Forskningen har visat att abborren som art är landets populäraste sportfisk, en organism som fiskas i alla åldrar, från nyfikna barn till rutinerade äldre kvinnor och män. Därtill är den naturligtvis alldeles ypperlig till spis, oavsett om den avnjuts som kokt, stekt, rökt eller halstrad.
Abborren lockar oss att bli nostalgiska, titta tillbaka på våra liv och minnas hur vi hade det på bryggan eller i båten. Oftast minns vi de soliga dagarna, då vi kunde ligga på bryggan och kika ner mellan bräderna. Se hur fiskarna sakta kom simmandes under båtbryggan, skruvade på ögonen och gapade stort.
Morfar fullständigt älskade kokt abborre med mandelpotatis och vitsås. Så skulle en riktig fiskmiddag serveras. På mina hemtrakter var det vanligast förekommande med öring, röding och sik på tallrikarna. Före min tid nätfiskade bönderna röding på leken och saltade in tunnor för vinterbehoven. Mamma har berättat att de var less på röding när våren kom, djupsaltade och stenhårda. Det var då som abborren kom in i bilden.
När sommaren just hade kommit satte morfar hästen för vagnen, brorsan hans följde med och på flaket låg en rejäl hög med nät. Nu skulle det fiskas abborre i en av de mer näraliggande skogssjöarna. Två dygn senare kom de hem med hundratals småabborrar som vi barn fick rensa. Nu blev det kalas i alla husen. Jag minns aldrig att vi åt vare sig stekta, rökta eller halstrade abborrar, kokta var melodin den tiden. Därför var det viktigt att alla så tidigt som möjligt fick lära sig att rätt rensa, då blev det också både godare och roligare att äta.
När jag kom till Råneå i början på sjuttiotalet öppnades en ny dörr i livets hus. När solen återigen flödade över de snötyngda nejderna, den tid då det första takdroppet hördes, blev det oroligt i byn. Nu var det äntligen dags för den efterlängtade pimpelfiskeperioden, maggotsburkarna inhandlades och skären slipades. Det var en fröjd att se när folket vandrade ut på isarna, oavsett om det handlade om skogssjöarna eller den inre skärgården. Den stora vårfesten hade börjat och så är det fortfarande. Hur trevligt som helst och just nu leker livet.
Råneå är verkligen pimpelfiskemänniskornas högborg. Något år senare introducerades de ryska mormyskorna i byn, en historisk händelse jag aldrig kommer att glömma. 1973, min första vårvinter, nyfiken och fiskesugen tog jag sikte på näraliggande Råneträsket.
Kände knappt någon mer än mina elever med föräldrar, drog på mig ryggsäcken och vandrade ut på isen. Långt därute såg jag tre prickar, förmodade pimpelfiskare, säkerligen självlärda experter som kunde ge goda tips till en utböling. De där nyinförskaffade mormyskorna fungerade alldeles utmärkt, särskilt som jag också hade fått ett lämpligt spö för detta. En av de intresserade pimpelfiskarna i byn hade varit i östra Finland och av en slump införskaffat dessa ryska underverk. Vi var ganska tidigt ute med dessa nymodigheter i byn. Nu för tiden är det var pimplande mans och kvinnas självklara egendom.
Minns att jag borrade mig ut mot gänget och fick massor med mindre abborrar på en pytteliten silverfärgad mormyska. Det hade naturligtvis ”gubbarna” sett och var minst lika nyfikna på mig som jag på dem.
– Va fisk du me? Frågade en av de.
-Mormyskor svarade jag och visade upp en av mina ryska lockbeten.
– En sån liten rackare sa Rulle, en sedan många årtionden legendarisk mästerpimplare från Råneå. Sedermera blev också Rulle den som verkligen lärde mig hur man som riktigast pimplade abborren, framför allt i innerskärgården.
– Int kan man väl fisk med molusker? undrade den tredje och såg allmänt lurig ut. Från den dagen byttes de gamla träspöna ut mot lättare mormyskaspön och masken for samma väg. Nu blev det mormyskor, maggot och blodmask för hela slanten. Från den historiska dagen på Råneträsket började också de första storabborrarna över kilot att fångas. En ny era i vårt pimpelfiske hade randats. Någon vecka senare byggde vi de första lättare abborrspöna i skolan. Resten är historia.
Senare samma vår ringde jag morfar. Han ville säkert höra om abborrfisket. När jag berättade att man helst åt rökt eller halstrad abborre, blev det tyst en lång stund i luren.
– Det var ett konstigt land du har flyttat till, sa han med bestämd röst.