Det finns egentligen ingenting som är statiskt, allt är i rörelse och allt förändras, oavsett om vi är en människa, en pungdjävul på Tasmanien eller en okapi i regnskogarnas Kongo-Kinshasa. Det räcker faktiskt med att läsa lite astronomi för att begripa förgänglighetens variabla skeenden. Därför är det nuet som räknas, ögonblicken som fångar oss och för oss vidare mot okända horisonter.
Så länge vi befinner oss i vår egovardagsvärld, ser vi omställningarna som relativt långsamma. Kompisarna på gatan vet att åren går och att vi förändrar oss, blir äldre, utan att vi egentligen gör någon större notis om detta. Därför kan det bli både chockartat och ofattbart när vi plötsligt konfronteras med gårdagens människor och miljöer.
Jag minns speciellt en resa hem till släktbyn i norra Jämtland. Jag hade förankrat mig i Råneå och kom inte tillbaka förrän ett tiotal år senare. Synen som mötte mig var både nostalgisk men också tragisk. Många av min barndoms människor fanns inte kvar, vilket naturligtvis var förståeligt. Nere vid bryggan satt några kvarvarande gubbar och filosoferade.
Jag bromsade in, klev ur bilen och satte mig tillsammans med gårdagens bästa historieberättare. Då såg jag de, de eggande fjällen i fjärran, på vars trakter jag en gång i tiden danades som fjällfiskare. Stakafjället, Skalfjället och Erfjället, välkända mastodonter i min lilla värld. Av någon förunderlig anledning hade de blivit större, rest sig högre mot himlavalvet, liksom resligare och kaxigare på något vis.
– Nä, sa en av gubbarna, fjällen kan inte växa, bara erodera och bli mindre. Det var skogen som inte längre finns som gjorde bergen högre. Så var det! Snacket fortsatte och till slut kom den eftertänksamma slutklämmen.
– Vi som bor här har då inte tänkt i de banorna. Nog har vi sett att Bolaget har tagit skog, men inte så mycket som det verkligen tycks vara. Men det tog några år så vi blev som vana. Bolaget gör som de vill. Du som varit borta så länge ser naturligtvis hela eländet på en gång.
Precis samma fenomen utspelar sig överallt i vår värld, skillnaderna från igår till idag har accelererat. Jag tänker på skogen, på älvarna, på fiskbestånden, på all plast i världens hav, på flyktingar och på hungersnöd. Idag rusar förändringarna mot oss som skenande lok. Bergen töms på malm, normalskogarna sågas ner, älvarna ligger illa till med nya kraftverk, allt eftersom biotoperna för djur och människor destrueras. Nu gäller det att tjäna så snabba pengar som möjligt, i morgon kan det redan vara för sent.
Vi iscensätter internationella miljödebattdagar med ledare från hela världen, kostar multum, allt medan koldioxidhalten ökar i en allt mer klimatologiskt ohållbar och livsfientlig värld.
Vi kommer inte längre med menande men med tomt prat. I vissa lägen känner jag att människan är en destruktiv varelse, utan känsla för vare sig varandra eller för framtiden. Den ekologiska insikten har absolut hamnat på dekis.
Jag minns fortfarande en diskussion vi hade i en av mina mellanstadieklasser i Råneå. Ämnet var fotosyntesen och syretillförseln. I den vevan avverkades regnskogarna med två ytor lika stora som England per år. Eleverna blev lindrigt sagt både förvånade och rädda. Då visste de redan att regnskogarna var viktiga syreproducenter för allt levande inklusive för människorna.
– Vi måste stoppa avverkningarna nu, annars kan vi inte andas och då dör vi! hojtade en elev.
Diskussionen och elevens något drastiska påstående, ingår absolut i begreppet ”ekologiska insikter”, det vill säga att allt hänger ihop och att alla organismer är beroende av varandra för att liv ska kunna existera. Det känns som att den biten håller på att glömmas bort.
Under mina år i Råneå har jag verkligen sett förändringarna i min egen älv. Jag behöver bara gå ner till avloppsreningsverket vid stranden av Råneälven för att förstå. När jag kom till byn i början på sjuttiotalet var älven utanför nuvarande reningsverk en öppen och fin vattenyta ända till den andra sidans strand. Gäddfisket var i absolut världsklass, där fiskar mellan 10-15 kilo var vardagsmat. Där bron över E4 finns idag, fanns en strömsträcka med traktens absolut bästa flugfiske efter harr. Stora, fina fiskar upp mot kilot och lite till. Älven har vuxit igen av övergödningen. Idag är den öppna fria vattenytan bara ett vackert minne från förr. På höstarna kan det till och med bli problem att ta sig fram med en normalstor roddbåt. Grönsakerna tog över. Det tog fyrtio år?
gunnar@westrin.se