Ovanför de flesta takåsarna i Luleå, på Kungsgatan, bor Claes Johansson med hustru Mona. Utanför fönstren, bortanför Skurholmsfjärden, står höghusen på Kronanberget och gör hack i horisontlinjen. Men Claes Johansson säger att han uppskattar utsikten.
Har du varit frisör i hela ditt liv?– Hela mitt liv, känns det som. Nja, det är alltså mitt 57:e år som frisör. Jag brukar säga att jag började när jag var två, men det är inte sant. Den 15 september var det 56 år sedan jag började. Jag är 72 år.
Varför jobbar man, varför håller man på efter pensionen?– Jamen, det är roligt fortfarande. Mitt livs svåraste beslut, det kommer att vara när jag bestämmer mig för att säga ”Nu lägger jag av”. Jag brukar säga: Bli aldrig frisör, för du kan aldrig sluta!
Men efter 56 år, har du inte ont någonstans? Arbetsskador eller så’nt?– Nej. Inte någonstans. Den jag jobbade hos från början gick på gympa två gånger i veckan. Jag började hänga på och det har följt mig genom livet. Jag har cyklat, gympat, sprungit marathon, åkt skidor och alltid rört på mig.
– Träning är ett måste, skulle jag vilja säga, inte bara för frisörer. Tänk de som sitter stilla hela tiden och gör samma sak. Statiska rörelser, det är inte bra.
Du verkar vara en envis man?– Nja, inte envis, men... Jag mår ju bra av det.
Är du Luleåbo?– Nej, jag är Törebo och kom till Luleå 1962.
Var det för att bli frisör?– Frisörskolan hade öppnat här 1961 och det var ett reportage därifrån, en helsida med bilder. När jag hade läst det, sa jag: ”Jag ska bli frisör.”
– Jag sökte till frisörskolan, men jag skickade brevet fel. Det hamnade direkt på frisörskolan och den stängde under sommaren när det var sommarlov. Det var ingen som hittade min ansökan.
– Men när skolan började igen på hösten, så hittade de mina papper. Och då fanns det en plats kvar.
– Vi hade en fantastisk lärare, Olle Lindström. Han var en sådan där som fick en att växa. En gammal frisör som också var konstnär och fotograf.
Är frisör ett konstnärligt yrke?– Ja, du skapar en unik frisyr för varje kund.
Det har diskuterats en del om priserna för en klippning i Luleå. Är det dyrt att bli klippt här i staden?– Det kommer aldrig upp till sitt rätta värde. Att klippa är ett hantverk.
Du jobbar också med toupéer och peruker, är det vanligt i Luleå?– Just nu är vi den enda salongen i Luleå som har avtal med regionen, landstinget.
– Toupéerna minskar i antal, men perukerna ökar.
– Det finns inte så många frisörer som jobbar med hårersättningar.
Är det för att det är svårt eller för att det inte är lönsamt?– Jag tycker faktiskt att det är ganska intressant och det är ju någonting annat. Men du måste ha ett avskilt rum i lokalen, du kan inte stå i den vanliga salongen och göra det här. En toupé vill man kanske inte visa att man har.
Är det som jag har en känsla av, att dagens män är ”lite lugnare” med det här med att de tappar hår och kanske blir lite flintis?– Jo, men det beror också på när det händer. En del kan ju tappa håret jättetidigt och då kan det vara jobbigt. Men går det lite peu om peu, så märker du det knappast. En del har jättesvårt för att acceptera, men de flesta gör det.
När det gäller toupéer är det väl mest män det gäller?– Ja, män har toupéer men även peruker. När det gäller kvinnor är det mest peruker.
Hur mycket förtroenden får du ta emot när du klipper?– Många. Kanske inte varje dag, men under årens lopp har det blivit en del. Men det går ofta in genom ena örat och ut genom det andra. Jag kan stå och komma på, när jag hör något, att ”det här har jag ju hört för långe sedan”.
Jobbar du full tid numera?– Nej, jag jobbar två och en halv dag i två veckor och sedan är jag ledig helt den tredje.
Du har en hustru, jobbar hon?– Nej, hon har gått i pension nu i höst. Fast under vårterminen ska hon arbeta lite. Hon är lärare.
– Först ska vi ut och resa i januari och sedan när vi kommer hem så ska hon jobba halvtid fram till sommaren.
Reser ni mycket?– Ja, det blir faktiskt en hel del. Vietnam, Spanien, vi cyklade längs Göta kanal i somras och vi var i Champagne en vecka och cyklade runt och provade champagne.
Men Champagne, är inte det lite kuperat?– Det är mycket kuperat.
Är du vinkännare också?– Vinkännare vet jag inte, men jag har varit med i Munskänkarna i 35 år.
Vad gör du annars när du inte klipper, inte tränar, inte reser till Champagne...– Vi har fritidshus i Brändön, där vi är året runt. Vi firar alltid jul och bor där flera månader under sommarhalvåret.
– För ett par år sedan blev jag skogsägare när jag köpte ett skifte på nästan 90 hektar i min hemby. Man måste ha någonting att fundera på och jag håller just på med att förbereda en avverkning.
– Jag håller också på lite med aktier.
Hur viktigt är det att jag som kund får den frisör jag bokat? Ni kan väl kanske ersätta varandra på Salong Look? Har någon gått i dörren när det har visat sig att frisören är sjuk?– Vi tar självklart kontakt med kunderna vid sjukdom, det tar tid och det är lite bökigt ibland. Men det brukar lösa sig.
Fotograf Pär: Men du har inte varit på Salong Look i Hermelinhuset alltid?– Nej, jag började i Bergviken och sedan fortsatte jag på Smedjegatan hos en som hette Göte Hansson, efter att jag hade gjort lumpen Jag jobbade där i fem år och sedan blev jag uppsagd. Det var på den tiden när Beatlesfrisyren och det långa håret kom och det innebar mycket mindre jobb för frisörer. Göte hade en elev och kunde inte säga upp eleven, så han var tvungen att säga upp mig.
– Vi i yrket gick faktiskt miste om väldigt mycket pengar de där åren. Vi skulle ha tagit hand om de här kunderna, kanske permanentat eller något av allt det andra som fanns att göra med håren istället för att försöka påverka kunderna att bara klippa bort håret.
– Uppsägningen var nästan bra faktiskt. Jag slutade där på lördagen och fick jobb på ett nytt ställe på måndagen, på Erikssons. På Erikssons var jag i nästan två år och så ringde Göte. Han ringde runt och sålde Brottskrönikan för Polisens idrottsförening. ”Ska du inte köpa salongen?” frågade han.
– Det blev så. 1973, den 15 april, tog jag över. Salongen låg vid Vitré kläder. Först hette vi ”Salong Klas” och sedan blev det ”Salong Klas och Anna”.
– Anna slutade efter ett tag, när hon fick barn, vidareutbildade sig och arbetar numera som frisörlärare.
Är det vanligt att kunderna somnar i frisörstolen?– Det händer, men man pratar ju med folk så de håller sig vakna. Eller förresten, man blir lite människokännare och ser om det är någon som bara vill ta det lugnt, då pratar man inte.
Det är väldigt rogivande att bli klippt.– Ja, visst är det så. Det bästa jag vet är att själv sätta mig i frisörstolen.
Jag känner väldigt plötsligt att ”Nu måste jag gå och klippa mig” när det är dags.
– Långhårig blir man över en natt! Man passerar någon gräns som gör att man inte står ut längre.
– Ja, frisöryrket är ett ganska tufft jobb men det är inte alla som tror att det är så. Det ser enkelt ut och det ser ut som att du är alltid kan vara snygg i håret, men den siste som får någonting gjort med håret, det är frisören.