När jag var grabb och bodde i norra Jämtland bar de flesta kniv, framför allt bönderna och skogsfolket. Det var ett naturligt inslag i gårdagens sociala liv och inget mordvapen. Verktyget var ett alltiallo-redskap som användes till det mesta. Som tioåring ville jag också ha en kniv, eftersom morfar hade lärt mig hur man rensade fiskar, som sikar och abborrar.
Jag kommer aldrig att glömma den magiska morgonen när pappa plötsligt gav mig rödhinken och bad mig att leta mask. Just den dagen, det ögonblicket gjorde mig till den fanatiska fiskare jag fortfarande tror mig vara.
Efter en kortare bilresa anlände vi så småningom till utloppet av den å som jag i mina böcker har kallat Bäverån. Där fanns två stugor, eller bättre definierat några mysiga skogskojor. I den ena bodde morbror Sören och i den andra huserade den väldige Fantomen, mannen, myten och legenden. Hans riktiga namn var Per-Erik men eftersom han var så ofantligt stark och därtill en av landets häftigaste storöringfiskare fick han dras med det namnet.
Efter en spännande promenad upp efter ån kom vi fram till den nedersta bäverdammen. Eftersom gnagardjuren var mycket skygga gick vi tyst och stilla till verket. Pappa snickrade raskt till två långmetspön, knöt på några linor med blåkrokar, som han maskade på.
Nere vid ån fanns en stadig grästuva. Pappa lyfte över mig på den och själv ställde han sig några meter längre ner. Han ville absolut ha koll på läget.
Historien berättar att bäcköringarna verkligen var på hugget och att jag fick fyra stycken vilt sprattlande måleriskt granna fiskar. Pappa såg till att han fick en färre, vilket gjorde att jag vann! Precis där började den livslånga fiskefrossan.
Senare samma kväll kom vi tillbaka till skogskojorna vid utloppet. I hinken bar jag mina första öringar i livet. Morbror och Fantomen gratulerade mig, tog i handen. Ur innerfickan på skinnjackan plockade den väldige mannen fram en ny och fin kniv med slira.
– Den här kniven ska du få. Nu har du blivit en riktig karl som kan meta öring. Lyckligare grabb gick nog inte att finna i hela jämtlandsskogen.
Samma höst, under älgjakten såg jag att morfars gevär hade inristade kors i kolven. Det är de älgar jag har skjutit genom åren, sa han stolt. Då måste jag ha tänkt ungefär så här;
Då ska jag rista in kors på kniven för de öringar jag har fått. Problemet var att efter sex öringar var handtaget fullt med kors, mer rymdes liksom inte.
Tyvärr fick jag bara behålla kniven i två år. Något anmärkningsvärt hände. Den sommaren var det ovanligt mycket hallon i skogen, varför mamma skickade mig upp på en kalyta bakom gårdarna. Pannkaka med hallonsylt kunde man absolut göra vad som helst för.
Utsikten från hygget och ner över gårdarna, sjön och bergen är och förblir en magisk vy. När hinken var full med de läckra bären, satte jag mig ner för att vila. Under en längre period hade jag hört brölande ljud från skogen intill och trodde att det var morfars kor. När lätena till slut upphörde var jag tvungen att kolla vad som egentligen hände. Där stod en björn på bakbenen, lutandes mot en tall och glodde nyfiket på inkräktaren. Där stannade tiden.
Jag greppade hinken och toksprang ner efter kalytan, skrapade benen blodiga mot spretiga kvistar, allt eftersom alla hallonen droppade av. När jag äntligen var hemma på gårdarna upptäckte jag att kniven var borta?! Orkade i alla fall berätta för mamma och morfar att det var en björn på kalytan. Det tyckte de inte var så märkvärdigt, eftersom Strömsunds kommun fortfarande är en av de björnrikaste kommunerna i landet. Mamma blev lindrigt sagt irriterad över att tio liter hallon hade gått till spillo och morfar gav mig en verbal skrapa, eftersom jag hade sprungit från björnen. Det fick man absolut inte göra, kunde vara farligt.
Någon timme senare kom nallen spankulerandes upp på gårdarna, men fick problem med ett taggtrådsstängsel. Korna blev galna. Jag minns att de gick ner i försvarsställningar, att svansarna stod rakt upp och att kalvarna till vilka medel som helst skulle skyddas. Men jag hade tappat kniven jag fick av Fantromen, en mardröm för en pojke i den åldern.
Trettio år senare grävde vi runt huset för byte av evakueringen. Döm om allas förvåning när syrran fann igen min borttappade kniv ett par decimeter under gräsmattan?! Den dagen blev jag pojke på nytt och drog direkt till Bäverån. Den syn som då mötte mig var något helt annat än den gången då pappa och jag gjorde premiärturen till min älskade å.