En lite kantig punkrebell är en bild som stämmer dåligt med den Mattias Alkberg jag möter. Han är lågmäld, eftertänksam och självreflekterande – han tar ofta god tid på sig för att svara på frågorna och gör det med allvar, humor och självironi.
Du förknippas med Luleå, Svartöstaden men även med Tuna där du växte upp. Men du är född i Boden. När kom du till Luleå?
– Vi flyttade till Tuna -77, jag och min mamma och mina systrar. Jag vet faktiskt exakt vilket datum det var, 16 augusti 1977. Det var samma dag som Elvis dog. Vi kom då från ett kollektiv utanför Åkersberga. Kollektivet upplöstes, mina föräldrar skilde sig och så fick min mamma jobb i Luleå.
Har du något minne från tiden i kollektivet?
– Oh ja, det har jag. Det var ganska exakt som Tillsammans, filmen med Lukas Moodyson. Jag såg för övrigt den filmen i Luleå tillsammans med en av mina systrar. Jag tjöt, vi två var ensamma i salongen och jag fick en minneschock.
Dina föräldrar hade alltså en alternativ livsstil?
– Ja, det kan man säga. Det var vänster.
Du har inte revolterat mot det.
– Jo, absolut – det är ju det jag har gjort. Det var därför det blev punk för mig och inte politik.
Första minnet.
– Att jag sitter i en barnvagn och så ropar folk: "Vad säger Nixon, Nixon säger fred. Vad gör Nixon, Nixon bombar mer". Det måste ha varit en demonstration mot Vietnamkriget alltså. Jag kan ha varit högst tre år, förmodligen yngre.
Du började klass två i Luleå. Var det ishockey och fotboll som gällde då?
– Nej, det var aldrig sport. Jag spelade lite basket i Vråken men det var mest för at det inte fanns så mycket annat att göra, jag gillade det inte och jag var sämst. Syrran var riktigt duktig, men jag var sämst. Jag har ingen riktig tävlingsinstinkt. Har aldrig riktigt förstått det där.
Var du ett stökigt barn?
– Det var jag nog. Jag slogs inte, jag var nog mer den som stal (skratt). Men jag var alltid sedd, jag kände mig aldrig utsatt eller eftersatt. Jag var inte osynliggjord på något sätt, jag har alltid haft en god kontakt med min mor. Men jag var en sån där som ifrågasatte allting. Lillgammal och brådmogen. Jag hade svårt att koncentrera mig, extremt svårt att acceptera auktoriteter, det är väl mitt stora handikapp i livet. Jag har inte någon respekt för chefskapet till exempel. Men jag är nog ett ganska bra chefsämne. Jag är ganska bra på att förklara hur det ska vara, det har jag nog från mina föräldrar. Och från tiden i Bear Quartet. Där var det jag som höll ihop allt och ordnade saker och ting. Jag har en viss pedagogisk kompetens, snarare det än konstnärlig faktiskt.
Kom musiken tidigt i ditt liv?
– Ja, när vi bodde i kollektiv så gick vi ut på en åker och lekte ABBA- och Kiss-omslag. Mina två första skivor var Moviestar med Harpo och Destroyer med Kiss. Jag började spela i band när jag gick i fyran på Tuna. Vår första spelning var på en Luciavaka. Vi hade egna låtar, inte bara egna men vi hade i alla fall egna låtar. På den vägen är det, jag har aldrig slutat.
Du var även snabb med ordet.
– Ja, jag började läsa jättetidigt. Jag läste PC Jersild som femåring. Jag har inte någon riktig utbildning så jag var tvungen att skaffa mig bildning själv. Jag har aldrig riktigt fixat skolan.
Men då har du kunnat välja själv vad du vill lära dig?
- Ja, engelskan oregelbundna verb och gångertabellen är allt jag kommer ihåg från skolan. Men jag är väldigt otålig. Om jag inte kan saker på en gång så tappar jag intresset.
Var du "wild and crazy"-period som ung?
- Jo – kom ihåg att jag spelat i band hela tiden. Det är som en intäkt för att fortsätta vara barn, att få hålla på att fåna sig. Men jag har aldrig hållit på med knark till exempel. Jag har sett andra göra det och en del har klarat det, andra inte.
Du bildade familj rätt tidigt.
– Nej, men jag fick barn rätt tidigt. Jag vara 18 år och det var inte planerat. Jag fick lite panik och gjorde slut med tjejen. Men vi blev sams och jag var med på förlossningen. Sedan flyttade hon och barnet söderut efter något år. Men jag har bra kontakt med min äldsta dotter, jag träffade henne senast i söndags.
Nu har jag fyra barn till. Plus två katter.
Hur är du som pappa?
– Snäll och orättvis. Jag har väldigt lätt för att ge med mig. Jag är rätt så medgörlig. Lite disträ men det är jag som människa överlag.
Får du höra av barnen att du inte är som andra pappor.
– Jo, en del. Ett av barnen har lite svårt för att jag är en offentlig person, de övriga tycker det är helt okej. Men vi var noga med att jag skulle kalla mig något när vi fick barn, så att de kunde känna att jag har en identitet och ett yrke. Jag minns att en av mina pojkar var hemma en hel dag från skolan och lekte affär hela dagen. När han slutade sa han "men jag har ett riktigt jobb också, jag skriver dikter". Så jag ser mig som en form av kulturarbetare. Men jag är noga med att inte framstå som någon sorts renässansman som tar stor plats i kulturvärlden. Jag gör faktiskt bara två saker som ibland överlappar – jag spelar musik och skriver poesi.
Har du lyckats försörja dig?
– Jo, i perioder i alla fall. Men jag fått jobba med annat också. Diskat och städat och jag har vikarierat som nöjesredaktör på Kuriren i sju månader.
Är du orolig för att det ska ta slut och du måste ta jobb som personlig assistent eller något liknande?
– Jo, det är jag. Samtidigt kommer den dagen allt längre bort. Jag blir ju äldre och kan knappast steka hamburgare på Max eller sitta i kassan på Coop. Det är ju ingen som vill ha mig nu – jag är ju fullständigt inkompetent på den typen av arbete.
Du grubblar en del på hur du är.
– Jo, det är ju mitt jobb och har varit det sedan jag var tio år.
Din hustru är fri teaterarbetare, det låter som det är två osäkra lönekuvert i slutet av månanden.
– Skoja inte, så är det (skratt). Men det går bättre och bättre ju äldre vi blir. Ju mer finkulturella vi blir desto bättre går det.
Har ni saknat något?
– Nja, en viss form av lugn och ro, kanske. Och semester - i somras var det första gången på 11-12 år som vi reste bort tillsammans. Vi har saknat en ekonomisk trygghet men det har funnits mycket kärlek i stället ...och tid för varandra.
Hur mycket av Mattias Alkberg hittar vi i dina texter?
– Jag vill att det ska se ut att det finns det, jag vill ju att det ska vara trovärdigt. Men jag jobbar mycket med att det inte vara det. Jag är aldrig privat och jag skriver väldigt sällan självutlämnande. Jag skulle lätt kunna göra en skilsmässoskiva. Jag har gjort texter om hur det är att vara skild och vara ensam på helgen. Genom att föreställa mig hur det är.
Vad gör du om 15 år?
– Sitter nog här och blir intervjuad. Nä, det lät förmätet ... men jag gör nog inte så mycket annat. Jag kommer nog inte att ha ett annat sorts liv. Jag gör nog det jag gör nu och bor kvar i Luleå, det är nog ett bra tips rent statistiskt.
Vad är du mest rädd för?
– Ketchup!
Förklara.
– Jag kan inte ens tala om det, det är så jävla äckligt. Det är en fobi. Men jag är också svinrädd för att få stryk. Jag känner mig ibland utsatt, folk lägger märke till mig. Jag tycker inte om att åka tunnelbana i Stockholmkvällstid. Jag vill inte ens åka buss kvällar i Luleå trots att det är så lugnt i Svartöstaden.
Hur ser du dig själv?
– För snäll, nä jag skojar. Jag är ganska otålig, väldigt sällan arg, tycker det mesta är kul. Jag är en ja-sägare, jag tackar ja till saker. Och ingen prestige, det är en bra sak.
Vad är du nyfiken på?
– Allt, litegrann så. Men jag har hellre en föreställning om saker än jag har vetskap.
Har du någon hemlig last?
– (lång tystnad) Smör.