Robert Andersson har precis kommit hem från arbetet som spårvagnsförare och ska strax hämta sina två barn. Han är känd från Robinson, Let's dance och nu senast Realitystjärnorna på godset. Nuförtiden bor han i Stockholm tillsammans med sin familj. Vi talas vid per telefon en solig majdag.
Det stormar en del om dig när man läser om dig i media. Varför det?
– Det är helt och hållet självvalt. Det bor en liten spelevink i mig som vill provocera och underhålla. Skulle jag inte vilja underhålla skulle jag inte vara med i dokusåpor, det är som en slags tävling. Hur mycket plats och mediebrus kan jag ta? Jag vill få folk att garva.
En del av det som skrivs om dig är inte så snällt, hur känns det?
– Ja, vad säger man. På internet kryllar det av troll och läser man någon kommentar är det ofta negativt. Men så är det för var och varannan bloggare och politiker. Det är lätt att sitta bakom sin egen dator och spy galla.
Du hade en lovande skidkarriär, är det något du tänker på i dag, att det inte blev så?
– Det är någonting jag tänker på i stort sett varje dag. Inte för att älta men jag har alltid varit längdskidåkare i själen. Jag är seg, envis, jag gillar skog, natur och ensamhet. Att jag var tvungen sluta när jag var 20 år på grund av ryggproblem, det var en hård smäll då och kan fortfarande gräma mig lite grann.
– I dag tränar jag för att må bättre och hålla kroppen i form. Jag har smärta non stop. Om jag skulle få influensa och bli sängliggande så skulle jag ha så satans ont i ryggen att jag inte kommer upp ur sängen. Jag måste röra på mig.
Är du en glad person?
–Ja, det är jag. Jag försöker hela tiden se framåt, jag är inte bitter. Jag är ganska ironisk och tycker man kan garva åt sig själv. Om man inte tar sig själv på för stort allvar så har man vunnit mycket.
– Som person är jag målmedveten, initiativrik och tävlingsinriktad. Det kan hända att jag är rätt ödmjuk också (skratt). Även om jag exempelvis har en dålig dag så skulle jag aldrig stjäla någons energi.
Är du så obrydd som du verkar?
– Jag är en teflonkaraktär. Om jag jämför hur liten jag är i relation med universum så kan jag inte ta mig själv på för stort allvar.
Vad vill du lära dina barn?
– Jag vill lära dem respekt gentemot andra och att alltid försöka. Jag vill att de ska veta att om de försöker är det gott nog. Och att de alltid kan fråga mig så de inte går på samma minor som jag gjort. Det räcker att deras farsa gjort misstagen.
Hur är du som pappa?
– Jag är en lekfull och fantasifull pappa. Jag vill vidga barnens vyer och inte lägga mina tankar och åsikter på dem, de är egna tänkande individer. Det är viktigt att visa kärlek och respekt.
Hur var din egen barndom?
– Den var lite blandad. Dels var den väldigt rolig för jag var väldigt fantasifull och satt inte stilla. Men i de yngre tonåren var min uppväxt inte så kul.
– Jag fick stå upp för mig själv och fick inget stöd hemifrån. Jag är ingen hatisk person och försöker släppa allt agg jag har, gentemot alla människor. Det finns inget som tär så mycket som ilska och agg. Allt hat jag känt angående barndomen har jag släppt. Jag känner en slags tomhet över att det blev som det blev, över att en person i min närhet inte var snäll mot mig och att han fortfarande inte sagt förlåt.
– När jag var 12 insåg jag att jag var ganska dålig i skolan för jag hade aldrig fått läxhjälp hemma. Jag var sämst i klassen och gick i nån slags dyslexiklass. Jag tog själv tag i det och gav mig fan på att jag skulle få bra betyg. Sedan gick jag skidgymnasiet och satsade som satan. Men jag hade ryggproblem och fick ännu mera ont efter en ryggoperation som gick fel. Det var bara att kasta in handuken.
Hur gick tankarna då?
– Varför hade jag gett 14 år av mitt liv till skidåkningen? Drömmen att bli bäst i världen hade jag haft de 14 åren, varav de sista fyra-fem åren var en total elitsatsning.
Finns det något du ångrar?
– Nej, jag ångrar ingenting. Jag ältar inte saker och ting. Om det har gått åt skogen - bit ihop, glöm det. Eller bearbeta det och se fram emot nya, roliga händelser.
Vad är det konstigaste rykte du hört om dig själv?
– Det fluorerade ett rykte om att jag hade slagit sönder en lokal i Gällivare vintern 2006. Och så skulle jag ha brutit upp något spritskåp. Men det är definitivt inte sant. Skulle jag hux flux, 32 år gammal, bli en vandal? Men jag minns den där festen som jag lämnade tidigt och det var någon sorts konstig stämning där.
Vad är det bästa råd du har fått?
– Jag är en ja-sägare som ställer alltid upp, vilket kan vara positivt. Men rådet att säga nej, att sätta sig själv i första rummet, i synnerhet när man som jag har grava problem med ryggen, är ett av de bättre råden jag fått.
Säger du nej då?
– Jag har jobbat så många gånger med ryggsmärtor och legat som ett kolli i två dagar efteråt så ledigheten har gått åt att ligga i sängen. Men det gör jag inte längre. Nu sjukskriver jag mig när det är så illa.
Vad är ditt drömyrke?
– Absoluta drömyrket är utopier som man aldrig når. Dels är det astronaut eller skådespelare, det är ytterligheter i båda sina former. Det är en på miljarden som blir astronaut. Och skådespelare - jo, tjena. Samtidigt är jag realist. Tyvärr är det tråkigt att vara realist. Jag gör hela tiden det som krävs, jag jobbar och står i.
Är det viktigt att göra rätt för sig?
– Så in i helvete. Om du inte bidrar till välfärden så visst ska du ha rätt till välfärd, men till en viss gräns. Om du bara parasiterar välfärden och aldrig någonsin ens försöker bidra till att betala skatt, ska du utnyttja den då? Alla måste bidra till välfärden, du ska inte ligga någon till last. Det daltas för mycket, det är alldeles för lätt att komma undan. Men det ska alltid finnas ett socialt skyddsnät.
Vad är den viktigaste frågan i dag?
– Det är att säkerställa tryggheten för invånarna i Sverige. Jag är mörkrädd för att mina barn aldrig kommer uppleva det Sverige som jag växte upp i. På 70- och 80-talet var det fortfarande tryggt att leka i parken.
I vilka situationer blir du arg?
– Jag blir arg på arrogans och egoism och på människor som sätter sig på andra människor. Man ska aldrig sparka på de som ligger.
Vad skulle du vilja att folk vet om dig?
– Det finns så mycket missuppfattningar, den största är kanske den mediala missuppfattningen. Jag gillar att ta plats och vara självironisk, just för att det är medialt och för att jag har möjlighet att göra det. Jag skapar mitt eget lilla utrymme och har gjort i 17 års tid. Men man måste skilja på den riktige Robert som står rak i ryggen och som är handfast och seriös. Som är en bra far och är bra i samhället, som inte gnäller utan går till jobbet och som försöker göra världen bättre.
Vilken är din hemliga talang?
– Jag är bra på frågesport, jag tror inte någon kan slå mig i Trivial Pursuit, TP. Jag läser mycket, jag gillar att hålla mig med ajour med allt som händer i världen utan att grotta ner mig på djupet.
Vad betyder Lappland för dig?
– Det betyder allt för mig. Det betyder kärlek. Det är platsen jag föddes på och kommer dö på. Min syster har lovat att hon i full storm ska sprida min aska från Dundrets topp så jag sprids över hela Lappland.