Historien om en skogssameby

Fjällrenskötsel, det var vad myndigheterna ville ha. Skogsrenskötseln dög inte. När lapp skulle vara lapp var den inte nog samisk. Så fattades beslut på beslut som successivt kringskar skogssamernas existensmöjligheter. Nybyggen inrättades, baggböleriet bredde ut sig, statens flyttningspolitik intensifierades. Det är historien om en skogssameby, sin skogssameby, som några personer bördiga från Gåjkkul berättar i Gåjkkul/Kåikul, en skogssameby i förändring.  ? Min tanke var att alla som har brutit mark, kämpat och slitit här, att deras historia är lika mycket värd som Gustav Vasas. Här står vi i dag, ättlingarna och resultatet av alla myndighetsbeslut. Beslut som blir väldigt tydliga i den här byn, säger Birgit Larsson Auna. En mycker rik by Hon är den som varit mest drivande i byns bokprojektet. Tillsammans med Eva Mattsson har hon gjort intervjuer och samlat in redan existerande dokumentation om Gåjkkuls historia, både i text, ljud och bild.  ? Flera av dem som vi intervjuade har dött nyligen, så det var verkligen i grevens tid, säger hon. En som aldrig hann se det färdiga alstret om hembyn var Holger Andersson. I den stuga han föddes bodde han hela sitt liv. I dag är det dottern Eivor Auna som äger stugan. Hon konstaterar att livsutrymmet för Gåjkkulborna hela tiden har krympt.  ? Men en gång i tiden hade Gåjkkulgruppen 5.000 renar. De utsynade hemmanen omfattade uppemot 1.000 hektar vardera. Gåjkkul beskrevs som en mycket rik by. I dag har markägarna kanske ett par hundra hektar kvar och det finns inte en ren, säger hon. Två bröder var först Hon visar sin farfars lappskattekvitto från 1897, som finns avfotograferat i boken. Fem kronor och 65 öre. De första som man vet skattade för landet kring Gåjkkul var just två bröder som hette Auna och en som hette Julkus. Vid mitten av 1700-talet ska bröderna Auna ha haft en renhjord som vid höstflyttningen sträckte sig sex kilometer från Storsand till Edefors. Upp- och nedgångar i renskötseln följde i Gåjkkul, som på andra håll. Men på 1920-talet var det helt slut. Efter första världskriget bestod hjorden av 450 djur. När spanska sjukan drog död över bygden försvann 300 av renarna under ouppklarade omständigheter. De återstående djuren slaktades ner till 40. Vintern 1921 betade den lilla renhjorden för sista gången på Gåjkkul. Sedan förenades den definitivt med Udtjas hjord.  ? Det är många i dag som inte ens vet att det här är en före detta skogssameby, att det som i dag är byn var boplats under vinterbetet, att det fram till början av 1800-talet var kåtor som gällde. Det var en intensiv renskötsel och vi har en karta över de 29 mjölkvallarna, berättar Birgit Larsson Auna. Pengar från Kungafonden Hennes familj lämnade Gåjkkul för Vuollerim när hon var barn. I tonåren fortsatte hon till Stockholm. 35 år senare kom hon tillbaka. Också Eivor bosatte sig i Vuollerim och jobbade i Jokkmokk. Med boken har de velat levandegöra de människor som en gång befolkade och gjorde Gåjkkul till vad det var. De är mycket glada över att bokprojektet är i hamn. Inte minst som sametingets kulturråd avslog finansiering med motiveringen att det inte fanns något förlag i ryggen. Särskilt stolta är de över pengarna från Kungafonden, där det är sakkunniga som bedömer vilka som får bidrag.  ? Vi tror verkligen att den här boken har ett allmänintresse. Det finns likartade historier från andra skogssamebyar, säger Eivor Auna. Länk till samiska kulturen För den som läser boken om Gåjkkul står det klart att det i stor utsträckning handlar om samisk kultur. Äktenskap har förstås ingåtts över de kulturgränserna, men renskötseln var länge försörjning, språket samiska, kolt klädseln. Men vad är då ättlingarna till Gåjkkulsamerna i dag? Sedan knappt tio år tillbaka är både Birgit Larsson Auna och Eivor Auna upptagna i sametingets röstlängd.  ? Jag har inte vuxit upp i den samiska kulturen. På det viset är det inte min kultur. Men samtidigt vet jag att den är det. Jag vet att jag är same, men jag ser mig som svensk, säger Birgit Larsson Auna. Eivor Auna vänder på frågan.  ? Jag tycker att det finns en länk till den samiska kulturen, även om jag inte har levt i det. Men om du frågar de andra, de renskötande samerna, vad vi är, så är det nog inte många som skulle säga att vi är samer. Jag funderade innan jag sökte till röstlängden ? vi hör ju inte riktigt dit.

Historien om en skogssameby

Det var en gång en skogssameby som hette Gåjkkul, eller Kåikul.Då, för längesedan, var det en rik by med många renar och frodiga marker. I dag en avfolkad by, någonstans mellan Vuollerim och Puottaure.500 exemplar av boken om Gåjkkul, Kåikul, släpps i veckan.

Det var en gång en skogssameby som hette Gåjkkul, eller Kåikul.
Då, för längesedan, var det en rik by med många renar och frodiga marker. I dag en avfolkad by, någonstans mellan Vuollerim och Puottaure.
500 exemplar av boken om Gåjkkul, Kåikul, släpps i veckan.