Fredag förmiddag, strålande sol. Huvudpersonen bjuder på kaffe, vi sitter i köket i huset på Skurholmen. På golvet ligger en liten bondgård utplacerad. En enhörning med regnbågsfärgad man har tagit plats bland miniatyrerna av mer ordinära lantbruksdjur.
När jag ringde till dig för några månader sedan och bad om en intervju, då sa du att du ville att arbetskamraterna på ditt nya jobb skulle få lära känna dig före de läste om dig i tidningen. Har du blivit varm i kläderna nu?
– Det tycker jag. Det är väldigt roligt, det var så länge sedan jag hade ett jobb utanför politiken. Trafikverket, där jag jobbar, har ett stort fikarum. När vi har fikarast tänker jag ibland: "Aha, det är de här samtalen som människor har runt borden". Som politiker har jag deltagit i fikarumssamtal många gånger, men då har jag ju varit där som gäst, för att svara på frågor.
Det är ju drygt ett år sedan du beslutade dig för att lämna politiken. Hur många år blev det som aktiv?
– Vald på heltid var jag bara de sista fyra åren. Men jag började jobba inom SSU år 2000 och jobbade heltid som politisk tjänsteman. Jag var partiombudsman i Värmland. I Norrbotten blev jag anställd som förste ombudsman, jag brukar säga att det är som att vara vd för en organisation. Jag hade ansvaret för budget, personal och skulle se till att medlemmar blev kallade till rätt möten. Jag skulle vara med och besluta om vi skulle ha bussreklam eller tv-reklam i valrörelsen och bestämma vilka som skulle synas på bild och med vilket budskap. Sedan har jag jobbat på regeringskansliet på finansdepartementet under regeringen Persson. Jag sysslade med Socialdemokraterna i olika former i 18 år och började känna att det räckte.
Varifrån kommer ditt politiska engagemang?
– Inte hemifrån, mina föräldrar var inte politiskt aktiva. Men jag vet exakt när jag blev engagerad. Centerpartiets ungdomsförbund var på min högstadieskola och beskrev sin världsbild. I den passade inte min storasyster in. Det handlade väldigt mycket om att den som jobbar hårt ska belönas. Min syster Ann hade Downs syndrom. Hon dog för fem år sedan och hade aldrig haft lön i hela sitt liv. Om en människas värde bara räknas i förmågan att tjäna pengar, då var ju Ann värdelös. Men i min värld var hon en jätteviktig person. Jag var tonåring och funderade väldigt mycket över vem som skulle ta hand om Ann när mina föräldrar inte längre fanns. Det blev mitt politiska uppvaknande och jag skickade brev, på den tiden skrev man ju brev, till de olika ungdomsförbunden för att höra vad de tyckte om den här frågan. Och jag fastnade för SSU.
Hur påverkade det dig att förlora din syster?
– Det var så klart väldigt jobbigt. Ann var en fantastisk person. Hon hade alla grundläggande instinkter som vi har som människor. Det hon däremot saknade var förmågan att dölja dem. Hon var väldigt verbal och pratade dessutom högt. När jag ropade: "Ann, det är mat", då hörde jag henne säga: "Åh nej, nu kommer Carina och jag som inte är klar...". Att växa upp med Ann var som en grundkurs i mänskliga reaktioner, jag lärde mig tidigt att jag måste vara en större människa och att jag måste jämka, för att få henne att gå framåt.
Har du haft nytta av det senare? Politik handlar mycket om att kompromissa, tänker jag?
– Ja, vi kompromissar mycket. Samtidigt får ordet kompromiss ibland en negativ touch. Men jag tror verkligen på att vi inom politiken måste hitta gemensamma nämnare. Kollar jag internt i vårt parti kan jag konstatera att alla vill väl och att de vill göra samhället bättre. Folk brukar säga att jag är naiv, men jag tror att de flesta vill göra rätt och väl, utifrån sina förmågor. Som skolpolitiker har jag ett annat perspektiv än vad en förälder har, det behöver inte betyda att någon av oss har fel.
Du levde med debatten om Framtidens skola under lång tid, hur känns det nu när du har lämnat politiken? Blev det tyst?
– Jag saknar att inte ha inflytande, men jag saknar inte att vara politiker. Jag fick ju en mjuklandning under hösten när jag hade beslutat mig för att kliva av. När Emma (Engelmark) valdes till ny ordförande insåg folk snabbt att det inte var relevant att prata med mig längre.
När ni kom fram med förslaget om Framtidens skola hade ni som taktik att ha dialog med medborgarna i frågan. Men ofta kändes det som om dialogen gjorde allt värre och ledde till fler konflikter?
– Så var det. Det finns en del forskning kring vad som händer vid skolkonflikter och det har visat sig att samtal med mindre grupper ger mer än stormöten. Skulle jag göra om processen skulle jag satsa på mindre möten. Nu hade vi fler fajter som pågick samtidigt. Vi försökte vara tidiga med information om Framtidens skola, därför hade vi ingen färdig utredning. Det gjorde folk irriterade när de kom på möten och ställde frågor som vi inte kunde svara på. Det blev väldigt infekterat. Jag hade som regel att jag skulle träffa alla som ville träffa mig, jag skulle prata med alla och svara på alla mail. Jag träffade tusentals människor.
Under den här processen så var du en väldigt tillgänglig politiker, inte minst för oss journalister. Hade tillgängligheten ett pris?
– Ja, verkligen. Jag föreläser en del om hot och hat mot politiker för Sveriges kommuner och landsting. Hotad upplever jag inte att jag har blivit, däremot hatad. Politiken blev ju min politik, med den strategi som vi hade valt. Det var jag som skulle uttala mig. Jag ville också skydda min grupp i nämnden. De var fritidspolitiker med vanliga jobb och de riskerade att få 100 frågor varje gång de gick in på jobbet. Jag sade till alla i gruppen att de kunde träffa folk och svara på mejl om de ville. De flesta av dem interagerade ju med människor i sitt närområde, medan jag interagerade med alla.
Var det en dålig strategi?
– Ja, för mig. Jag blev ju den onda. Visst fick mina tjänstemän också väldigt mycket skit under processen, men det blev mitt problem. Det hände att föräldrar till barn i min dotters fotbollslag inte hälsade på mig. Jag hade inga problem med att diskutera med någon som frågade hur alla barn skulle rymmas i matsalen. Men när någon började med att säga "din djävla hora, hur ska barnen rymmas i matsalen", en sådan person kan jag inte diskutera med. Jag blev ständigt på helspänn. En gång var jag på Coop och handlade och det kom fram en människa i vår ålder. Innan personen ens öppnade munnen hade jag försvarstalet klart och pulsen steg. Sedan frågar människan: "Vet du var mjölken är?". Vid ett tillfälle var det en mamma som spottade på mig när jag besökte en skola.
Men hur hanterade du det där? Kunde du stänga av någon gång?
– Fördelen med att ha små barn är att man måste stänga av. Men jag och Fredrik hade en helt galen höst 2015, vårt yngsta barn var bara 1,5 år. Det var stormöten hela tiden, alla ville träffa mig. Min dotter vägrade barnvakt och fick hänga på min axel under väldigt många möten. Dessutom var Fredrik migrationspolitisk talesperson och om du minns hösten 2015, med migrationskrisen... Han var ju inte här! Fördelen med att ha små barn är att man inte kan prata i telefon när de ska läggas. De kräver att man leker med dem, byter blöjor och lagar mat. Det blev ett lugn för mig med familjen, skönt att titta på Scooby Doo-filmen för 17:e gången.
När du kandiderade till kommunalrådsposten och inte blev vald var det många som sade att du var för befläckad av skoldebatten. Vissa ansåg att du skickades fram för att driva igenom skolnedläggningar, som du sedan fick bära hundhuvudet för. Kändes det så?
– Jag tror absolut att det spelade en roll i att jag inte blev kommunalråd, fast jag var valberedningens förslag. Många trodde kanske att jag inte skulle kunna vinna folks förtroende. Men fördelen med att syssla med politik är att jag vet att det inte är enbart kompetens som avgör vem som blir vald. Här sökte partiet en ledare som var lättillgänglig och kommunikativ och där fann man Lenita (Ericson).
Hur besviken blev du?
– Det är klart att jag var ledsen då, men jag hör inte till dem som grämer sig särskilt länge.
Det här med att du inte blev kommunalråd, var det orsaken till att lämnade politiken?
– Jag kände mig ganska färdig. Jag har tänkt på det, att man kanske inte ska börja med det svåraste. Om jag lägger ned sju skolor under mitt första år som folkvald, vad finns det kvar att göra år två? Jag fick måla med de stora penseldragen och efter det behövde jag nya utmaningar. Jag är som bäst när det gäller, när allt är svårt och när det finns saker som jag inte förstår. Jag är inte särskilt uthållig.
Du har haft nästan hela ditt yrkesliv inom politiken och du lever också ihop med en annan politiker. Hur träffades du och Fredrik?
– Han var ordförande i SSU Norrbotten och jag var ordförande i Värmland 2003. Vi hade väl setts något år innan, men det året var det SSU-kongress och det blir det ju att man träffas väldigt mycket. Norrbotten och Värmland samarbetade dessutom. Jag hade en sambo, men det tog slut vid årsskiftet 2002. På sommaren 2003, efter att vi hade träffats under hela våren på olika aktiviteter, så skickade Fredrik ett meddelande på vårt intranet, SAP-net. Han skrev: "Varför har du inte berättat att du är singel?" (skratt). Han tyckte att vi skulle ha en dejt, så det hade vi. Vi blev ihop i augusti 2003, vi brukar diskutera om det var under SSU-kongresssen, eller om det var på utbildningen till valambassadörer för eurokampnajen. Eller om det var i samband med kommunkonferensen. Vi brukar fira när det är kommunkonferens, det sker ju vartannat år.
Ni har båda gjort politisk karriär, hur har ni fått ihop er vardag?
– Det är ganska komiskt egentligen, vi har aldrig jobbat på samma ort. Först bodde jag i Värmland, sedan var jag i USA ett tag. 2005 flyttade jag till Luleå, men började pendla till Stockholm dagen efter, då jag fick jobb på finansdepartementet. Sedan förlorade vi regeringsmakten 2006 och jag blev utan jobb, samtidigt som Fredrik kom in i riksdagen. Sedan dess har jag jobbat i Luleå och länet och han har varit i Stockholm. Vi får ihop det med bra planering och våra Icloudkalendrar (skratt). Men det underlättar så klart att vi har samma bakgrund. Han behöver inte förklara för mig varför han inte kommer hem på kvällen efter partistyrelsen. Det är ju helt värdelöst att flyga hem sent på kvällen och sedan resa tillbaka klockan sex på morgonen. Jag har arbetat med att få in norrbottningar i partistyrelsen och har vi fått platser där, då kan man inte säga att man måste hämta på dagis. Jag vet också vad det innebär att vara justitieutskottets ordförande, vilken tung post det är.
Hur pass överens är ni, rent politiskt?
– Vi är nog ganska överens. Vi har stor tilltro till varandras förmågor och vi har valt att aldrig vara aktiva inom samma frågor. Det ger ju sällan något att verka på samma arena som sin partner. Då kommer ju det där snacket med att "han ställde sig bakom förslaget bara för att stötta sin fru".
Hur pass mycket följer du med i skoldebatten som rasar just nu?
– Mycket. Jag följer ju det mesta som rapporteras i media.
Vad saknar du minst med politiken?
– Förutom en ganska stormig period, så hade jag fyra väldigt bra år som ordförande i bun. Men i politiken ingår så mycket, det ingår i uppdraget att träffa människor, vara i stadshuset, knacka dörr, ha ringkvällar inför EU-valet och gå på en massa möten. I svensk politik fungerar det också så att politiker ska skola in nya politiker. Nu, när jag inte har allt detta jag måste göra finns ju mil av tid (skratt). Jag har köpt en häst, en ponny som barnen rider. Jag började själv att rida igen efter 25 års paus, jätteroligt. Och jättejobbigt! Jag har också blivit ordförande i Luleå ridklubb.
Du fortsätter att engagera dig?
– Det är jätteroligt. Särskilt eftersom vi i princip hanterar samma typer av frågor som när jag var politiker, om föreningsbidrag, lokaler och sådant (skratt). Jag har ju aldrig kunnat göra någonting halvdant. När jag var ung var jag engagerad i massor av saker, bland annat i kyrkan. Jag var konfirmandledare.
Är du fortfarande aktiv i kyrkan?
– Nej, det var länge sedan. Ett tag gick jag ur kyrkan, jag tyckte inte att jag skulle vara medlem i en organisation som jag inte var engagerad i. Sedan växte jag upp och insåg att kyrkan hade en lite större roll än så. Framförallt kände jag att jag vill bli begravd i kyrkan, jag räknar mig nog som troende. Om jag inte är medlem får jag ingen begravningsgudstjänst när jag dör!
Dina barn växer upp i en väldigt politiskt präglad familj, vad säger du om de väljer den politiska banan? Några varningens ord?
– Nej, inte alls. Jag har ju sett att man åtminstone inom mitt parti tillåts växa och lära sig nya saker. För mig har politiken alltid haft ett positivt värde.
Om barnen gör revolt och går med i Moderata ungdomsförbundet då?
– Jag tror att politiskt engagerade människor har mer gemensamt med varandra än icke-engagerade, oavsett partifärg. Så länge de väljer att engagera sig i partier som står för ett grundläggande människovärde och landar på rätt sida där, så tycker jag att det är bra.