Det var absolut slumpens skördar som gjorde att jag blev kvar i Norrbotten. Efter tre år på lärarhögskolan i Luleå kom annonsen om en lärartjänst i Råneå. Kände redan från början att det skulle passa mig, framför allt när jag såg älven. Jag sökte och fick den. Det roligaste av allt var att jag inte hade en susning var samhället fanns. Var helt enkelt tvungen att titta på bilkartan för att hitta någorlunda rätt.
Jag blev hänförd av vad jag såg, älven rann där så inbjudande och på nacken över Sörforsen vakade en fisk. Mitt i byn bildade älven två större fåror, Norrforsen och just Sörforsen. Morgonen efter, vilket var en söndag, kunde jag inte släppa tanken på den fisk som hade plaskat, trodde det var en harr på sju hekto. Tog bilen och körde förväntansfull ner till Sörforsen intill OK, parkerade och vandrade ner till platsen för det eggande vaket.
På den tiden var flugfiskeutrustningen annorlunda än dagens mer högteknologiska utstyrsel. Drog på mig vadarstövlarna, hoppade i fiskevästen och hängde fiskekorgen över axeln. Fabrikatet på flugspöet minns jag inte, mer än att det var tvådelat.
Som brukligt knöt jag på en nattsländeimitation, vilket jag alltid gör när jag första gången fiskar i ett nytt vattendrag, luftkastade och lät flugan dala ut på den blanka nacken. Tro det den som vill, men fisken tog direkt och det var en harr på exakt sju hekto. Varken mer eller mindre. Exakt i den stunden bestämde jag mig för att bli kvar i byn. Den förmiddagen blev jag rånebo, ett beslut som jag fortfarande är stolt över.
När jag hade fått fisken och krokat av den, hörde jag en försynt applåd under vägbron. Fram kom en liten ljuslockig kille som var ute i samma ärende som jag. Han var artig, tog i hand och presenterade sig, ville se fisken och önskade att få känna på spöet. Här kan jag nog påstå att jag blev blossande röd, rodnade så jag blev alldeles varm. Bättre välkomnande till ett nytt boende, till ett nytt liv, kunde jag inte tänka mig.
De ljuvliga åren fortskred, fisket var strålande och skolmiljön helt underbar. Plötsligt en dag slog den stora bomben ner, när den Ekströmska enmansutredningen presenterades i all media. Skrivelsen handlade om att vi i landet Sverige skulle utöka antalet terawattimmar via vattenkraftverken från 62,5 till 65 TWh.
I den presenterade utredningen fanns ett fyrtiotal förslag på åtgärder för att nå den önskade produktionen.
Råneälven fanns med som det enda exemplet på en konventionell utbyggnad med tre till fyra kraftverk och en hisklig damm. Resterande förslagen var några fasansfulla överledningar av vatten från en älv till en annan, bland annat Laisälven och Ammerån och naturligtvis restaureringar av befintliga verk.
När jag läste rapporten tänkte jag på min morfar, han som värnade om naturens inre väsen. Han som till och med förbjöd oss ungar att ens kasta en tändsticka i skogen. Nu var det tänkt att grävskoporna skulle rulla in i min dalgång. Jag gjorde det för morfar, ställde mig upp och tog min knutna hand ur fickan. Det fick bära eller brista, men grävskopor och destruktivt cementdamm ville jag inte ha i min älv. Då skulle jag ha packat resväskorna.
Tio år senare tog riksdagsledamöterna beslutet i riksdagen, där älven till slut räddades med 21 rösters övervikt. Då tog jag ett nyss beslut om framtiden, den att så länge som älven var outbyggd skulle jag stanna på orten. Jag trivs och njuter av mitt liv i trivsamma Råneå.
Nu har det gått mer än trettio år sedan den Ekströmska utredningen turligt nog grävdes ner. Älven var redo för sitt fortsatta fria liv. Med två mordhot och två sönderkastade bilar på gården, slickar jag fortfarande såren efter de tio heta åren. Det var trots allt värd all den möda som mina likasinnade och jag lade ner på debatterna. Älven skulle räddas undan teknokraternas kalla hantering med kraftverk, damm och torrsträckor.
Idag rinner landets största skogsälv fortfarande frisk och obunden. Laxen har kommit tillbaka och ett antal framgångsrika turismföretag har bildats i dalgången.
Den nya trenden är den att unga människor vill flytta in i byarna efter Råne älvdal. Som utbyggd skulle detta aldrig ha skett.
Minns mannen som jag mötte på bron över Sörforsen en vacker majdag i början på åttiotalet. Han lade handen på min axel och sa; ”Se hur vackert älven rinner här alldeles i onödan”.