Vi har under många år uppmärksammat och debatterat den grasserande laxdöden i många av våra vattendrag. Diskussioner har förts om allt från svampangrepp till industriella utsläpp, från felkrokade fiskar till genetiska problem. Nu vet vi att roten till det onda är brist på vitaminet tiamin, även kallad B1. Defekten har konstaterats, även om framstående forskare som Lennart Balk med arbetsstab ännu inte vet den direkta orsaken till bortfallet av det livsviktiga vitaminet. Däremot kan konstateras att Balks forskning har visat att tiaminbristen grasserar hos land- och vattenorganismer och även bland kolorofyllbärare som träd och växter. Molekylen tiamin är ett av 13 vitaminer som vi behöver få i oss via kosten. Kroppen har svårt att lagra tiamin och därför måste vi ständigt tillföra ämnet. Det finns gott om det i till exempel kött och bönor och i Sverige berikas även spannmål.
Skrämmande är därför den tiaminbrist som har uppdagats hos exempelvis laxen. Några av de första iakttagelserna gjordes på fiskodlingen i Stornorrfors i Umeåälven 1974. Sjukdomsbilden var framför allt döende laxhonor och att det mesta av äggen/embryot dog. Eftersom forskarna inte riktigt visste vad det var frågan om, döptes tragedin till M-74.
En annan fisksjukdom som har diskuterats är UDN (Ulcerös Dermal Nekros). Forskare anser det vara en sjukdom, ett tillstånd som har beskrivits från England för mer än 100 år sedan. De första riktigt stora utbrotten i vårt land av UDN skedde så sent som på 1970-talet. Ett minne från den tiden var en rapport som berättade att angreppen kom efter en större muddring av hamnarna kring Sundsvall. Fiskarna får större rodnader på kroppen, framför allt kring huvudet, fläckar som sedan blir svampangripna. På så sätt kan man säga att svampangreppen blir sekundära, en följd av själva UDN-sjukan. Den sjukdomsbilden liknar fiskar som är angripna av M-74, eftersom svampangreppen ser likartade ut. Varmare vatten sprider svamparna snabbare, som sommaren 2018.
Enligt Balk och många andra forskare globalt, har tiaminbristen accelererat genom åren. Oftast börjar processen med att organismen tappar fett. För laxens del betyder det att fisken blir mer orkeslös och att tiaminet, som kroppen i sig skulle behöva, har transporterats till äggen.
Generellt sätt ser ”sjukdomsbilden” likartad ut oavsett om det handlar om laxar, älgar, ålar, andfåglar med flera organismer; Metabolismen (ämnesomsättningen) störs kraftigt, med bland annat minnessänkningar och syn- och hörselförändringar.
Balans- och orienteringsförmågan kan slås ut, fåglar och fiskar och däggdjur, som älgar, hittar inte målet för resan.
Immunförsvaret bryts ner, vilket hos fiskar bland annat kan ge svulstiga svampangrepp. Andningen blir ansträngd och kroppstemperaturen kommer att variera med förlamningar och överdödlighet som följd. För biokemisten är dessa tillstånd självklara anledningar till bristen på vitaminet B1 (tiamin). Tilläggas kan att i USA finns idag delstater som helt har förlorat älgstammarna, vilket enligt vetenskapsmännen beror på just tiaminbristen. Inom forskarskråen anser man att ovan berättade inte är en sjukdom i sig utan en allvarlig brist, möjligtvis att man skulle kunna kalla företeelsen för en ”bristsjukdom”. Idag vet vi att bristsjuka laxhonor kan behandlas med ett tiaminbad och bli friska. Det säger något om hur viktigt tiaminet är.
Vi har genom åren diskuterat hur vi ska komma till rätta med överfisket av torsk, framför allt inom Östersjökomplexet. Naturligtvis har vi människor som vanligt roffat åt oss, utan vidare tanke på kommande år och generationers välmående. Balk menar att här har vi missat något väsentligt, nämligen hur torsken har det med bland annat reproduktionsförmågan och trivseln i havsmiljöerna. Enligt de tester som har gjorts har torsken som organism tappat betydligt mer tiamin än laxen. Metabolismen är hårt drabbad, vilket bland annat visar sig på småväxtheten.
I nuläget saktas framför allt ekonomiska resurser för att Balk och hans forskningsteam ska kunna slutföra sitt arbete, där det viktigaste målet naturligtvis är att hitta källan till tiaminbristen. Frågan kvarstår om vi har råd att inte ha råd med detta?