Giftig getingsommar – när teori och praktik inte synkar

Så här mitt i kallvintern kommer minnena över mig, en nostalgisk sfär lägger sig som mjuk bomull kring kroppen. Jag är en mästare på tillbakablickar, ett ok jag anar att många av oss sportfiskare bär genom vintern. Vi är absolut ett längtans folk, vi som vill ha vakande fiskar och surrande mygghorder.

PARTY I STRÖMMEN. Berusningen var total när bastardsvärmarna kläckte.

PARTY I STRÖMMEN. Berusningen var total när bastardsvärmarna kläckte.

Foto: Gunnar Westrin

Fiskekrönika2019-02-13 11:37

Plötsligt blev katten Sinatra galen och hoppade knorrande upp i fönstret. Där satt en av de getingar som brukade tina fram i kåken när jag eldade ordentligt i brasan.

Det finns något lurigt därute som jag aldrig kommer att få något grepp om, åtminstone så länge som vi inte kan snacka med fiskarna. Faktum kvarstår att vi irrar omkring i ett mörker av ständiga frågor. För min egen del känns det både irriterande, men också befriande skönt.

När sommaren stod i full blomning, packade Polare Peter och jag åter igen ryggsäckarna. Ännu en fjällresa stod för dörren, den här gången med öringen som huvudperson. Morgonen efter ankomsten till fjälljokken, tacklade vi våra spön och drog nedströms mot selet. Solen var stekande het, så pass varm att till och med myggen hade sökt skuggan.

Efter en svettig vandring dråsade vi handlöst ner vid stranden. Inga vak syntes, ett tecken som tydde på att även fiskarna var slöa den dagen. Mitt i den slappa försjunkenheten upptäckte Peter en geting som hade kraschat mot vattenytan. En geting på vattenytan var oförståeligt, eftersom insekten i sig inte kläcks i vatten.

Plötsligt kunde naturligtvis inte en nyfiken öring motstå den surrande insekten. Fisken steg och nöp tag i flygfäet, som i en hörbar suck försvann ner i djupet. Det var då som tanken slog mig, den att getingimitationer knappast var något som vi hade i våra askar.

Ett par sekunder efter getingens abrupta försvinnande ploppade den upp igen, ett par meter nedströms attacken? Nu verkade den inte vara lika morsk längre, såg lite tilltufsad ut och hade delvis tappat styrförmågan.

– Den stack säkert öringen, mumlade Peter med viss eftertänksamhet. Kanske var det så, kanske inte. Men så hände nåt som vi inte ens hade tänkt på. Öringen kom upp igen och slet åter ner den stackars insekten under vattnet.

– Nu åt den väl ändå upp getingen, funderade kompisen halvhögt. Men säg den sanning som består. Några sekunder senare kom insekten upp igen, den här gången till synes tvärdöd.

Nu tyckte vi plötsligt synd om getingen, ett kryp som egentligen inte hade gjort någon illa.

Varför släppte öringen getingen? Blev den stungen eller inte? Om det var samma öring som kom upp en andra gång, varför steg den över huvud taget, om den tidigare hade släppt den? Hur kan det komma sig att getingflugor är så populära, framför allt med tanke på att insekten faktiskt kan stickas? Känner öringar över huvud taget ett eventuellt getingstick?

– Silhuetten är den viktigaste huggreflexen. Förmodligen visste inte öringen att kusen kunde ge plågsamma stick. Peter hade verkligen funderat.

Samma sommar hände nåt som direkt kan hänskjutas till getingäventyret. Plötsligt hade strömmarna i de övre delarna av Kaitumälven invaderats av den otroligt vackra bastardsvärmaren, en rödsvart skönhet utan motsvarighet. Insekten, som tillhör ordningen fjärilar och familjen bastardsvärmare, ingår också i det större släktet Zygaena.

Det intressant med den här insekten är att den kan utsöndra en gulaktig vätska som bland annat innehåller mycket giftiga cyanidföreningar. I studier av fåglar vet vi att just den insekten ratas som föda. Fjärilens färggranna vingteckningar kan vara ”stopptecknet” för intagandet..

Innan vi drog till Kaitum den sommaren, stod det i NSD att vi inte skulle äta bastardsvärmare, eftersom de var så förtvivlat giftiga.

– Vem käkar bastardsvärmare, undrade kompisen innan han resolut hoppade in i helikoptern?

Fiskeguiden på fiskeanläggningen i Tjuonajokk hade redan meddelat att svärmarna var rikligt representerade och att harrarna var som galna efter dem. Vi hann binda upp några fula imitationer, flugor som skulle visa sig vara ohyggligt attraktiva.

Nu kom de där getingfunderingarna fram igen. Hur kunde det vara möjligt att en harr över huvud taget kunde sätta i sig en cyanidproppad insekt? De borde ha dött på fläcken.

Vid stranden av Tjirtjamströmmen följde vi bastardsvärmarnas envetna flykter över vattnet. Det plaskade och stänkte lite överallt. Harren tog de med hull och hår och inte en enda insekt kom upp igen..

– De tar insekten utifrån silhuetten. Sen tror jag inte att harrarna har läst gårdagens NSD. muttrade Peter.

I många vatten, framför all när det gäller fiske efter regnbåge, är flugor som imiterar getingar mycket gångbara. Röda fläckar på bastardsvärmarens vingar är ett ”stopptecken” för bland annat fåglar. Fara å färde med andra ord. Slå upp ”Balsageting” på Google.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om