Gry Forssell tar emot mitt samtal från frisörstolen i Stockholm. För ungefär en timme sedan avslutade hon morgonens radiosändning med Mix Megapol-gänget, nu är det egentid som gäller. I bakgrunden hörs ett sorl av röster och foliepapper som lindas in i hår. Men det hindrar henne inte från att prata med mig.
Din mamma var journalist på Radio Norrbotten, din pappa var musiker och din farbror hette Johannes Brost. Kan man säga att du föddes in i branschen?
– Nej, inte riktigt så. Däremot jobbade mamma på radio och det var därför vi flyttade till Luleå. Hon gick på journalisthögskolan och fick praktik i Norrbotten och jobbade sedan på Sveriges Radio länge. Jag är på så sätt uppvuxen i radio- och tv -korridorerna. Miljöerna har inte varit främmande för mig. Däremot sökte jag mitt jobb själv, fick det själv och har gjort min karriär helt själv.
Du firar 29 år som programledare i år med program som Sommarkrysset, Fångarna på fortet, Körslaget och Mix Megapol i bagaget. Vad har varit roligast att göra?
– Resan med Mix Megapol. Men jag har alltid varit oerhört morgontrött och trodde aldrig att jag skulle ha ett morgonjobb. I höst har jag jobbat där i 17 år.
Hur funkar det att vara morgontrött och jobba med morgonradio?
– Man får aldrig snooza, då väckarklockan ringer är det bara att kliva rakt upp. Man får inte tveka en sekund, då är det kört.
Hur var barnet Gry?
– Jag var nog ganska snackig, social och aktiv. Gillade att klättra i träd och spela brännboll, cykla och hänga i skogen på Mjölkudden där jag bodde. Jag har ridit sedan jag var liten och är en hästtjej fortfarande.
Hur minns du din uppväxt i Luleå?
– Den var trivsam. Jag bodde på Mjölkudden först, sedan flyttade vi till Bergnäset när jag gick i sexan. Jag hade stallkompisar i skolan och vi gick nästan varje dag direkt från skolan till stallet.
De flesta känner dig som den glada och sprudlande Gry Forssell, vem är du när du lämnar strålkastarljuset?
– Jag tror att jag är väldigt mycket samma person. Men det är klart att när det är jobb så är det jobb och då får man anstränga sig. Men jag har alltid försökt att inte spela en roll och vara påklistrad på något sätt.
Hur är det att vara så pass offentlig?
– Jag har vant mig vid det då jag har jobbat länge i branschen. Jag blir ofta bemött av folk som att vi har setts tidigare, vilket är trevligt. Det känns som att jag har nått ut till människor på ett bra sätt.
Finns det någon baksida?
– Det kan vara att folk förväntar sig att jag ska svara på allt. Jag får mycket DM:s från olika konton på Instagram, messenger och mejl. Anders Lundin sa till mig en gång; ”bara för att någon mejlar dig, betyder det inte att du måste svara”. Det har jag blivit bättre på.
Hur ofta är du i hemstaden numera?
– Vi sålde vårt sommarställe på Jämtön precis, så i somras åkte vi inte upp något och det var första gången på länge. Annars brukar vi åka upp åtminstone två gånger om året.
Ångrar du dig?
– Nej, det gör jag inte. Vi sålde det till helt rätt personer. Vi har haft sommarstället i tio år, så det är ganska skönt att ha möjligheten att göra helt andra saker. I somras åkte vi till Gotland för första gången på 20 år. Men det klart att jag saknar stället. Att få basta, gå på promenader med hundarna och bada i havet.
Funderar du på något nytt i trakterna?
– Man ska aldrig säga aldrig.
Hur har pandemin varit för dig?
– Jag har varit ganska skonad, peppar peppar. Radion har sänt som vanligt. Jag tror att den har blivit allt viktigare för människor under pandemin. Man vill ha ett sällskap och uppdatera sig på vad som händer. Men Sommarkrysset som jag programleder ställdes in, tyvärr.
Din vän Adam Alsing gick bort i sviterna av covid. Tillsammans startade ni Mix Megapol för 17 år sedan, vad hade du velat säga till honom denna oktobermorgon?
– Då hade jag sagt ”Grattis på födelsedagen” och gett honom en riktig födelsedagskram. Han skulle ha fyllt år den 12 oktober. Han var en god vän som har gett mig otroligt många fina minnen.
Är det sant att du aldrig någonsin känt ångest i livet?
– Ja, det stämmer. Men jag tror att det har att göra med hur man definierar ångest. Självklart blir jag ledsen av saker, vad det nu än kan vara. Men jag tror att så som jag definierar ångest så har jag aldrig haft det.
Vad beror det på tror du?
– Jag tror det har att göra med hur man är lagd men också hur man och lever sitt liv. Jag har en familj som jag trivs med, en man som jag älskar och ett jobb som är roligt och då är det ganska lätt att må bra tycker jag.
I ditt sommarprat säger du att du ljög dig in i programledarjobbet på TV 4:s travsändning. Får man göra så?
– Oh ja, alla borde ljuga lite mer. Framför allt tjejer är dåliga på att ljuga.
Vad är lycka för dig?
– När jag och min dotter Nikki kommer hem från stallet och min man Alex har lagat en god lasagne och dukat fram till oss.
Har det alltid varit så lätt som du får livspusslet att låta?
– Nej, det har det förstås inte. Vissa perioder har jag jobbat jättemycket men det är självvalt och det är jag alltid medveten om när jag tackar ja till jobb. Det är ändå mitt liv som ska lösas men det är oftast inga problem. Sedan är det viktigt att det man jobbar med känns roligt, annars får det vara.
Vad är det värsta som har hänt i direktsändning?
– En gång på mitt första programledarjobb i Växjö fick jag helt blackout i sändning. Det blev tomt och jag hade inte en aning om vad jag skulle säga. Någon annan gång gick strömmen och någon gång började det ösregna och blixtra mitt i en direktsändning av Sommarkrysset. Men det blir nästan roligare när det händer sådana grejer.
Vem skulle du vilja skrev ditt livs historia?
– Sigge Eklund. Han skriver så fint.
Din karriär verkar ha gått spikrakt. Finns det något mer att göra?
– Ja, det finns det alltid såklart. Men egentligen har jag har aldrig haft mål eller drömmar jobbmässigt, utan jag tänker att jag tar det som det kommer och att det blir som det blir. Jag har aldrig drömt om att jobba som programledare, utan det blev bara så av en slump.
– Jag har nya grejer på gång men mer än så får jag inte berätta. Det blir tv och spelas in i höst.
När får vi se dig i Luleå?
– Det kanske blir i vinter någon gång. Jag saknar mamma, alla ”Annorna” och människorna som bor där.