Anders Teglund har precis stigit in genom dörren till sitt hem i Kungsbacka när jag når honom från Luleå. Som nybliven hundägare har vi fått skjuta upp intervjun en timma. När vi väl slagit oss ner med varsin värmande kopp i hand är det dags för frågor.
Du är pianist, kompositör, förläggare och tidigare även rockmusiker. Nu har du skrivit boken Cykelbudet. Har du alltid varit en skapande person?
– Ja, det har jag. Jag började spela piano och göra egen musik tidigt. Det känns som att ju äldre jag blivit, desto mer skapandeformer har jag provat på. När jag jobbar med förlaget jobbar jag mycket med andras skapande och blir involverad i det. Jag gillar alla delar i processen.
Hur var barnet Anders?
– Jag var ganska lillgammal. Spelade mycket piano, cyklade på Porsön och spelade fotboll.
Vilka minnen har du av uppväxten på Porsön?
– Vi flyttade från Gällivare till Luleå när jag var fem år. Då hade jag precis lärt mig cykla. Jag minns att jag ställde ett krav till mina föräldrar om att det skulle finnas bra cykelbanor dit vi flyttade. På Porsön fanns det många. Det var en väldigt lekfull och trygg plats att växa upp på.
Hur kom du på idén till att skriva Cykelbudet?
– Det var en krisreaktion på pandemin. Alla mina jobb försvann och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Då tänkte jag att jag kan bli cykelbud. Det var en bransch som växte samtidigt som kulturbranschen frös. Jag hade en känsla av att nu är vi inne i en djup katastrof och ville undersöka det. Jag började titta på pandemin utifrån cykelbudet och gigekonomins ögon.
Vad upptäckte du som Foodora-bud?
– Att arbetsvillkoren var dåliga för buden. Alla hade hög utbildning men var inte från Sverige och försörjde sig därför som cykelbud. Jag upptäckte också att det fanns en osynlighetsaspekt, där buden inte riktigt sågs som människor, utan mer som en vålnad eller funktion, som svischar förbi. Jag är van vid att folk hälsar på mig vid namn men så fort jag tog på mig de rosa kläderna var det som att ingen såg mig.
Hade du själv fördomar om vilka de andra cykelbuden var?
– Absolut. Som kulturvetare tänker jag mycket på relationer och klass, symboler för olika saker i stan. Jag fick lära mig att det jag ser, ser de andra också. Att känna skam inför att ha de rosa kläderna är väldigt vanligt. Skillnaden är att jag har en tydlig roll i det svenska samhället. Här är det mest utländska personer och då är det ganska långt till de svenska trygghetssystemen.
I vissa portar möttes du av kalsongklädda män, är det sant?
– Det var en tidig insikt. Egentligen är det inte så fruktansvärt att någon öppnar utan byxor men det är en signal om att jag inte bryr mig om vem du är. Som människor är de osynliggjorda.
Jag har läst att du spelat i ett rockband tillsammans med Mattias Alkberg. Händer det att du spelar rock hemma i vardagsrummet?
– Jag spelade rock i pojkrummet. Nu spelar jag piano så det är inte så mycket rock hemma. Men i min fantasi kan pianomusiken lika gärna vara tung rock.
Som pianist vill du få folk att somna i sina hem, hur går det ihop?
– Jag vill att publiken ska dras in i ett slags hypnotiskt tillstånd när jag spelar. Jag spelade med ett rockband som hette Cult of Luna i många år. Det är ganska monotont och något hypnotiskt i det. Musik för mig är inte en underhållningsmaskin, utan det är när man vaggas in i något och kan sluta ögonen. Jag vill få människor att försvinna bort i sig själva.
Under pandemin har du släppt ett album ”Restriktioner”, där du spelar piano med en hand, vilket måste vara varje pianists mardröm. Men inte för dig?
– Pandemin förbjöd mig att spela ute hos andra men då tog jag kontroll över situationen genom att vrida upp det till att jag har mest restriktioner av alla musiker. Samma gäller cyklingen. Det var inte något som pandemin kunde ta ifrån mig.
Du verkar ta dig ur livskriser genom att pressa kroppen. Vilka krafter är det som frigörs?
– Man är som ett djur som bygger upp inre stress och ångest i systemet. När man pressar kroppen är det som att det lossnar. Om man plötsligt måste ta sig upp för en backe i regn och snö går det före oron. De stora problemen försvinner för att man tar sig igenom de mindre fysiska problemen. Man överlever på mindre.
– Sedan är jag ingen njutningsmänniska, utan plågar gärna mig själv.
Vad är lycka för dig?
– Det är skaparbubblan som är lyckotillståndet. Och uppförsbackar.
Du fick nya vänner genom jobbet som cykelbud, som "Mubarak" från Pakistan. Vad lärde du dig av honom?
– För det första visade han mig hur hårt och cyniskt det svenska migrationssystemet fungerar eftersom han var inne i en sådan process med familjen. Han är intresserad av att skriva och berätta, så jag bjöd in honom till mina platser. Det finns en uppfattning om att den som är fattig bara behöver pengar men han behövde egentligen lika mycket hålla på i sin skaparbubbla. Det var livsavgörande för honom.
Du och din pappa pratar i boken om de eländiga arbetsvillkoren i nutid och jämför med tiden för hundra år sedan. Är det så illa ställt i Sverige, år 2021?
– Tyvärr är det så. För hundra år sedan var det en industrisektor som växte fram, nu är det en ny slags tjänstesektor som utför billiga uppgifter åt en svenskarbetande befolkning som tycker det är skönt att någon annan människa gör de sakerna åt en och det går bara ihop för att det är så billigt att använda de här människorna.
Boken handlar till stor del om processen att nå facklig representation för buden. Nu har Foodora tecknat ett kollektivavtal. Hur känns det?
– Det var symboliskt viktigt. Det var första gången Transport skrev ett avtal på 50 år. Däremot var det jättesvårt att få buden att gå med på idén om fackligt arbete.
Hur kommer det sig tror du?
– De flesta tänker att det inte är något som de ska jobba med så länge, utan alla är som jag på väg bort. Det handlar om korta avtal på tre månader. Jag tror att den låga statusen gör att man inte vill lägga sin själ i det.
Nu har ljuset återvänt till kulturens boningar. Vad blir ditt nästa ”gig”?
– På lördag ska jag spela pianokonsert på Kulturhuset i Kungsbacka. Det är som att jag kommer ur ett intensivt maraton. Under pandemin släppte jag tre skivor och nu en bok. Nu tittar jag bakåt och har gått över mållinjen. Det känns som ett tomt fält nu och jag försöker fånga upp var jag ska ta vägen.