Vi möts i lobbyn på Hotell Valhall i Kalix. Linda Frohms borg som hon tillsammans med två av sina bröder tog över för sexton år sedan. För drottningen av Valhall är det jobbet, politiken och familjen som tar plats i livet, annat prioriteras bort: "Jag umgås sällan med kompisar, åker och hälsar på folk eller ser serier, men det är okej för mig".
Du var väldigt ung när du och dina bröder tog över hotell Valhall i Kalix, hur såg ditt liv ut då?
– Egentligen hade jag bestämt mig för att flytta och läsa vidare, men jag fick oplanerat fast lyckligt två barn direkt efter gymnasiet. Det var inte valbart att inte börja jobba och tjäna pengar då. Jag ville ha ett normalt jobb, ett sånt som en bra förälder har, och började jobba med arbetslösa ungdomar på kommunen. Samtidigt jobbade jag på Lilla Hotellet. Min bror Johan var chef på Hotell Valhall då och ville ha hjälp av mig med ett stort bokning, efter det har jag varit kvar.
Hur bestämde ni er för att ta över verksamheten?
– Egentligen hade vi inga planer på att bli företagare i den bemärkelsen, drivkraften hos mig och Johan var att skapa ett roligare Kalix. Han som ägde hotellet då ville arrendera ut nöje, konferens och hotell. Jag hade noll kronor på banken, jag vet verkligen hur det är att inte ha råd till mjölk alla dagar.
– Vi hade inte en tanke på att det inte skulle gå att låna, jag minns att jag sa och verkligen menade: "Det är lugnt, min pappa är bästa kompis med chefen på Föreningssparbanken". Men det blev ett kraftfullt nej av banken, de hade vår budget inramad där ett tag, de såg inte något i den eller affärsplanen som var bra. Vi tog ett startlån var, 150.000, som man fick göra då om man var över 18 och med i facket och tog resten på avbetalning.
Var det dumdristigt gjort när du ser på det i efterhand?
– Hade någon erbjudit mig den affären idag hade jag aldrig tagit den. Det gick inte att räkna på, även om jag minns det att jag tyckte att det var ett bra erbjudande då. När jag träffar folk som vill starta eget idag brukar jag alltid säga att det är vikigt med kompetens och kunskap, men samtidigt behövs det också ett visst mått av dårskap.
Du jobbar tätt ihop med två av dina bröder, vilka för- och nackdelar finns det med det?
– Nackdelen är att det kan vara svårt att i alla livets skeden kräva full prestation av varandra, vilket man alltid ska göra. Det är väldigt viktigt att vara objektiv i vilka funktioner man har och det kan vara svårt när man förstår så mycket om varandra. Fördelen är att vi syskon är väldigt, väldigt olika, vi har olika kompetenser och erfarenheter. Men eftersom vi växt upp tillsammans har vi ändå samma grundvärderingar. En annan fördel är att vi kan vara ovänner och bråka, men det går inte att göra slut med sin familj.
Du är enda tjejen i en syskonskara på fem barn, hur var du när du växte upp?
– Mina två äldsta bröder är sexton och arton år äldre än mig. I den andra kullen är jag äldsta barnet. Jag var nog ganska jobbig när jag var liten, ville bestämma mycket själv och var äventyrlig. Min mamma brukade säga att man får de barn man klarar av och därför fick de bara en tjej. Med fyra bröder får man börja lära sig tidigt att hitta på knep om hur man ska komma överens. Jag har alltid haft lätt att få människor att samarbeta, det kommer nog från min uppväxt.
Du fick ditt första barn som 20-åring, hur har det påverkat dig?
– En fördel yrkesmässigt med att få barn så tidigt är att man blir extremt effektiv. Ibland kan jag bli arg på mig själv för att jag dömer andra, mina barn och yngre anställda kan säga att de har det stressigt. Då tänker jag: "Skämtar ni med mig, hur kan ni ha det stressigt när ni inte har barn?"
Har det varit begränsande i något sammanhang att få barn så pass tidigt?
– Jag kan inte jämföra med något annat. Ärligt och uppriktigt är mina barn det bästa som hänt mig. I dagens mått mätt var det väldigt ung, men när mina barn började vara i den åldern att de kunde klara sig själva hemma var jag bara 25. Då har många inte ens lekt färdigt och har inte hunnit komma så mycket längre i karriärstegen än jag. Idag är mina äldsta barn 18 och 19 och även om jag först och främst är deras förälder så är vi dessutom bästa vänner.
Hur gör du för att hinna med allt? Företaget, politiken, familjen?
– Jag springer inte på alla bollar längre, nu väljer jag hur djupt jag ska gå in i vissa saker. Förut var det otänkbart för mig att inte kunna alla kassarutiner på jobbet. Det har jag släppt helt nu – jag kan inte allt på jobbet. Det är ännu bättre att det finns andra som är mycket bättre än mig. Jag tror inte att jag skulle kunna göra det jag gör utan att ha en man och en familj som alltid stöttar.
Vad prioriterar du bort?
– Jag sticker inte under stolen med att jag väljer bort saker. Jag umgås nästan aldrig med kompisar, åker och hälsar på folk eller ser serier, men det är okej för mig. Min sociala hunger mättar jag genom jobbet, styrelseuppdrag och övernattningar. Det kan gå ett år mellan gångerna som jag träffar mina barndomsvänner.
Men något måste du ju göra för att slappna av?
– Det jag mår bra av är när jag strukit alla punkter på to do-listan. Jag reser mycket och då jobbar jag aldrig på planet. Jag somnar i princip innan planet har lyft från marken. Sen är vi mycket ute i skärgården och har en skogsfastighet.
Vilken är din största motgång i livet?
– När min mamma gick bort var det väldigt jobbigt. Vi syskon hanterade det väldigt olika. Jag förstod att hon skulle gå bort och för mig blev det ett projekt; att begravningen skulle bli bra, att middagen blev bra. Sedan blev jag ledsen kanske ett halvår efteråt, det var jobbigare då än när hon gick bort. Sju år efter hennes död är min första reflex fortfarande när det händer något med barnen att ringa mamma.
– Det var ingen dans på röda rosor när Christian och Sanna var små heller. Jag var själv med dem hela tiden och jobbade dygnet runt. Det gick en massa rykten i Kalix då. När jag gick och handlade trodde jag att folk stod och sa dåliga saker om mig i affären. I efterhand förstår jag att det kanske inte alls var så, men det var så jag upplevde det.
Vad handlade ryktena om?
– Allt från att vi höll på med droger och var kriminella till att vi var lycksökare och oärliga. Det var ett mindre tillåtande samhälle då, även fast det inte alls är så länge sedan.
Hur är det i dag, har mentaliteten i Kalix förändras?
– Jag tycker att vi har blivit mer toleranta i Kalix och det är jag stolt över. Jag upplever att människor är glada för varandra på ett annat sätt idag. Man måste inte jobba på bruket, gilla att köra skoter och titta på bandy för att vara normal, boxen är större än så. Det tror jag är viktigt om vi ska överleva som region, att människor känner att de tillåts vara sig själva.
Hur kom det sig att du blev politiskt aktiv?
– Jag hade fått frågan av dåvarande ordförande i Moderaterna i Kalix och sa aldrig, absolut inte. Jag kände inte att jag hade tid och hade aldrig riktigt identifierat mig med något parti, även om jag alltid varit politiskt intresserad och haft åsikter i sakfrågor. De gav sig inte och fortsatte att fråga.
– Mitt intresse väcktes för att jag tyckte att samhället blivit kallare. Mentaliteten att många har åsikter om allt och alla utan att fundera över hur man själv bidrar reagerade jag på. När jag nämnde i hotellets styrelse att jag funderade på att engagera mig politiskt var mina bröder emot det. De tyckte att det skulle ta för mycket tid och att vi skulle gå i konkurs – det går ju inte att engagera sig i Moderaterna när alla är sossar i Kalix ansåg de.
Vad fick dig att ta steget trots det motståndet?
– Jag började tacka ja till styrelseuppdrag, Almi Nord och Visita. Jag tyckte det var kul att driva saker på en högre nivå, att inte bara vara nöjd med att diska jättesnabbt eller för att en gäst var nöjd med servicen.
När jag var nere i Halmstad för att en styrelseledamot i Visita skulle få en utmärkelse, så åkte jag, dåvarande VD:n för Visita och Ulf Adelsohn, då ordförande för Visita, taxi tillsammans tidigt på morgonen. Vi började prata politik och taxichauffören som var nysvensk blev till slut arg och bromsade till bilen. "Ni förstår inte hur bra ni har det, där jag kommer ifrån finns det inte bra eller dåliga partier, det finns ett som jag kan sympatisera med om jag vill bo där".
– Han menade att vi borde vara stolta över vår demokrati. Helt ärligt var det då jag bestämde mig. Om jag vill engagera mig politiskt kan jag inte vara så töntig att jag inte vågar göra det för att jag är rädd för vad andra ska tycka.
Du hamnade högst upp på valsedeln i Kalix 2010, trots att du var helt grön i politiken, hur kom det sig?
– Det fanns väldigt kreativa och nytänkande personer i föreningen som tänkte: nu har vi gjort på ett visst sätt under många år och det har ju inte precis målat kommunen blå. Jag kom inte etta i provvalet, det gjorde Roland Nordin, men han tyckte att vi skulle testa något nytt och ha en kvinna högst upp på valsedeln.
– Jag tycker att det var stort gjort av honom att lämna över facklan, det tyder på att man bryr sig på riktigt. Det var också första gången vi hade en jämställd valsedel. I valet 2010 ökade vi med det dubbla i Kalix.
2006 fick moderaterna sju procent av Kalixbornas röster, i senaste valet 2014 fick ni över 16 procent. Vad beror den framgången på?
– Framförallt är det Roland Nordins arbete att avdramatisera politiken och bredda Moderaterna som gjort att vi vuxit. Sen finns det många olika orsaker, den nya generationen bestämmer sig inte på samma sätt som tidigare generationer att de är socialdemokrater, centerpartister eller moderater hela livet. De röstar över hela politiska skalan beroende på vilket parti som kan ge bäst svar. Det var kanske det vi gjorde, vi gav svar som folk tyckte var rimliga och bra.
– Sett till att Kalix och Norrbotten är ett starkt rött fäste har det gått ännu bättre. Samtidigt är det så i Kalix, det kan vända helt. Miljöpartiet under Peter Eriksson fick upp till 49 procent.
Varför blev det ingen regnbågsallians i valet 2014?
– Jag tror inte på regnbågsallianser och är väldigt klar över varför. Jag tycker inte positioner och titlar är värda så mycket att man inte kan leverera lösningar till hundra procent. I alliansen har vi väldigt lika grundvärderingar, men det är ändå ett jämkande och tagande. Att göra det över alla partiet blir svårt. Antigen tar det stora partierna för mycket plats eller så blir det för mycket kompromissande, det upptäcker också väljarna.
Vad är din politiska ambition?
– Jag vill bara ha ett uppdrag så länge jag kan tillföra något. Så är det med hotellet också, jag vill driva det så länge jag känner att jag kan utveckla det. Däremot har jag börjat känna att jag någon gång skulle vilja jobba heltid med politik, oavsett om det är i riksdagen eller som kommunalråd, minister vore kul. Förra gången valde jag att inte kandidera till riksdagen, Tindra var för liten och det hände så mycket här i Kalix. Jag har inte hunnit fundera än om jag ska kandidera till riksdagen i nästa val.
Har du upplevt det som jobbigt att inte ha en akademisk utbildning?
– Jag tyckte det ett tag, när folk presenterade sig som professorer i något sammanhang och här kommer Linda Frohm från Kalix som gått barn- och fritidsprogrammet. Jag hade bestämt att göra något åt det och läste juridik och affärsrätt utan att ta ut en examen. Men det där har blivit mindre och mindre jobbigt, jag har blivit lugnare med mig själv, det kanske har med åldern att göra.
– Jag försöker verkligen att aktivt lära mig av andra och dra nytta av och inspireras av den kompetensbas som finns när jag kommer till en ny styrelse.