Kan du ge en snabbversion av vem Ina Andersson är?
– Yrkesmässigt har jag varit kostymdesigner på Norrbottensteatern i många år. Jag gjorde mitt första kostymuppdrag 1977, en jättestor uppsättning med ungefär 80 kostymer. Sedan dess har jag trummat på, gjort en två, tre, fyra produktioner om året, så det blir väl upp emot 140, 150, 160 uppsättningar. Sedan har jag frilansat på andra teatrar också. Det har varit jättekul att komma till andra teatrar, till exempel Dramaten, Århus teater i Danmark, Uppsala stadsteater, Riksteatern, Unga riks och Dramaten i Stockholm, Göteborgs stadsteater, Teater Västernorrland (Sundsvall) och Piteå kammaropera.
– På Norrbottensteatern har det varit knappare resurser. Man har lärt sig att "trolla med knäna", fått hitta på lösningar. Men jag är verkligen glad att jag har fått jobba på teatrar med stora resurser också.
Vad handlade det om för föreställning i Sundsvall?
– Maratondansen. 2006. Det var jättekul, en stor uppsättning.
Men det är ingen särskilt rolig och trivsam pjäs...
– Nej, den är sorglig. Men det var roligt att göra 1930-talskostymer. Det var så mycket folk och så mycket kostym att det var ett roligt uppdrag. Jag trivdes jättebra där. Det var ett bra gäng och en bra kostymateljé, bra teknik och allt runt omkring. Bra folk, kort sagt!
Hur gick pjäsen? Vad tyckte publiken?
– Jag tror att det gick rätt bra. Men det är ju så här att när man är kostymör, så lämnar man ju när det är dags för premiär. Då är man färdig med jobbet och "piper" iväg. När skådespelarna verkligen ska börja, ha premiär, då är mitt uppdrag färdigt.
Hur går det till att vara kostymdesigner? Hur mycket sömnad är det?
– Sömnaden sköter ateljén. Men kostymdesignern jobbar väldigt nära dem. Det är skissleverans och genomgång med ateljén och naturligtvis med ensemblen, så det är flera delar.
– Jag skulle aldrig börja med någonting som inte är förankrat i ensemblen, de ska inte känna sig som klippdockor. Deras rollkaraktärer ska komma fram.
– Man har en förberedelsetid, man pratar ihop sig och jag har samtal med skådespelaren, regissören och scenografen. Sedan blir det skisser och skissarbete tills man kommer till kollationeringen. Men det kan vara på lite olika sätt.
– Sedan blir alltid en genomgång med ateljén där jag går igenom hur jag har tänkt mig, vilka material vi ska använda, vilka färger, om det är hattar och skor, om det är en speciell historisk epok så ska det stämma med tidsandan.
Jag har suttit och tittat på saker som du har gjort, pjäsen Frankenstein. Väldigt vackert!
– Just Frankenstein, Napoleontiden, tidigt 1800-tal, empiretiden... Det är sällan det spelas, det förekommer inte så många pjäser från den tiden. Jag hade aldrig jobbat med empire, så jag tyckte det var jättespännande. Martin Sundbom som var regissör, han ville verkligen ha fram den här tiden. Så vi hade att "göra epok", men lättsamt på något sätt. Det var så kul att göra så, det var troget – men otroget.
Du fick ta ut svängarna?
– Ja.
Kan det hända att du ändrar dig?
– Ja, verkligen! Det ska "funka", ska kännas rätt. Kostymen ska hjälpa skådespelaren med rollen.
– När det gäller så stora arbeten som Frankenstein, så startar jag med det som jag känner mig säker på. När det gäller det som är mer tveksamt, så väntar jag med det. Jag låter dem börja repetera så jag kan sitta i salongen och se.
– Det mesta jag har lärt mig om teater, det har jag lärt mig genom att sitta i salongen och glo.
Vad har man för bakgrund när man blir kostymdesigner?
– Det är så olika. När jag började fanns ingen rak utbildning. Nu finns det på Stockholms dramatiska högskola.
– Då fick man plocka ihop sin utbildning. Jag har gått olika kurser, jag har jobbat, fått erfarenheter, gått flera kurser...
– Det är så kul att komma till olika teatrar och se hur de jobbar. Alla jobbar olika och det är en liten värld, vi lär oss av varandra. "Ni gör så här och vi gör så här." Det är jättespännande.
Vad har arbetsgivaren Norrbottens-teatern haft för inställning när du har kommit och sagt "Jag vill gå den här kursen"?
– Jag tycker att det har gått bra. Ibland har vi fått lärare till teatern och det har också varit bra. Då har jag kunnat jobba praktiskt med ateljépersonalen, för det är olika sidor av mitt jobb och det praktiska. Vi måste kunna följas åt.
– Jag har också gått tillskärarutbildning, så vi kan tala samma språk när vi arbetar.
– Det är så roligt att jobba med ateljépersonalen, det är verkligen ett teamwork. När man sitter och skissar är det väldigt ensamt.
– Jag har förstås regelbundna möten med regissör och scenograf: "Nu har jag kommit fram till det här. Vad säger ni om det?"
Du gick i pension i höstas. Var det i förtid eller jobbade du ut hela tiden?
– Jag fyller 65 om tre veckor, så jag gick några månader i förväg.
Men du har inte slutat jobba?
– Jag fick erbjudande om att jobba på Teaterhögskolan. Jag har alltid gjort kostym men nu har jag också ett annat uppdrag. Jag gör scenografi också.
– Jag har gjort några scenografier förut, men nu var det rätt länge sedan faktiskt.
Det blev en utmaning, en ny utmaning?
– Ja. De ska spela Roland Schimmelpfennigs Gyllene Draken med premiär den 28 april. De har 18 föreställningar här i Luleå och sedan har de fyra föreställningar på Stockholms stadsteater. De brukar göra så, visa upp sig för teater-Sverige.
Hur är årets årgång av teaterelever?
– Jättefina. Begåvade och målmedvetna!
– De har valt en väldigt bra pjäs som slutproduktion. Alla har arbetsuppgifter, alla får komma till sin rätt. Gå och se den!
Om du nu inte hade varit kostymdesigner, vad hade du jobbat med då? Ett önskejobb, vad skulle det vara?
– Florist, kanske.
Som kostymdesigner står du med i programmen, eller hur? Hur mycket medveten är publiken om att det finns personer som jobbar med kostymerna?
– Många gånger undrar man om publiken ser det. Det kanske är så att publiken skulle märka om kostymdesignern inte fanns.
Vilka pjäser har varit roligast under åren?
– Det är olika, det också. Jag har jobbat mycket med Staffan Westerberg och det är jätteroligt att komma in i hans fantasivärld. Mycket speciellt! Han har väldigt ingående tankar om kostymer och karaktärer, så vi har arbetat sida vid sida. Jag känner Staffan riktigt bra nu och det senaste riktigt stora han gjorde var Storgatan där jag var med.
– Och sedan kom Glada änkans röv. Då jobbade vi ihop på återvinningen, allt vi hade var återvunnet.
Får du kostymidéer när du går på stan och möter folk?
– Ett exempel: Vi var i Italien när jag skulle göra kostym till La Cage aux Folles. Jag hade en karaktär där som jag inte fick kläm på.
– Plötsligt så såg jag, i en fiskehamn: Där var han!
– Han gick ganska fort och jag följde diskret efter och fotade med telefonen. Han hade en rosa kavaj!
– Sedan åkte jag hem och så började jakten på den rosa kavajen.
– Jag var på en skoaffär i Sundbyberg och hittade jätteroliga skor. Jag sa till skohandlaren: "Ja, nu har jag bara den där rosa kavajen kvar." "Kåges herrkläder på Sturegatan", sa han. Han ringde och frågade "Har du en rosa kavaj?" Och Kåge svarade: "Jajamen, jag har den på mig."
Pensionen, då? Blir det något av med det?
– Min kompis Birgitta Vallgårda, professor på teaterhögskolan i Malmö, hon sa: "Du kommer att älska att vara pensionär!" Och jag tänkte: "Ah, jag undrar det, jag". Men hon fick verkligen rätt.
– Jag älskar att få möjlighet att vara ute i naturen, i stugan på Sandön och åka skidor och springa. Påsken på Sandön var fantastiskt!
– Men nog tror jag att jag kommer att ta fler jobb – om jag får erbjudanden. Det behöver inte vara jätteproduktioner.
– Jag känner mig glad att vara pensionär med möjlighet att jobba då och då.
Marianne Westin