Du stavar ditt namn med två h, både i Margaretha och i Lindh...
– Ja, för enkelheten skull.
– Jag har tre yngre systrar och vi heter som prinsessorna: Margaretha, Kristina, Birgitta och Desirée. Jag vet inte om det var meningen från början för det är ju inte i den rätta ordningen, men det blev så i alla fall.
Vem är du?
– Ja, vem är jag? Vilken svår fråga. Jag är kvinna, jag är mamma, jag är chef och ledare och jag är en person som är uppvuxen med kulturuttryck. Jag har jobbat med det i hela mitt liv.
Nu är du museichef i Luleå. Det tog lång tid för Norrbottens museum att få en ny chef.
– Jag har förstått att det var lite knepigt att få en ny museichef. När jag kom på tal så tyckte jag att det var ett väldigt utmanande och spännande jobb. Det var också utmanande och spännande att röra sig från Stockholm till Norrbotten, jag kommer ursprungligen från Norrbotten.
Den som letar efter din adress hittar den i Stockholm.
– Jag har bott där i över 40 år och bor där delvis fortfarande, jag har ett hem där.
Men nu... Du är pitbo?
– Jag är pitbo, ja.
Här i Norrbotten, bor du i Luleå eller i Piteå nu när du kommit tillbaka?
– Jag bor i Luleå. Jag tänkte faktiskt mycket på om jag skulle bo i Pite, kanske på landet utanför Piteå varifrån jag ursprungligen kommer. Men sedan började jag tänka på det här med att pendla och passa bussar. Nu bor jag fem minuter från museet. I Stockholm hade jag tio minuter till jobbet och tyckte det var härligt. Nu är det fem.
Det måste vara unikt att bo i Stockholm och ha tio minuter till jobbet. Du bor på Dalagatan och jobbade på Stadsbiblioteket på Sveavägen.
– På internationella biblioteket på Stadsbiblioteket, en enhet inom Stockholms stad. Vi jobbade med att köpa in och föra ut litteratur på 120 språk. Det var ungefär 200 000 volymer.
– Jag är utbildad på kungliga musikhögskolan i Stockholm som musiklärare, i rytmik och rörelse och en herrans massa sång. Jag var med i Eric Ericson kammarkör.
Sjunger du numera?
– Det har varit lite sång emellanåt. Jag har varit med i någon kör, hoppat in i projektkörer bland annat. Jag har tagit kontakt här i Luleå för att se om jag kan vara med i något sammanhang till hösten.
Är det alltid nuet som är viktigast eller kan du se tillbaka på någon period i ditt liv och tänka: ”Där hade jag kul! Dit vill jag tillbaka”?
– Jag är i den åldern när jag kan blicka tillbaka. Det jag verkligen känner mig väldigt tacksam för, det är att jag har fått vara så lustfylld i mina val av yrken och också att ha blivit vald. Sådant går från båda hållen och det gör att jag har fått jobba med massor av olika saker som jag är intresserad av. Men att jobba inifrån ett museum trodde jag inte att jag skulle få uppleva.
Det var en period på museet innan du kom när det var lite knackigt med ekonomin. Budgeten gick inte ihop och man fick göra sig av med folk. Men nu sägs det att det har ordnat upp sig. Är det så?
– Ja, det kan jag säga att det är. Man har gjort ett fantastiskt jobb, ett jobb som jag inte kan berömma mig av på något sätt. Jag kom in i ett skede där det handlade om att verksamheten skulle utvecklas, inte dras ner.
Vi går tillbaka till hur det hela började. Du bodde som barn utanför Piteå, var?
– Selsborg heter byn och den ligger mellan Piteå och Älvsbyn. Selsborg, Borgfors, Arnemark. Det är en liten by, men jag är mån om att sätta den på kartan.
Och där pratar man pitmål?
– Hä jär man...
– Men faktum är att jag är uppvuxen med svenska. Hemma i mitt hem pratade vi inte pitmål. Farmor gjorde det och andra runt omkring. Men mamma var väldigt mån om att vi skulle kunna svenska när vi kom till skolan.
Du lämnade Selsborg för musikstudierna?
– Det gjorde jag. Jag bodde ett år inne i Piteå för att kunna ta körkort, det behövde jag för det var många resor mellan Selsborg och Piteå och ute på landet. Efter gymnasiet blev det Mellansels folkhögskola och sedan Musikhögskolan i Stockholm.
Men du har inte varit utövande sångerska?
– Nej, o nej. Jag har varit pedagog inom musik och rörelse och rytmik. Det var så det började.
Hur kom du då över på chefsrollen?
– Ledarskapet började redan när jag var tolvåring och höll gitarrkurs för husmodersföreningen i Anumark. Det har alltid funnits, det där med att jobba med grupp och utveckla.
Har du aldrig hamnat i en konflikt där det har varit nödvändigt att höja rösten och säga ”Nu gör vi så här!”?
– Jag kan absolut ta i med magstöd och nog kan jag säga ”Vi gör så här” eller ”Den här vägen ska vi välja”. Då är jag väldigt bestämd. Men att beordra är en annan sak, det har jag aldrig använt mig av, utan för mig handlar ledarskap om att entusiasmera och engagera chefer och medarbetare.
– Strax efter det jag kom fick jag ett färdigt koncept presenterat för mig, ett koncept för att bygga en ny basutställning. Sådant är ingenting som jag låter ligga, utan då körde vi igång direkt. Medarbetarna låg redan i startblocken.
Ni bygger upp den nya basutställningen del efter del?
– ”Under samma himmel” heter vår nya basutställning och den i sin tur har sju olika utställningar under sig varav vi har börjat med ”Födelse”.
– Vi vill nå ut till hela regionen, så att man ska kunna ta del av detta exakt överallt var man bor. Det finns en fysisk utställning i ett rum, men det handlar mycket om upplevelser, en stor ”black box” med projiceringar med mera.
Nu kommer ännu en svår fråga: Du som pitebo, vad väljer du helst? Kyrkbyn i Gammelstad eller kyrkbyn i Öjebyn?
– En samvetsfråga! Jag kan säga så här och det kanske är ett diplomatiskt svar, men om jag säger: Om Gammelstad är klassat som ett världsarv, då är kyrkbyn viktigast ur den synpunkten. Men i mitt hjärta, eftersom jag har vuxit upp och varit väldigt mycket i kyrkstugorna i Öjebyn, så är Öjebyn väldigt nära.
Lite mera personligt om dig. Du har barn.
– Jag har barn, två flickor som precis har fått barn. Ungefär samtidigt som jag flyttade till jobbet här uppe flyttade Maria med sin Ruben till Åre. Hon bor där och de har en liten dotter som är ett halvår. Sedan blev jag mormor igen för bara två veckor sedan, den 18 maj. En dotter till min dotter Madeleine och hennes man Matt som bor i London sedan väldigt många år tillbaka.
Så nu håller du på och jagar billig flygbiljett till London för att få träffa din nyaste dotterdotter.
– Absolut. Hon kom tre veckor för tidigt, men nu kan jag börja leta biljett för att åka dit.
Fotograf Petra: Du sa att du lockades av att flytta tillbaka till Norrbotten. Vad var det som lockade?
– Vi har stuga i Selsborg. Från det flickorna var nyfödda har vi åkt till Selsborg om och om igen och till föräldrahemmet. Så vi har tillbringat ganska mycket tid i Norrbotten. Helt plötsligt tänkte att jag har bott över 40 år i Stockholm. Dagarna går
Fotograf Petra: Hade du med dig något hemifrån, från dina föräldrar?
– Musikdelen. Vi har alltid spelat och sjungit hemma, men bara på amatörnivå. Selborgskören fanns när jag växte upp. Men jag fick även med naturen, att få ta del av naturen. Plocka bär och frysa in, men även bara vara i naturen.
Fotograf Petra: När du fick uppdraget här uppe, vad hade du för vision?
– Det är en sådan utmaning att ha ett länsmuseum på ett område som omfattar en fjärdedel av Sveriges yta. Hur ska vi nå ut? Museet ligger här i Luleå, vid kusten, men vår verksamhet ska finnas i hela länet.