– Människor tycker att det är så långt. Anna-Stina som är ett dubbelnamn och sedan Nordmark Nilsson. Mitt formella namn är Anna-Stina Nordmark Nilsson. Nordmark är mitt familjenamn. Jag är född Nordmark i Ängesån, Överkalix.
Du är regiondirektör, chef för Norrbottens största arbetsgivare.– Ja, sju och ett halvt tusen anställda.
Det är imponerande.– Det är det. Att jobba i offentlig sektor som ledare och chef är betydligt svårare än att jobba inom näringslivet. Det är ett annat ledarskap och ett annat chefsskap som krävs.
Menar du att i offentlig sektor är det svårare att vara chef för att du får lite mothugg?– Nej, det är svårare eftersom vi har medborgarna, skattebetalare, som betyder att vi får pengar. Medborgarna är också kunder, våra uppdragsgivare. Vi har patienterna som kommer in som... patienter. Vi har också självklart uppdraget att verka för näringslivets utveckling.
– Jag tycker om att jobba med verksamheter som är viktiga för samhället. Hälso- och sjukvård och regional utveckling är grundbultarna i ett samhälle, någonting som är fundamentalt viktigt för att ett samhälle ska fungera!
Var det det därför du tog det här jobbet igen?– Ja! Framför allt, jag är norrbottning och jag tror att jag kan medverka till att det ska bli bättre. Eljest hade jag inte tagit uppdraget.
Medborgarna tror att det är väldigt dåligt i regionen. Är det så?– På vissa delar är det väldigt dåligt. På många delar är det fantastiskt.
– På morgonen läser jag Kuriren, Piteåtidningen och Norrländskan. Det är viktigt att läsa om allt som kan bli bättre, när människor berättar om att de och de och de sakerna har varit uruselt. Men för att få en viss balans i mitt eget hjärta, brukar jag läsa alla små ”tummen upp”, Dagens ros och En blomma till...
– Damen som föll och blev liggande på golvet på Sunderby sjukhus. Det är sådant som inte SKA hända!
Den naturliga reaktionen borde vara att lägga damen på en bår och köra henne till akuten. Varför gjorde man inte det?– Det är det vi tittar på. Vad var det som hände? Vad är det som har brustit? När något sådant här händer, då ska vi göra allt för att det inte ska hända igen.
Har du samma tjänsterum idag som när du var landstingsdirektör i början av 2000-talet?– Ja. Där finns de tavlor som var där då och allting var på samma plats som det var då. De direktörer som har varit emellan har då inte haft som fokus att designa rummet. De har nog varit mycket mera resultatinriktade.
I en intervju när du blev vd för företagarna sa du att du satsar de pengar du får över på skog.– Ja, jag har köpt skog och det gör jag nu också. I Överkalix.
– Jag har suttit 21 år i styrelsen för AssiDomän skog. Jag har lärt mig mycket. Gran är en indikator på konjunkturen. Det är konstruktionsvirke. När det inte byggs, så köps och säljs inte gran.
Hur länge var du på Företagarnas riksförbund?– Tre och ett halvt år.
Vad var det som hände, du förlorade jobbet väldigt fort?– Man bytte ordförande.
Och ni var inte kontanta?– Nej, det fungerade inte. Det kan bli så ibland.
Är du på din rätta plats nu eller kan du lämna om du får någon lysande förfrågan?– Nej, jag kommer inte att lämna. Jag kommer att försöka att ställa om regionen. I min ålder och då jag har jobbat så mycket med omställningar, så är det ganska ofta man får erbjudanden. Men jag tycker att det är skönt att komma hem till Norrbotten.
Om du fick tre önskningar för Norrbotten som skulle lösa alla problem, vad skulle du önska då?– Det finns ingenting som löser alla problem, men det jag skulle önska är att befolkningen blev större, att vi fick större skattekraft.
Hur många till skulle vi vara för att regionen skulle komma i balans?– Tänk om vi skulle kunna dubblera befolkningen... Det är en utopi, men man får drömma och man får önska.
– Jag skulle också önska att det fanns möjligheter för människor att kunna bo i glesbygden. Att man hade större möjlighet att bo där man vill, förutsättningar för att kunna bo där man vill och önskar.
Det här med att vi betalar en högre skatt per person. Om man bor i Ängesån, är det så att man betalar mer än man får?– Jaa. Absolut! Med avstånden och bristen på service.
– Jag hoppas att vi, bland annat inom hälso- och sjukvården, ska kunna nyttja de så många flera möjligheter som finns för att kunna ge vård på annat sätt. Det här handlar mycket om det man kallar för glesbygdsvård, man använder nya stödsystem så att personer som bor i glesbygd inte ska behöva resa så mycket.
– Man ska kunna känna sig trygg. Jag har sedan jag jobbade i Stockholm sett att tryggare människor, vissheten om att man får hälso- och sjukvård då man behöver, innebär att man inte konsumerar lika mycket hälso- och sjukvård.
Regionen har en hel del andra saker att hantera. Många är kritiska till det, länstrafiken, kulturstöden, teatern och så vidare. Hur ställer du dig till det, ska regionen bara sköta hälso- och sjukvården?– Nej. Jag tycker inte det. Det är bra att det finns en politisk beslutsnivå och att det är regionen som är den nivån i ett län. Jag tycker det är bra också att det regionala utvecklingsuppdraget har överförts från länsstyrelsen, för att det blir mer medborgarinsyn och det blir också större möjlighet till medborgarpåverkan eftersom det är fullmäktige i regionen som fattar beslut
Det finns andra åsikter också, att staten ska ta över hälso- och sjukvården. I Finland finns kommunalförbunden, flera kommuner kan gå ihop om ett sjukhus. Är det något för region Norrbotten?– Det jag tror och då pratar jag utifrån Norrbottensperspektiv, är att det är väsentligt att staten går in och tar ansvar för vissa saker för vi kan inte ge en vård som är jämlik i hela Sverige.
– Jag kan ta ett exempel: ansvaret för vissa läkemedel. Där tror jag att staten måste ännu mer ta ansvar för till exempel ska det inte falla på kostnaden om en person i Norrbotten kontra en person i Stockholm ska kunna få en speciell behandling.
Är det så nu?– Ja, jag gör den bedömningen. Jag ser att det tar så stor del av våra pengar och vem kan säga nej? Det är svårt att säga nej om man vet att det finns läkemedel som är botande eller livsuppehållande.
– Med den folkmängd vi har och med den struktur vi har, så har vi inte lika hög skattekraft som man har i stora städer. Vi har också specifika sjukdomar som det kostar mycket att behandla. Vi vill att staten ska ta ett extra solidariskt ansvar för de här sjukdomarna, Skellefteåsjukan till exempel. Staten ska säga ”Det finns nya preparat, det kostar mycket pengar. Vi kommer att få ta ansvar för de sakerna”. Staten gör så emellanåt och menar att det inte är rimligt att vi med våra skattepengar ska kunna klara det.
Är det din bedömning att norrbottniska patienter inte får rätt läkemedel på grund av brist på pengar?– Nej, vi ger adekvat medicin. Det är självklart att vi inte säger nej. Men det jag menar är att vi då behöver prioritera bort andra saker. Vi ska kunna få en god och jämlik hälso- och sjukvård var helst vi bor i Sverige.
Du säger att det är skönt att komma hem. Vad är det i Norrbotten som gör att du känner dig hemma?– Jag känner så många människor. Jag har två av mina systrar här. Jag har barnen, jag är gift med en man från Överkalix. Jag har jobbat med så många saker i Norrbotten. Jag kan Norrbotten. Jag är på hemmaplan.