För några minuter sedan släppte skolbussen av Unni Ragnarsson hemma på gården i Bondersbyn. Hon skyndar sig in för att byta om till ridkläder. När jag knackar på meddelar pappa Börje Ragnarsson att dottern redan har gått ut till stallet. Det är här hon spenderar större delen av sin lediga tid, tillsammans med sina två hästar Doobie och Northern Comme Plot.
När fick du upp ögonen för ridsporten?
– Jag har alltid älskat hästar och ridning tror jag. Men när jag var fem eller sex år gammal fick jag min första ponny, Putte.
Var det hoppning som gällde redan då?
– Under ponnytiden tävlade jag faktiskt en del dressyr också men så småningom blev det ändå hoppning. Det är mer min grej. Dessutom har mamma alltid hållit på med hopphästar så jag tror att det var därför jag också föll för det.
Hur många timmar spenderar du i stallet varje dag?
– Jag är här två gånger per dag och rider för det mesta två hästar. I snitt blir det säkert tre timmar, men såklart mer på helgerna. När det är tävlingshelg spenderar jag nästan all vaken tid i stallet.
Berätta om gården här i Bondersbyn.
– Den heter Björkbacken och är från början min pappas gård. Jag är född och uppvuxen här. Pappa är jordbrukare och har ett tjugotal mjölkkor i ladugården i dag. På gården bor mina två hästar, Doobie och Plotten, eller Northern Comme Plot som hon egentligen heter. Mamma har hästuppfödning så vi har även ett avelssto och två föl här. Sedan har vi flera egna uppfödningar runt om i Sverige och några i Tyskland. Och sist men inte minst så har vi två hundar och en katt.
Och Doobie är alltså hästen du tävlar just nu?
– Det stämmer. Vi köpte henne från Skåne utan att åka och provrida henne först. Det var lite av en chansning. Jag har ägt henne i snart två år. När hon kom var hon inte i så fin form så vi fick börja från början för att bygga upp muskler och sådant. Men sedan har det verkligen gått spikrakt uppåt kan man säga. Förra året red vi både NM och EM. På EM blev det lite stolpe ut, men det var en lärorik upplevelse. På NM gick det däremot bättre. Där kom vi trea i lagtävlingen och sexa individuellt. Doobie är en riktig klippa trots att hon är väldigt speciell både i hanteringen och i ridningen. Hon blir lätt stressad och har inte den bästa hopptekniken, men gör jag allt rätt så är hon felfri alla dagar i veckan.
Din andra häst, Plotten, är alltså din mammas uppfödning?
– Precis. Hon är fem år och tanken är att det ska bli min framtida tävlingshäst. Hon har stått i ett stall i Skåne och vi fick hem henne för ungefär en månad sedan. Nu är planen att jag ska börja rida henne till helgen.
Hur känns det att hoppa ett hinder som är 140 centimeter högt?
– När jag går banan innan en tävling och ser hindren från marken så ser de rätt maffiga och rejäla ut. Det är en ganska häftig känsla faktiskt. Men när jag väl sitter på hästryggen och det är min tur att hoppa så är det så mycket annat jag tänker på, inte hur höga hindren är.
Är du någonsin rädd?
– Nej, i alla fall inte på min häst Doobie. Henne känner jag att jag litar på. Vi är ett team.
Hur ofta tävlar du?
– Under vintern blir det inte så jätteofta. Nu är det några månaders uppehåll och så drar det igång i februari igen. Men under sommaren blir det mer intensivt. Ibland varje helg, ibland varannan helg. Det varierar.
Nu senast deltog du i junior-SM, hur var det?
– Det var jättekul. På lördagen var första SM-kvalet. Där gjorde vi en bra prestation men det blev två nedslag, alltså åtta fel. Efter den omgången slutade vi på en fjortondeplats inför söndagens final. I finalen var vi felfria och klättrade därmed upp till en sjätteplats. Jag är verkligen helnöjd eftersom jag åkte dit helt utan förväntningar. Jag deltog i lag-SM förra året men det här var mitt första individuella SM.
Vad tar du med dig från SM?
– Det är väl att fortsätta träna och göra stabila 140-rundor.
Hur är det med nerverna – blir du nervös?
– När jag var yngre och tävlade ponny kommer jag ihåg att jag kunde bli lite nervös. Men nu har jag nerver av stål och blir egentligen aldrig nervös. Jag var inte ett dugg nervös inför SM-finalen till exempel. Det är väldigt skönt att slippa det för då kan jag fokusera på annat och inte lägga energi på att vara nervös.
Vilken är din längsta tävlingsresa?
– Det är resan till EM i Österrike. Jag, mamma och Doobie åkte dit med vår lastbil. Vi körde två dagar för att komma fram till Skåne och sedan tog det ytterligare två dagar innan vi var framme i Österrike. Varje dag brukar vi köra tio timmar i snitt.
Hur är det att resa så långt?
– Det blir långa dagar i lastbilen. Den går ju inte speciellt fort heller så det tar tid. Vi har även varit med om ganska mycket på de här resorna. Bland annat två punkteringar där däcken bara smällde. Och en gång höll vi på att tappa ett hjul mitt i natten i Finland. Då fick vi ringa bärgning och stalla upp oss i ett travstall. I Österrike var det 37 grader varmt och då krånglade lastbilen massor. Så man vet aldrig vad som kan hända på våra resor. Det blir som riktiga äventyr, haha.
Hur hinner du med skolan?
– Jag hänger med bra i skolan, som tur är. När jag är ute på tävlingar så tar jag exempelvis med mig mina matteböcker och försöker plugga när jag får en stund över. Och på vardagarna studerar jag efter träning och stallskötsel. Det går det också.
Vad ska du göra efter högstadiet?
– Jag tror jag kommer att välja ekonomiprogrammet på gymnasiet. Men efter gymnasiet vet jag inte om jag kommer läsa vidare eller jobba. Jag drömmer om att jobba i ett stort tävlingsstall i Belgien eller Tyskland. Det hade varit häftigt och lärorikt tror jag. Och så ska jag fortsätta att satsa på hoppningen såklart.
Din mamma är hästuppfödare och veterinär och din pappa är jordbrukare – har du intresset för djur i blodet?
– Det tror jag absolut. Jag är uppvuxen med alla djuren på gården så det är nog inte så konstigt att jag har ett så starkt intresse för djur jag också. Det vore kanske mer konstigt om jag inte hade haft det.
Vad har du för mål med hoppningen?
– Jag är junior tre år till och då skulle jag vilja rida de större juniormästerskapen som EM och NM. Tittar jag längre fram så är väl målet att ha hästar som går högre klasser så jag kan komma med i seniorlandslaget. Det är såklart inte så lätt att komma med där, men det är i alla fall en dröm jag har.
Din främsta förebild?
– Hm, det var en svår fråga för jag har många förebilder. Inom hoppningen så är det Rolf-Göran Bengtsson om jag ska välja en svensk ryttare. Men jag har framför allt många tyska ryttare som förebilder. Det är olika bitar som jag ser upp till hos olika personer.
Häftigaste hästupplevelsen?
– Helt klart EM. Det var en fantastisk tävlingsplats i en jättevacker miljö. Det var häftigt att vara med på ett så stort arrangemang med deltagare från alla möjliga länder. Bara invigningen var riktigt mäktig. Jag vill uppleva mer sådant.
Vad är det som driver dig att lägga så mycket tid och energi på hästarna och hoppningen?
– Det måste vara kärleken till hästarna och sporten. Det är verkligen värt allt jobb och slit. Det är det här och inget annat jag vill göra helt enkelt.