Vi möts mitt i ett språng. Det sker under lunchtid en grå måndag mellan morgonens arbete i Luleå gymnasieby och förmiddagen som ägnas åt Monica Åslunds nya älsklingsprojekt – att skapa en mötesplats där nyanlända kvinnor kan mötas utan män. Bara för att prata och kanske sjunga en stund.
Kan alla människor lära sig att sjunga?– Absolut, om man vill sjunga. Sedan är det förstås olika hur många toner man kan träffa. Vissa körledare söker speciella toner eller en särskild kvalitet på rösten, men jag är ofta ute efter en klang där man kan höra mycket av personens egen röst.
Är det inte viktigt att det låter vackert?
– Jag gillar sånt också. Jag älskar att lyssna till Erik Westbergs vokalensemble. Poff, det blir en otrolig upplevelse. Visst finns det en tjusning att kunna läsa noter fort, men det är inte det jag är ute efter. Jag vill att vanligt folk ska sjunga.
När upptäckte du att du hade förmågan att leda en kör?
– Det var när Jonathan var liten och jag var en ensamstående förälder som behövde tjäna pengar. Jag var nog 19 år och fick ta över musiklektioner på mellanstadiet i Öjebyn. Det var fruktansvärt roligt redan från den första början. Eleverna sjöng så att taket lyfte.
Hur kändes det när du förstod att du är ett körledarämne?
– Nej, någon sådan uppenbarelse har jag inte haft. Jag flyttade hit till Luleå för kärlekens skull. Det var min gamla fröken från Musikhögskolan, Irene Perdahl, som hade ett gott öga till sina studenter och även till mig. Hon berättade om en kör som hon tyckte att jag skulle leda. Det var SSAB som sökte en körledare. Det var en hälsofrämjande kör och det lät helt perfekt i mina öron, så jag bara sade ja. Jag kommer ihåg första gången med Stålklang på Blackis. Det var jättemånga människor där och jag var helt orädd i rollen som körledare. Det gick så bra. Jag och Stålklang var tillsammans i tio år.
Varför blev det körsång och inte pop eller rock?
– Rock har nog aldrig varit något alternativ. Min brorsa spelade Status Quo, men det var inte min grej. Men när jag tänker efter har musik alltid varit en stor del av mig. Utan musik skulle inte Monica Åslund finnas. Så allvarligt är det. Utan musik blir det tokigt för mig.
Berätta om ditt första musikaliska minne.
– Pappa och jag spelar dragspel. Jag är fem-sex år och ska spela på något möte på skolan i Långsele. Jag går ned i källaren och spelar "Nidälven" med en hand. Det är så stort för det är bara vuxna i publiken. Jag minns hur jag blev alldeles varm. Det blev till och med i en liten notis i Nya Norrland.
Hur var ditt barndomshem?
– Det var ett oroligt hem med bråkande föräldrar. De lugna stunderna kändes få. De fanns förstås som när min mamma putsade fönster. Om pappa spelade dragspel under den stunden, då kunde jag stå bredvid. Det fanns alltid en ängslan att mamma skulle bli arg för att han spelade dragspel. I den miljön växte jag upp och försökte alltid vara så bra som möjligt, att försöka vara smidig.
Var det skolan som uppmuntrade dig till universitetsstudier?
– Det blev ett naturligt steg. Tack vare skolan öppnades nya världar för mig. Min favoritmoster Agneta var lärare och jättesnäll. Min första låt gjorde jag i första klass efter att ha varit hemma hos henne. Det handlar om att bli skolfröken för då får man sudda på svarta tavlan och säga att "nu har vi gymnastik".
Kommer du ihåg låten?
– Jajamensan. Jag har aldrig tänkt att det här inte kommer att gå utan jag har bara tänkt att jag är en överlevare på gott och ont. Omständigheterna gjorde det så. Mina föräldrar var upptagna av sin dåliga relation. Det fanns inte tid för mig och min bror.
Är det ett skäl till att du i dag engagerar dig i integrationsprojekt?
– Ja, jag vill att alla ska få chansen. Det spelar ingen roll vem du är eller var du kommer ifrån. Det är så viktigt att alla erbjuds en chans.
Vad betyder Luleå och Norrbotten för dig?
– Jättemycket. Jag har så goda erfarenheter av Norrbotten. Av så många vänliga människor, att så många tror på mig och på det jag gör. Visst saknar jag Ångermanland ibland. Jag säger ofta att jag är en fattig Långselejänta. Jag skulle vilja ha närmare till min släkt. Numera kan jag leka med tanken att man kanske borde flytta. Den känslan har vuxit sig starkare med åren.
Vad var din reaktion när filmregissören Kay Pollak ringde?
– Det var egentligen hans sekreterare som ringde och sade att Kay skulle vilja träffa mig på Stadshotellet i Luleå. Jag tog på mig kappan. Jag hann inte bli nervös för det var så besvärligt i mitt liv under den perioden och mina tankar var på helt andra ställen. Kay visade sig vara en rolig samtalspartner. Jag var för orädd och ville gärna arbeta med hans film, Så som i himmelen.
Vad minns du från filminspelningarna?
– All väntan. Filminspelningar innebär mycket väntan. Samma sak ska göras tusen gånger och så kommer bara en liten skärva med i själva filmen. Den här kören, min Norrbottenskör, gjorde allt jag bad om. Utan kören skulle jag aldrig göra det igen. Jag är ingen utan kör. Nog tror jag att jag har ett eget värde, men en körledare är ingen om man inte har någon som vill sjunga med en.
Syns du någon gång i bild?
– Nej, jag skötte bara kören bakom kameran, men jag fick med en egen låt i den första filmen. Det var trallvänliga "Kom" som i dag faktiskt sjungs runt om världen.
Hur vet du det?
– Det verkar som alla i kör-Sverige känner till låten. Den används ofta för in- eller utgång. Det var någon bekant som nyligen var i Riga som berättade hur en kör stolt sade att de kunde en svensk sång. Det kommer in lite royaltier varje år. Jag blir inte rik, men det blir någon tusenlapp eller två.
Efter arbetet med uppföljaren, Så ock på jorden, höll det att gå illa för dig?
– Jag hade inom loppet av ett år förlorat båda mina föräldrar och arbetade hårt i fyra månader med filmen. På hösten fortsatte filmarbetet, lärarjobbet, alla mina körer och jag arrangerade för andra gången Luleås internationella körfestival "Singing People Together" tillsammans med min parhäst Ulf Broström. Det blev till slut för mycket. Det var tur att min internationella kör såg vad som var på väg att hända.
Vad hände?
– Jag tappade tron på mig själv. Inget var längre roligt. Jag var trött på mig själv och började tvivla på allt jag höll på med. Jag kunde missa möten och glömma att ta med mig saker som jag lovat. Och jag hatade mig själv. Då är det viktigt att man är tillsammans med folk som gillar en. Man ska vara med folk som är snälla mot en. Det har jag inte alltid varit.
Vad lärde du dig av det skedet i ditt liv?
– Jag förstod att jag balanserade på gränsen att bli utbränd. Det här har lärt mig att bli duktigare. Jag är så pigg på nya saker som jag tycker är roliga – fast jag är så gammal. Så om någon ber mig vara med i något som verkar roligt, har jag lärt mig att istället säga "det där låter jättekul, men låt mig få tänka någon dag". Det ger mig tid till att få perspektiv.
Jag uppfattar dig som en otroligt glad människa.
– Det är jag. Ibland kan man tro att hon där bara flinar och flinar, men jag är en glad och väldigt tacksam människa. För många saker. Att det kan gå så bra ändå. För mig är det självklart att få vara i musiken. Där finns en sådan glädje, lycka och dans. Där finns allt som är roligt.
Vad lyssnar du på för musik när du är själv?
– Mest lyssnar jag till musik som jag ska använda i körsammanhang eller arrangera. Jag får mycket musik från kompisar och elever som de tycker att jag ska lyssna på. Jag är en allätare, men tycker särskilt mycket om världsmusik eller folkmusik eller Liza Minelli.
Vem är den mest berömda person som du sjungit för?
– Nelson Mandela. Det var när Sydafrika blivit ett fritt och demokratiskt land. Apartheid var borta. Jag hade genom åren sjungit så många sydafrikanska sånger om hur de kämpade för sin frihet. I det läget ringer en god vän och ber mig sjunga för Mandela. Det var hans första resa utomlands och den gick till Sverige och Uppsala. Senare skulle jag få dansa med ärkebiskop Desmond Tutu under hans besök i Luleå.
Hur dök idén till Luleås internationella körfestival upp?
– Jag hade mejlkontakt med en kompis i Stockholm och blev så avundsjuk för att han skulle få lyssna till israelisk lunchmusik. I Stockholm fanns allt det där mångkulturella som saknas häruppe. Då svarade han: "Jamen, fixa en egen internationell körfestival och starta nu!" Det var allt jag behövde för att komma igång.
Vad är speciellt med körfestivalen?
– Det känns så stort att få se människor mötas. När man förstår att det finns så många viktiga saker som vi har att säga varandra och som också gör världen – faktiskt – lite fredligare. Genom att mötas kan vi öka vår förståelse och vår tolerans mot olikheter. Alla sätt är bra, men musiken erbjuder en egen väg. En magisk väg, där alla från hela världen kan delta. Därför är det så viktigt att göra musiken lättillgänglig för alla. Nu funderar vi på att göra Luleås internationella körfestival till en mer ständig och återkommande verksamhet, även om själva festivalen ska finnas kvar vartannat år.
Hur kom Luleås internationella kör till?
– Jag blev anlitad av Röda korset till en mångfaldsdag. Det var jätteroligt. Efteråt kom Ylva Löwenborg fram och frågade om jag kunde tänka mig att starta en internationell kör i Luleå. Allt gick så fort. Det tog 25 sekunder för Luleå kommun att bestämma sig för att stötta projektet ekonomiskt. Nu är jag inne på sjunde året med den internationella kören som var den första i sitt slag i Sverige. Jag har bjudits in till workshoppar över hela landet och har fått berätta gång på gång hur vi bar oss åt.
Vad är så speciellt med den internationella kören?
– Det är blandningen. Jag vet av erfarenhet att de flesta människor som kommer till oss från andra länder gör det av en stark anledning. Det är en fråga om liv eller död. Jag som alltid varit en ängslig person har inte svårt att förstå att det finns en oro inför att komma till ett nytt ställe med en ny kultur. I det perspektivet betyder det mycket att kunna hjälpa till och göra livet mindre outhärdligt för nyanlända. Att skapa nya sammanhang där folk kan mötas. Att låta "gamm-lulebor" få möta de nya.
Flera i kören beskriver den som sin familj. Hur skapar man en sådan närhet?
– Det är för att vi gör det tillsammans. Alla bidrar med sina förutsättningar. Där finns en kvinna från Colombia som sade till mig att "det krävs inte blodsband för att finna sin familj. Jag hittade min andra familj här i Sverige – i den internationella kören."
Hur reagerade du över diabetesbeskedet?
– Jag var 17 år. På den tiden gjorde man test hemma genom att sätta en tablett i sin urin. Om det blev blått betydde det att man inte hade sjukdomen, men för mig blev det orange. Jag slängde mig på sängen och bara grinade. Tänkte att livet var slut. Kommer jag att få en man? Kommer jag någonsin att få barn? Jag var otröstlig.
På vilket sätt har diagnosen påverkat ditt liv?
- De flesta känner inte till att jag har diabetes. Det har varit både enkelt och svårt. Det är ett heltidsjobb som man måste hålla ständig koll på. Jag önskar inte ens min värsta fiende att drabbas av denna kroniska sjukdom. Och har man levt med diabetes så länge som jag har man drabbats av en massa biverkningar.
Tror du på Gud?
– Jag är inte aktiv i någon församling, men jag tycker att många gånger i livet har jag stött på något som är större än jag själv. Som när man får barn, till exempel. Jag kan känna att körfestivalen "Singing People Together" är en annan stund när man verkligen känner att livet är stort.
Kan det bli för mycket musik i ditt liv?
– Ja, jag älskar tystnaden och ensamheten också. Jag tycker om att gå och skrota i huset hemma och få titta på en TV-serie. Jag kan verkligen uppskatta att få bara vara mig själv. Det är lika viktigt för mig som att få vara tillsammans.