ut mot djupare vatten när fluglinan tillfälligt lägger sig över ryggen. Men trots alla rödingar kommer inga hugg. Dagen glider över i eftermiddag och temperaturen sjunker. Bertil som är förkyld börjar prata om hemfärd efter fikapausen. - Vi gör några kast till och åker sedan, föreslår jag. Efter ett par kast blir det tvärt stopp och innan jag hinner reagera bryter en präktig fisk vattenytan i ett halvmeter högt hopp och flugrullen tjuter när den rusar mot den motsatta stranden. - Kastar du sten i vattnet, ropar Bertil som bara hört plaskljudet. Återigen kastar sig fisken upp ur vattnet. En ny rusning och så bär det av upp igen. Närmare än tiotalet meter från stranden vägrar den motsträviga fisken att komma. - Jäklar vad de börjar vaka, ropar Bertil som nu sett att det är fisk som orsakat plaskandet. Efter fem minuter lossar kroken och jag lyfter på hatten. Kastet därefter följer ett nytt hugg. Den här gången är motståndet av annan karaktär. Inga höga hopp och snabba rusningar. Bara ett tungt mothåll medan fisken rör sig ut mot mitten av tjärnen. Den vägrar att ge upp för fiskarens ansträngningar och släpper inte en enda centimeter. Istället rör den sig pararellt med stranden. Fram och tillbaka. Isarna får bättre stadga
Men kroken har bitit fast och efter mer än 20 miuters kamp kan en rödning på närmare två kilo bärgas med håven. - Vi prövar väl en stund till, säger Bertil som fått ny inspiration. Inom några minuter har också han lockat en präktig rödning till hugg. Vi är överens om att man inte kan tänka sig en bättre höstfiskeavslutning när vi en stund senare tar isär spöna och slänger in flugaskar och övrig utrustning i bilen. I skrivande stund har isarna fått stadga sedan ett par dagar och nästa isfisketur ska förhoppningsvis inte ledsagas av regn, öppna vakar och kraftigt blåsväder.